Var nyss ute och promenerade lite i omgivningarna och möttes av säkert tjugo löpare på lika många minuter. Jag slogs av hur löpning, eller åtminstone deltagandet i lopp och tävlingar, är en på samman gång solitär och kollektiv företeelse. När man springer t ex Göteborgsvarvet blir man ofrånkomligen en del av en gigantisk, framrullande massa; tusentals människor sinsemellan olika men förenade av ett gemensamt mål. Och ändå: alla måste vi ta oss dit på egen hand, och vissa kommer att komma fram före de andra.Man springer oftast ensam. Att löpträna med andra kan vara vanskligt, om man inte är säker på att man ligger på ungefär samma nivå konditionsmässigt. Och även om så är fallet måste man tydligt komma överens i förväg om passets natur och syfte. För mig har det alltid funkat bra att springa med Viktor de gånger vi fått tillfälle till det. Hans pappa däremot... vi kan ju nöja oss med att konstatera att det är ganska värdelöst att springa i grupp om man är en utpräglad tävlingsmänniska.
Om ungefär tio dagar ska jag springa Lidingöloppet. Tre mil över stock och sten, ensam men tillsammans med andra, så att säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar