För första gången på tre veckor såg jag idag en levande människa i min korridor. Har träffat gott om folk i hissen, i soprummet, i tvättstugan (där jag hade ett långt och givande samtal med en äldre asiatisk kvinna som gillade Skåne), men fram tills idag har alltså min egen korridor förefallit stendöd. Nästan kuslig. Den här mannen undvek visserligen min blick och smet illa kvickt in i sin lägenhet igen, men jag ser det ändå som ett fall framåt. Som om jag hittat vatten på Mars.Fler framsteg, om man nu tvunget ska framhålla dem: deltog i ett planeringsmöte för Polmagasinet i eftermiddags. Det är vårt programs egen tidning. Vi satt på Norrlands nationscafé, kanske åtta pers, och jag sa inte så mycket men verkar vara inne i systemet. Väntar på ett mail från redaktören om vad jag ska skriva. Vår lilla skrift går ut i 300 ex, så Jens som är publicerad i mer spridda sammanhang kanske fnyser, men jag är glad åt det lilla - någonstans måste man ju börja.
Och Albin skänkte mig 1,5 kg havregryn igår. Vänskap är en vacker sak.
2 kommentarer:
300 ex? Det räcker ju inte ens till din släkt;)..Men kul att du börjat skriva....Jag såg tyvärr inte matchen, vi har inte åttan här i Småland. Men Anders behövs alltid:)
Och vilka havrregryn sen!
Skicka en kommentar