
Det händer inte alltför ofta, men när det väl inträffar glömmer man i ett flux alla otal tunga kilometer man oinspirerat tröskat sig genom med stumma ben, alla svarta tånaglar, alla blodfyllda blåsor och ömma senor, allt det där är som bortblåst. Visst, det finns något romantiskt också i det mer rutinmässiga slitet (åtminstone om man är funtad som jag). Men idag var allt så lätt. Drygt 18 kilometer, 1h 39min, skinande sol och ett ständigt ackompanjemang av fågelkvitter.
1 kommentar:
Vilket härligt inlägg!
Skicka en kommentar