Jag konsumerar verkligen kopiöst mycket matrelaterad media - böcker, bloggar, tidningar, tv- och radioprogram, restaurangrecensioner och gud vet allt. Sannolikt mer än vad som är hälsosamt. Mammas teori om min autistiska ådra känns mer och mer plausibel. Det jobbiga (och härliga) med mat är ämnets enorma spännvidd, det tar liksom aldrig slut, spretar i alla riktningar, och när man nördat ner sig ett par veckor och hobbyforskat lite om olika sätt att kärna smör glider man lätt över i något annat ("fett... vilket är egentligen det autentiska fettet att bryna köttet till en chili con carne i?"). Och så håller det på.Det finns många i Sverige som skriver bra om mat, t ex på taffel.se. Men min absoluta favoritskribent är Nigel Slater. Han har bl a en kolumn i The Observer och ligger bakom min i särklass mest använda kokbok, "Real Fast Food". Jordnära, opretentiös och förbannat god mat. Enkelt och med mycket grönt. Dessutom är han en duktig stilist. På tal om fett, hur kan man inte gilla en man som beskriver fettet på de ugnsbakade revbenen som "a quivering morsel, a sweet nugget of silky savoriness"? Och på tal om stil och brittiska kockar så borde människan som översätter Nigellas böcker piskas till underkastelse och tvingas äta överkokt pasta resten av livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar