Le mot propre

Satt i godan ro imorse och mumsade Start och bläddrade i DN, och stötte på en oemotståndlig intervju med Tina Ghasemi, Muf-ordförande i Stockholm.

Reporter: Vilken är din största utmaning 2009?
Tina: Att lyckas i EU-valet. Vårt mål är att kasta ut alla socialister från Europa.

Vi får innerligt hoppas att hon blev felciterad, annars har hon och hennes medlemmar en diger uppgift framför sig... Men är det något historien lärt oss så är det att aldrig underskatta högerns målmedvetenhet. Nu drar jag för övrigt hem några dagar och äter upp mig.

Il n'y a pas de hors-texte

Det är ett naturligtvis ett farsartat spektakel, alltihop, och då pratar jag inte om att det är Estlands nationaldag - vart man än vänder sig direktsänds det från tillkännagivanden och presskonferenser och innerliga tal till nationen. Men vi får se det positiva: med en sån average Joe i slottet kan inte själva instutitionen överleva särskilt länge till. Och han kommer ju garanterat att vänstra med Madde om han inte redan gjort det.

Bra tv ikväll: "Mästarnas mästare" (de ska köra beep-test!) på ettan och sen Lyon-Barca på sexan. Först ska jag kuta en runda. Och så ska jag maila till Hässleholms kommuns personalkontor och fråga om de behöver sommarjobbare med brinnande intresse för förvaltning och offentlig sektor.

Sockerkaka

Jaaaaa det smälter! Solen står på och det är olidligt varm på mitt rum, men det kan jag ta för jag var nyss ute och noterade att snöhelvetet fläckvis börjat ge vika, äntligen. Förmodligen töar det till slask som fryser igen och gör det (om möjligt) ännu halare, men just idag är jag på obändigt gott humör och tror på vårens slutgiltiga seger.

Daniel har köpt Lingongrova. För det mesta känner jag mig ganska i fas med resten av befolkningen, men just i fallet Lingongrova verkar konsensus uppnåtts helt utan min medverkan. Jag förstår mig inte på det brödet. Det är liksom mörkt men inte grovt, alldeles för sött, provocerande tunt färdigskivat och går verkligen inte att rosta. En menlös hybrid - och det är naturligtvis däri dess förtjänst ligger, att kunna gå hem hjälpligt i de flesta läger. Utom i mitt, dvs.

Allt är upplevt men verkligt

Jag har bestämt mig för att lägga ner det här bredbandsprojektet, eftersom ingen leverantör jag hört med varit villig att sälja abonnemang med mindre än tolv månaders bindningstid, och om tolv månader bor jag som bekant inte här, så det kändes lite onödigt. Jag klarar mig genom att parasitera på grannen den här våren. Det är långsamt och ganska instabilt, men också gratis.

Vi har delats in i grupper om tre inför de närmsta veckornas pm-skrivande. Och vi har blivit tilldelade ämnen. Det är något uppfriskande i att ledas framåt med så fast och obönhörlig hand. I min grupp finns två unga kvinnor som jag bestämt har för mig heter Daisy och Julia, fem bokstäver gånger två var det i alla fall, och båda är korta och mörka och ser ut att nyss ha börjat gymnasiet, om man ska vara lite elak. Vi ska svänga ihop något på temat "Tillväxt, inkomstfördelning och fattigdom". Kan säkert gå vägen.

Och just som man tror att man alldeles domnat och besegrats av den här aldrig vikande kylan kommer något och ruskar om en så man tror man ska länga ihjäl sig efter riktigt het, brännande svensk högsommar: läser Stig Dagermans "Ormen" och allt är med ens lika levande som någonsin förut---

Parce que c'est la coutume

Alla som sett "Boston Tea Party" på femman vet vem Stig-Björn Ljunggren är, han sitter längst till vänster och är statsvetare. Brukar även synas i morgon-tv på olika kanaler. Och idag hade jag honom som seminarielärare! Osannolikt spännande. Fyra timmar i ett litet rum, han och jag och sex andra studenter. Noterbart:

• Han bar palestinasjal, vilket får betraktas som ett ganska vågat tilltag av alla (icke-araber) över 50
  
• Han vässade sin blyertspenna med en stor fällkniv
• Han påstod att Tiger Woods barn var utmärkta exempel på globaliseringens effekter, eftersom de är "svåra att klassificera"

Min egen insats var klart godkänd. Stig-Björn ("Stickan") sa under ventileringen att min promemoria om Turkiet och EU var "strålande", vilket jag kanske inte fäster så stor vikt vid men ändock sög i mig. Man kan behöva en reserv av positiva omdömen att luta sig mot i tuffa tider.

Imorgon ska jag in till Stockholm och träffa föräldrarna, som är uppe på skomässa. Sen ska de sova över här. Förbereder mig på en så gott som sömnlös natt till följd av pappas snarkningar. Borde kanske gå runt och varna grannarna också...

Straight, no chaser

Nu hände det igen. Jag lyssnade på P1 under söndagens sävliga långpass (1h 36min, ganska slaskigt och oskönt), och plötsligt intervjuades en kvinna från Timbro à propos högerns nya energiuppgörelse. Av olika anledningar gled samtalet sedan in på de mer generella tendenserna i svensk politik; blockens cementerande, debatternas frånvaro, ideologiernas död etc. Same old, same old. Och så prisade hon de socialdemokrater som moderniserat partiet genom att driva frågor om exempelvis ökade avregleringar.

Jag hatar det resonemanget. Varför ska liberaler, särskilt som nu i tider av finanskris och kapitalistisk kollaps, alltjämt ha ensamrätt på m-ordet? Varför kan inte modernisering få betyda ökad rättvisa istället? Och vart tog visionerna vägen? Gudarna ska veta att jag inte är någon nostalgiker - ingen framstegsfascist heller, snarast försiktigt optimistisk - men man blir ju lätt desillusionerad av att läsa svensk politisk 1900-talshistoria och sen slå på tv:n och mötas av Peter Eriksson.

Arroz brut

"Bättre än sex" är ju ett populärt uttryck, men egentligen ganska innehållslöst - även om sex tenderar vara en positiv upplevelse är sambandet långt ifrån naturgivet. Det finns bra sex och det finns dålig sex. Anledningen till att jag kom att tänka på sex (eller snarare på uttrycket) var gårdagskvällens löprunda; de första tjugo minuterna drogs jag med stumma lår och stela höfter, men så plötsligt lossnade allt och jag fick en underbar halvtimme i fint tempo på mjuk nysnö. Det var inte alls som sex men förbannat livgivande.

På ren inspiration anmälde jag mig efteråt till Premiärmilen på Djurgården den 29/3. Hoppas Abbe är hemma så jag kan använda hans dusch.

Mamma ringde mig igår när hon satt i bilen på väg hem från jobbet. Jag försökte föra ett konstruktivt samtal och prata om deras stundande besök här nästa helg, men det gick bara inte, för hon hade precis lagt vantarna på nya Bruceplattan och var helt lyrisk. Varje gång en ny låt började vräkte hon upp volymen och tvingade mig att lyssna på den första halvminuten. Lät iofs bra.

Ca m'arrive

Det är lustigt hur det jag kallar mitt akademiska självförtroende kan flukturera från timme till timme; så sent som igår eftermiddag kände jag mest för att lägga ner och ta över familjeföretaget, men efter en synnerligen trivsam franskalektion samma kväll formligen brann jag av iver och optimism. Nätt överdrift kanske. Men franskan var verkligen upplyftande. Kvällskurser har en speciell stämning, alla är mer avslappnade (läs: trötta) och liksom medvetna om att detta är något man gör utöver, något strikt självpåtaget. Mitt goda humör kan också bero på killen som satt bredvid mig: han hette Richard och hade Donald Trump-frisyr.

Daniel drog på sig någon illasinnad åkomma när han var hemma på besök i helgen. Förmodligen är det svärfar (min morbror, det tål att inskärpas) som smittat honom. Nu ligger han mest inne på sitt rum och hostar och kommer ut när han behöver mer gröt, men ibland samlar han ihop sig och spelar lite piano.

Stegringslopp

När Alma kom på besök inledde vi helgen med att fira hennes återvunna vegetarianism: ost, en flaska rött och lite mörkt choklad som final. Lördagen började sakralt och stilla med kyrkobesök, fortsatte per tåg in till Stockholm och sedan med promenad ut på Söder, där vi träffade Lina vid Medborgarplatsen och letade upp lite krubb. Prat om ditt och datt på café med skandalösa tavlor på väggarna. Albin hörde av sig och sa att han var hemma, så vi sökte oss mot Stureby, fast Lina åkte i motsatt riktning.

Som vanligt vaknade jag två timmar före alla andra. Drack en mugg anskrämligt snabbkaffe. Diskade. Läste fyrtio sidor Proust. Efter en evighet började syrran och Abbe uppvisa vissa livstecken, och till slut fick vi i oss lite frukost och åkte in mot stan igen. Lina mötte upp för lunch, vilket för henne innebar muffins, vilket ledde till vissa moraliserande tillrättavisningar och kostråd från övriga i gruppen. I all välmening! Cheeseburgare och kladdkaka...

Idag försov jag mig till föreläsningen, så jag har läst lite sporadiskt om nyttomaximering och tvättat tre maskiner och köpt ett kilo torkade vita bönor och bänkpressat lite halvdant. Snart kommer Daniel hit igen.