Utfall, anfall, fritt fall

Första veckan avklarad. Min sinnestämning är fortsatt högst ombytlig. Ibland är jag rusigt optimistisk och skönt smånervös inför framtiden, och ungefär lika ofta undrar jag vad jag håller på med och vill gå till Simon och kolla Chelsea-Spurs och dricka mjölk. Skönt då att skriva av sig lite. Eller läsa Murakami, som jag började med igår.

Reccegasquen (dessa namn) i fredags, som avslutade insparksveckan, var en lärorik och mestadels njutbar tillställning. Av någon anledning hade jag blivit placerad vid någon slags honnörsbord, uppe på en scen tillsammans med toastmastern och UPS-ordföranden och en massa andra. Men de var väldigt snälla. Det är mycket att hålla reda på: man ska skåla på rätt sätt (och ofta), veta när man ska vika en hatt av sin servett och lära sig melodin till en massa nya sånger. De flesta på temat "vår egen odiskutabla förträfflighet".

Jag äger bara en kostym som sitter någorlunda, och den är sydd i ett ylletyg som passar bäst vid vakttjänst i Boden. Så jag svettades ganska ymnigt under hela middagen. Dessutom tror jag att jag håller på att bli förkyld. Positivt: att jag får studiebidrag imorgon, och att föreläsningarna börjar. Ska bli intressant.

Threshold pace

Efter åtta avklarade nationer under gårdagskvällens pubrunda, och ungefär hälften så många glas vin (det gick bra och jag var inte den enda!), lyckades jag med konststycket att tappa bort mitt tillfälliga kårleg. I hällande regn och genom mörka gränder gick jag ensam tillbaka till Norrlands nation. Mirakulöst nog hade vakten hittat legget så jag fick det tillbaka, men vid det laget var jag både blöt och trött och kände att kvällens dryckesbudget var sprängd. Så jag messade min fadder (Leif) och cyklade hem och åt yoghurt.

Över lag var det annars en trevlig kväll. Fyra av åtta i min faddergrupp är utbytesstudenter (från Tjeckien, Lettland, Frankrike och USA), så jag pratade förmodligen mer engelska igår än jag gjort under resten av mitt liv hittills. Det är kul (åtminstone efter ett par glas) och nyttigt. Idag har vi demonstrerat. Vår grupp heter Wonderland och har Alice i Underlandet-tema, så jag var lite utklädd till spelkort. Och bar en obegriplig skylt där det stod "It's straight to be queer". Vi tågade genom stan och skanderade olika skumma grejer, mest med Aliceanknytning - "Off with her head!", exempelvis - och sen var det över och jag satte mig på biblioteket och läste amerikanska Runner's World.

Lissabon

I princip sedan första morgonen jag vaknade här i Uppsala har jag dragits med en underlig, liksom tryckande huvudvärk. Dricker kaffe, vatten och Treo, äter ordentligt, sover bra - inget verkar hjälpa. Ibland är det mindre påtagligt men det försvinner liksom aldrig helt. Kanske behöver jag bara lite mänsklig samvaro, och det ska förhoppningsvis dagens aktiviteter förse mig med. Först "polympiad" (kan sluta hur som helst) i Ekonomikumparken och ikväll pubrunda.

- Öl till alla då va?
- Eh... nej, alltså, jag gillar inte öl... kan man få ett glas rött?
- VIN?!!!

Igår skrev jag in mig på Östgöta Nation. Deras slogan är "Som i Motala fast i Uppsala". Nationsbyggnaden var från mitten av 1600-talet och såg ut som ett litet palats.

Voodoo

Det är spännande att bo i lägenhet. Lite som hotell. Varje gång jag låser upp dörren förväntar jag mig att sängen ska vara nybäddad och handdukarna utbytta, men än så länge lyser servicen med sin frånvaro.

On being black

För er som inte redan visste det så bor jag numera i Flogsta. Det är ett slags betonggetto, men inte av den traditionellt etniskt segregerade sorten - det talas visserligen en massa språk som inte är svenska, men det beror på alla utbytesstudenter som dumpas här och knappast på en hög procent invandrare. Flogsta är annars mest känt för det så kallade "Flogstavrålet". 22.00 varje kväll, och med särskild inlevelse i tentatider, öppnar folk sina fönster och skriker ut sin ångest. Tydligen drogs området under 80-talet med en extremt hög självmordsfrekvens, och ett rejält vrål är väl i så fall att föredra som metod för att lätta på trycket.

Annars går det ingen nöd på mig. Uppsala är en fin stad. Jag var ute och sprang en kort runda nu ikväll, förbi Studenternas IP (Sirius hade hemmamatch inför halvtomma läktare), sjukhuset (där det landade en helikopter på taket, verkligt spektakulärt) och slottet. Sen gjorde jag pannkakor och kollade på sammandrag från OS. Imorgon: skaffa gymkort, köpa på sig huvudvärkstabletter, leta med ljus och lykta efter en snygg kaffeburk, och eventuellt skriva in sig på en nation.

Innan jag glömmer det vill jag också tacka alla som var med i fredags. Det var ett fint sätt att avsluta på. Och även om jag drog hem först av alla så kändes det inte så när mamma väckte mig 04.45 igår morse...

Anapest

(kommer du ihåg versfötterna, Daniel?)

Har traskat runt på Söder och i centrum och lite i Uppsala också de senaste tre dagarna. Har blåsor på lilltårna. Och så har jag tillbringat nästan tio timmar på tåg, vilket faktiskt inte var så jobbigt som det låter, främst pga min följeslagare Belaño och hans vindlande berättelser. Tiden går inte nödvändigtvis fort när man har roligt, men den blir just roligare.

Nu: en jäkla massa kläder och böcker att sortera och packa. Ser simultant på Frankrike-Kroatien i handboll. Innan dagen är slut finns det samtal att ringa, mejl att skicka, människor att besöka, kaffebryggare att köpa och, om tid finnes, fläskkotletter att äta. Detta blir mitt sista blogginlägg som hässleholmsbo. Ena sekunden är jag uppspelt och förväntansfull och faktiskt längtar - för att i nästa bli så nervös att jag kan spy. Men men, det är väl så det ska vara.

Hemma igen till syrrans födelsedag.

Estridentópolis

Viss intressekonflikt i eftermiddag: 16.45 är det final i herrarnas 10000 meter. 17.00 avspark mellan IFK och Lunds BK nere på Österås, och jag hade liksom tänkt se Simon spela en gång innan jag tar min säng och går (norrut), om inte annat så för att jag inte sett en IFK-match på över tre år. Men kan jag offra Bekele? Får grunna på det under Kallurs försök. Nu på förmiddagen: långpass för egen del, runt 17 km.

Han luktade konstigt. Jag vet det, jag kan påstå det och gå i god för det, eftersom han badade hemma hos mig vid två oförglömliga tillfällen. För att vara exakt: han luktade inte illa, han luktade konstigt, som om han just stigit upp ur ett kärr och samtidigt ur en öken. Extremt fukt och extrem torka, urvattnet och den ödsliga döda slätten. Samtidigt, mina herrar! En verkligt oroande lukt!

Ur "De vilda detektiverna" av Roberto Bolaño, som visat sig vara något av ett evighetsprojekt. Ett lustfyllt och rikt sådant, ska tilläggas. Väldigt bra bok. Men lång.

Navarra

Inför gårdagskvällens match mot Hallifax ställdes vi inför trevligt problem: vi var för många spelare. På varje matchrapport finns bara plats för 10 anmälda, men igår kunde plötsligt alla utom Johan, som är Bulgarien (och vad som driver människor till såna ställen ska vi inte ens spekulera i). Som president kände jag att ansvaret befann sig på mina axlar. Initiativsbördan var min. Och eftersom jag är född med en instinktiv konflikträdsla utan motsvarighet i länet, såg jag bara en vettig utväg. Snörade av mig skorna. På torsdag blir det dock inga såna gentlemannatakter, eftersom det är min sista match i den ärofyllda rödsvarta tröjan. Mot Axfood dessutom.

Det blir en hel del OS för min del den här sista hela hemmaveckan. Det är naturligtvis friidrotten vi väntar på, men jag har för mig att den inte drar igång förrän fredag, så innan dess nöjder jag mig med handboll, simning, gymnastik och lite fussball såklart.

Bäst hittills:
1. Herrarnas 4x100 fritt. en av de distanser där Phelps inte bara kunde lita till sin egen förmåga, där han var utlämnad till sina lagkamrater. Såg ju inte heller så jävla bra ut inför sista sträckan. Men så gör Lezak sitt livs två längder, för Laget, och slår fransmannen med 8 hundradelar. Det var så vackert.
2. Herrarnas lagtävling i gymnastik. Tvekampen mellan Japan och Kina - rivalitet, ryggtavlor och räck. Inget kan göra mig så avundsjuk som en välbyggd gymnast. Det är något med kontrollen och perfektionen som ger mig så sköna antika vibbar.
3. Emma Samuelsson. Inte nog med att hon var galet charmig i intervjun igår, imorse slog hon ryskan Logunova (som är duktigt välmeriterad) med 15-6. Jag fattar ingenting om fäktning. Men jag gillar Emma.

Sämst:
1. Idioten som leker expertkommentator under basketmatcherna. Helt obegripliga utsvävningar, mestadels på hemmasnickrad "amerikansk" slang, och en brutalt påfrestande dialekt.

Saint Etienne

Det slår nästan aldrig fel; så fort jag genomför ett långpass (planerat dagar i förväg) öppnar himlen sig och Regnet kommer. Alltid av den obönhörliga, smattrande, särskilt blöta sorten. Jag kramade säkert ur en halv liter vatten ur min t-shirt efter dagens runda. Och knappt hann jag in förrän solen sken igen. Någon vill mig ont, det är jag övertygad om.

Lite mer än två veckor kvar av 21,5 år i Hässleholm. Börjar bli... nervös ---

Dina bröst är som svalor som häckar

Ehum... inte för att det ligger i min natur att framhäva mig själv, men...

(andra antagningsbeskedet kom idag och jag börjar min första termin på pol. kand.-programmet i Uppsala om ungefär två veckor!)