Galapagos

Frekvensen för mina inlägg här på Immanuel har nog sjunkit en smula de senaste dagarna, och jag kan ju knappast lura i nån att det beror på att kvalitet numera sätts framför kvantitet. Istället förhåller det sig såhär: jag har varit upptagen med min nya dator. Och för att fira sitter jag nu på verandan och författar dessa rader, allt medan en ljum bris smeker mina vader (högst ofrivilligt rim) och resten av familjen sitter framför Simpsons. Synd då bara att premiärinlägget från min älskade nya fina blänkande Sony skulle komma att präglas av gårdagens traumatiska radioupplevelse.

Min nuvarande arbetssituation påbjuder (eftersom själva uppgiftens enformighet svarar så dåligt mot min faktiska intellektuella kapacitet) att jag simultant sysselsätter mig med något annat. Lyckligtvis har det slumpat sig så att Tour de France går på Eurosport nästan hela eftermiddagarna. Det är lysande tv, särskilt när Vacchi håller sina små föredrag om "den kazakiska mästartröjan" eller "de keltiska folkstammarnas utbredning" (ordagranna citat). Och den som missade gårdagsetappen borde gräma sig intill graven. Men sändningarna är inte heltäckande, och omedelbart efter lunch lämnas en lucka som jag brukar fylla med dagens sommarpratare i P1. Igår var det Camilla Läckberg.

Jag har aldrig läst en modern deckare av den typen Läckberg tjänar sitt bröd på och har heller inga planer på att göra det, men satte mig ändå med ett öppet sinne och tänkte att "hey, hon är ju författare och nåt intressant om skrivandets vedermödor borde hon väl kunna kläcka ur sig". Ungefär så. Men ack! som man stundom bedrar sig. Det första jag slogs av var hennes enerverande darriga röst, ett element som man kunde hoppas borde försvinna efterhand som nervositeten släppte. Men kvinnan pratar tydligen så. Sen kom musiken. Nasareth, Sting, Per Gessle, osv osv osv. Såsiga ballader som på ett beundransvärt sätt ackompanjerade och förstärkte den flagranta brist på engagemang och lidelse som präglade hela sändingen. Jag stålsatte mig och lyssnade tappert vidare.

"Jag vägrar be om ursäkt för min framgång", jag tror att hon upprepade exakt den frasen fyra gånger under programmet. Klart du inte ska, Camilla. Men för att du ödade bort nästan en och en halv timme av min eftermiddag, tid som jag hade kunnat ägna åt repriser på TV4+ ("License to grill" eller vad fan som helst) eller åt att vissla mina favoritsaxsolon från "Born to run". För det vill jag ha en uppriktig ursäkt. Helst i Expressen.

Men mot slutet började det faktiskt bränna till. Under oklara omständigheter halkade hon in på ämnet barnafödande, och kom därför att berätta om hur det gått till när hon själv satte sin son till världen. Han var ofta sjuk i början, och Camilla var utmattad och kände inte att hon kunde bonda ordentligt med grabben. Hon älskade honom helt enkelt inte. Det låter verkligen som en tuff puck att svälja, men lyckligvis löste sig allt för Deckardrottningen och hon lever nu ett harmoniskt liv, privat såväl som yrkesmässigt. SVT ska nämligen filma hennes böcker. Hela bunten. Så av den potentiellt ganska intressanta historien om hennes emotionella kris och destruktiva syn på sin egen otillräcklighet som mor blev det kanske åtta minuter.

Hoppas verkligen inte att det här är en trend som håller i sig, att jag ägnar min blogg och mina kvällar åt personangrepp på harmlösa pseudokändisar. Å andra sidan ligger ju debatten en smula i tiden. Å tredje sidan borde jag äta Keso istället och titta på "Friday night lights".