Transition

Jag börjar från början, som Aristoteles hade sagt, och ger er loppet bit för bit.

Uppvärming: Jag joggade runt lite mållöst och försökte hitta några kändisar. Till slut såg jag Johanna Bohlin, den 18-åriga boxaren som sprang 10k i Finnkampen. Hon såg inte ut att vara en dag över 12. Efteråt läste jag att hon avverkade de tre milen på under två timmar.

0-13: Starten gick (de avfyrar en luftvärnskanon som skrämmer livet ur en) och vi i grupp 5 pilade iväg. I början sprang vi på en åker så det fanns gott om plats, men snart blev det trångt och jävligt och farten sjönk. Kollade på klockan vid andra kilometerskylten och försökte att inte gripas av panik av att det gick så långsamt. Drack sportdryck. Kände mig ganska fräsch. Första milen gick på lite mindre än en timme, vilket var ok med tanke på trängseln.

13-18: Första biten var småbackig, men den här halvmilen invaggade mig i en falsk trygghetskänsla. Solen sken, havet glittrade. Höstfärgerna var bedårande. Jag älgade förbi en gubbe i t-shirt med texten "Jag har sprungit Lidingöloppet 41 gånger".

18-22: Och så kom de, backarna. BAM! BAM! 20 meter rakt upp och sen lika rakt ner igen. Jag gjorde mitt bästa för att hålla god teknik, med höjd blick och kort steg, men nedförsbackarna slet något sanslöst på mina framsidor hur jag än bar mig åt. I efterhand inser jag att jag borde tagit det ännu lugnare uppför.

22-26: Fy fan. Runt den 24:e kilometern var jag tvungen att börja gå i vissa backar. Vaderna började krampa lite smått. Ett tag trodde jag att jag skulle spy när det kändes som att magen revolterade mot sportdrycken, men den känslan övermannades snart av andra, betydligt mer akuta smärtor. Jag tänkte på krig och på döden.

26-30: Med fyra kilometer kvar möttes vi alla av en gigantisk banderoll: "Välkommen till Abborrbacken - stärker benen!". Jag gick precis hela vägen upp. Tryckte i mig en halv banan som en snäll funktionär bistod med. Någonstans hade jag läst att den sista biten var flack och lätt, så jag tröstade mig med det för att inte bryta ihop fullständigt. Men det visade sig vara en lögn. Det blev aldrig lättare. Det blev bara som en dimma, en fullständig tomhet, och jag stapplade fram och jag såg målgången kanske 500 meter fram och uppbådade mina sista krafter och sprang sista biten in. 3.03.15.

Nästa år under 2.45. Men herre min skapare vad jobbigt det var, gränslöst mycket jobbigare än nåt jag gjort tidigare.

Little things I should have said and done

Visserligen sägs det att man ska trappa ner och vila sig i form, men en och en halv veckas totalt löpuppehåll är knappast optimal uppladdning. Nåväl, inget att göra åt saken nu. Bara att bita i det sura äpplet. Dåliga ursäkter tar mig inte över Abborrbacken (den mytiska) och klagade Gunde Svan nånsin över futtiga förkylningar? Han åt sin gröt, torkade snoret ur näsan (eller lät bli) och körde järnet.

Skönt i alla fall att ha tentan ur världen. Tre frågor, strax över tre timmar, två toabesök. Jag var bra påläst så det kom inte som någon överraskning att det kändes lätt, men jag stör mig på att det inte kom någon fråga på Hegel och Marx. Satt och plågade mig igenom "Arbete och alienation" igår helt i onödan. Ingen njutbar resa direkt. Sen har jag packat, tryckt i mig en försvarlig mängd pasta (med vitlöksfräst zucchini, en bra kombo) och fått några uppmuntrande ord från mamma per telefon. Det ska bli kul att komma hem ett par dagar och träffa hunden.

Mustafa Mohamed ska springa imorgon! Jag och Musse i samma lopp!

Motlägg

Alla som inte läser Carl Bildts blogg borde göra det. Stundtals helt obetalbart underhållande. Det som verkligen imponerar är hans förmåga att förmedla så mycket av sin egen personlighet i sitt sätt att skriva, att han liksom lyckas få meningarna på skärmen att drypa av samma odrägliga dryghet som han utstrålar i tv... Just nu rapporteras det från en massa viktiga möten i New York:

I kväll bär det så av till president Bushs sedvanliga mottagning på Waldorf Astoria. Alla brukar vara där.

Bas och överbyggnad

Jag vill inte, för att citera en gammal kurskamrat, måla fan på väggen; det finns oändligt många därute som har ofantligt mycket mer att klaga på. Men ibland måste man få tycka synd om sig själv. Och nu är jag förkyld. Gäller bara att ha is i magen och ta det lugnt så man hinner bli kry till lördag.

Efter lunch masade jag mig ner till ICA (flera hundra meter!) för att hamstra vitlök, för det sa mamma att man ska äta med mina symptom. Det slutade med att jag kom hem med en flaska flädersaft, naturell yoghurt och en stor burk konserverade päron. Vitlök? Glömde jag. Men varm flädersaft är godare. Kröp upp i sängen och njöt av Chelsea-Man U, som verkligen infriade alla upptänkliga förväntningar, även om det var synd att Scholes blev utbytt innan han hann bli utvisad.

Dialektik

Smått overklig föreläsning idag. För det första led jag hela tiden av brutal koffeinbrist, så allt utspelade sig liksom i ett slags töcken, och ibland trodde jag till och med att jag skulle somna. För er som inte vet det så sover jag på nätterna och är vaken på dagarna.

Nu satt jag i alla fall där och halvslumrade i en gigantisk sal. Läraren hette Jörgen och jag hade en liten misstanke om hans politiska agenda - andra lärare har hintat - men när han sen drog igång drunknade jag i en störtflod av oförblommad marxism. Föreläsningen hade titeln "Socialismens rötter" och han förnekade sig inte. Särskilt minnesvärd var resonemanget där han liknade genomdrivandet av en kommunistisk politik med uttåget ur Egypten. Uppbrottet från förtryck, vägen via stora umbäranden, slutmålets frigörelse. Lenin och Moses, liksom.

Det var ganska sött att han fick något glansigt i blicken när han talade om "tiden då tanken på ett klasslöst samhälle fortfarande kunde sätta världen i brand". Det fick mig att tänka på min syster, som är i Malmö i dagarna och är idealistisk och lite arg. Lycka till!

To love somebody

Var nyss ute och promenerade lite i omgivningarna och möttes av säkert tjugo löpare på lika många minuter. Jag slogs av hur löpning, eller åtminstone deltagandet i lopp och tävlingar, är en på samman gång solitär och kollektiv företeelse. När man springer t ex Göteborgsvarvet blir man ofrånkomligen en del av en gigantisk, framrullande massa; tusentals människor sinsemellan olika men förenade av ett gemensamt mål. Och ändå: alla måste vi ta oss dit på egen hand, och vissa kommer att komma fram före de andra.

Man springer oftast ensam. Att löpträna med andra kan vara vanskligt, om man inte är säker på att man ligger på ungefär samma nivå konditionsmässigt. Och även om så är fallet måste man tydligt komma överens i förväg om passets natur och syfte. För mig har det alltid funkat bra att springa med Viktor de gånger vi fått tillfälle till det. Hans pappa däremot... vi kan ju nöja oss med att konstatera att det är ganska värdelöst att springa i grupp om man är en utpräglad tävlingsmänniska.

Om ungefär tio dagar ska jag springa Lidingöloppet. Tre mil över stock och sten, ensam men tillsammans med andra, så att säga.

Hets

Rousseau, Hobbes, Platon; man blir lätt fartblind på den här delkursen när alla visa gamla gubbar valsar förbi i sån hastighet. I morse hade vi seminarium och diskuterade bl a begreppet "allmänvilja". Kände att jag hade åtminstone lite mer att bidra med den här gången, inte som i måndags när jag mest var tyst och yrvaken, men det är banne mig inte lätt. Ganska fyndigt formulerat av Hobbes om andliga ting:

Ty det är med vår religions mysterier som med de hälsobringande pillren för de sjuka vilka om de sväljs hela har läkekraft, men om de tuggas mestadels kastas upp igen utan att göra någon verkan.

Tre bra saker:

• Mellberg såg stabil ut mot Udinese igår
• Min egen form verkar vara på väg, såhär ett par veckor innan Lidingö
• Gratis DN en vecka framöver!
  

L'Archéologie du savoir

För första gången på tre veckor såg jag idag en levande människa i min korridor. Har träffat gott om folk i hissen, i soprummet, i tvättstugan (där jag hade ett långt och givande samtal med en äldre asiatisk kvinna som gillade Skåne), men fram tills idag har alltså min egen korridor förefallit stendöd. Nästan kuslig. Den här mannen undvek visserligen min blick och smet illa kvickt in i sin lägenhet igen, men jag ser det ändå som ett fall framåt. Som om jag hittat vatten på Mars.

Fler framsteg, om man nu tvunget ska framhålla dem: deltog i ett planeringsmöte för Polmagasinet i eftermiddags. Det är vårt programs egen tidning. Vi satt på Norrlands nationscafé, kanske åtta pers, och jag sa inte så mycket men verkar vara inne i systemet. Väntar på ett mail från redaktören om vad jag ska skriva. Vår lilla skrift går ut i 300 ex, så Jens som är publicerad i mer spridda sammanhang kanske fnyser, men jag är glad åt det lilla - någonstans måste man ju börja.

Och Albin skänkte mig 1,5 kg havregryn igår. Vänskap är en vacker sak.

Formexperiment

Rubrik på svd.se ikväll: "Gotland måste försvaras". Nej, det måste det inte. Gotland måste bara försvaras om vi vill ha Gotland kvar som en del av Sverige. Och mig veterligt gör de inget därute för att bidra till BNP:n, annat än att arrangera en och annan förkastlig medeltidsvecka med jämna mellanrum. Usch. Det vänder sig i min mage av blotta tanken ---

Vilja till makt

Satt i godan ro på Märsta station i torsdags runt 20.15 och väntade på tåget tillbaka till Uppsala. Hade precis köpt fina äpplen på ICA. Uppsala är en gravt efterbliven äppelstad, har det visat sig; överallt möts man av ynkliga, patetiskt små skrumpna tingestar till hutlösa överpriser.

I alla fall satt jag där, och plötsligt börjar en full skäggig man högljutt diskutera med två poliser. Först hörde jag inte riktigt vad de sa - det var något om "grabbarna på anstalten" - men sen höjde han rösten ytterligare, som om han adresserade hela perrongen, och basunerade:

Jag ska skicka ett brev till Frankrikes president, Nicholas Sarkozy. Vet ni vad jag ska skriva? Såhär: "Has France declared war on me? And, if so, why?" Sen ska brevet publiceras i Le Monde också.

Flyfotad

I vår kursbeskrivning står det att vi ska läsa utdrag ur Nya Testamentet eftersom det är "ett viktigt element i snart sagt allt senare västerländskt politiskt tänkande". No further comments. Jag motsätter mig inte påståendet, inte alls, men jag hoppas (och antar) att dess förekomst i litteraturlistan problematiseras och diskuteras vad kursen lider. Precis som allt annat! Problematisera, ibland känns det som att det är allt universitetsstudier går ut på. Och att använda orden "diskursivt" och "implicera" så ofta man bara kan. Det är jag grym på.

Så nu ska jag ägna ett par timmar åt bibeln.

Igår pratade jag med min syster i telefon. Hon anförtrodde åt mig sina senaste framtidsplaner: att utbilda sig på folkhögskola ett par år för att sedan leva som självförsörjande bonde. Två veckor hann jag alltså vara borta innan allt rämnade.

Bakelser

På begäran kommer här en kort guide till hur du ser livestreamad sport på datorn, något jag själv är utlämnad till nu när jag inte har Canal+. Bildkvaliteten varierar men är för det mesta klart acceptabel.

1. Gå in på MyP2P.eu och klicka på "Software". Där laddar du ner de visningsprogram man behöver. Det finns flera olika, men det verkar som att Sopcast och TVU är populärast.

2. Klicka på "Live Sports" och välj den match/evenemang du är intresserad av. Väl inne på en specifik match finns det ofta flera olika sändningar att välja mellan. Ta en som a) använder sig av något av de program du har, b) sänds i minst 300 Kbps, c) har en grön lampa framför sitt namn. De med engelska kommentatorer har (ENG) i titeln.

3. Förhoppningsvis startas ditt nerladdade program automatiskt och sändingen startar. Ibland tar det några minuter innan det flyter bra eftersom den måste buffra och ha sig.