Natt över Sion

Tenta imorgon, så dagen har mest ägnats åt genomläsning av föreläsningsanteckningar och lite planlöst bläddrande i lagboken; på det hela känner jag mig ganska lugn och harmonisk. I jämförelse med hur det var under statistiken är jag ett under av psykiskt välbefinnande för tillfället. Igår vågade jag mig till och med på att läsa gamla blogginlägg från sommaren -06, vilket är att glänta på locket till en bottenlös brunn av blödighet och melankoli, men det gick fint sånär som på att jag hade lite svårt att somna efteråt. Vaknade sju i morse, svettig. Läste i DN att Stockholmsområdet haft 14 timmar sol under hela november.

Under föreläsningar samlar jag på minnesvärda citat, en fin tradition från gymnasietiden. Greatest hits från Bo Westerlund under förvaltningsrätten:

Den tyska lagen har en mognad och stabilitet som vida överträffar den svenska.

Jag har en bekant vars dotter blev ihjälkörd av en ambassadör. (om diplomaters straffrättsliga ansvar)

Tårtorna är Pär. (om det kniviga i att skilja på sak och person vid trafikskador)

Zidanes y Pavones

Måste bara kort berätta att jag (helt oavsiktligt!) skrämde en häst på dagens löprunda, så att den backade ner i diket och välte och den stackars kvinnan i sadeln hjälplöst tumlade till marken. Det hade börjat skymma och hästkraken måste ha trott att hans stund var kommen när jag plötsligt kom frustande ut ur dimmorna, vätskebälte och allt. Båda klarade sig lyckligtvis helskinnade. Jag höll hästen medan kvinnan letade efter sin tappade sko, men det var som förgjort i skumrasket och hon bestämde sig för att återvända imorgon och fortsätta då. Hoppas hon hittar den.

Momentan frihet

Demoraliserande saker man kan ta sig för en torsdagskväll:
¤ Logga in på CSN. Klicka på "Min skuld".
¤ Läs gamla intagningsprov till diplomatprogrammet på UD:s hemsida.
¤ Gör båda ovanstående i en följd.

Riskaversion

Långt nu, och stadigt längre blir det, och dryga fyra veckor kvar innan jag träffar hon som brukar klippa av det; mitt hår går mot en ohållbar situation, ungefär som när Raymond Domenech tillåts sköta uttagningen av det franska fotbollslandslaget. Men det innebär också att nya dörrar öppnas. När mamma klipper mig är det alldeles för lätt att dra till med ett "som nu, fast kortare", men om jag faktiskt lägger pengar på det hela känns det som att jag vill göra något annat. 5 mm?

Förresten, sjövädret i P1: måste de låta tablåns mest ointressanta inslag läsas av folk med så obegripligt entoniga, själlösa röster? Fyra minuter känns som fyrtio.

På tal om public service så levde "Babel" på tvåan äntligen upp till förväntningarna i och med kvällens program. Jag gillar Daniel Sjölin och jag vill så förtvivlat gärna gilla ett program om litteratur som är snyggt, lagom avslappnat och som sänds på en vettig tid. Tyvärr har säsongen hittills mest präglats av krystade ämnesval och underliga gäster (läs: Peter Settman). Men så ikväll: ett enda ämne, förintelsen (som man ju visserligen, för att tala med en gammal lärare, kan bli lite trött på), och relevanta gäster som lyckades föra en vettig och avslappnad diskussion. Med viss skärpa, dessutom.

Kyndel

Det här var ju kuken. Jag hade sett fram emot paneldebatt ikväll, om feministisk ekonomisk analys, och så gick jag in på hemsidan nyss och fick reda på att det var inställt. En av deltagarna hade drabbats av dödsfall i familjen. Tunga grejer. Gör ju dock inte mig mindre besviken; jag skulle ju få höra Paulina de los Reyes lägga ut texten om det patriarkala samhällets påverkan, om vikten av intersektionella perspektiv och annat gött som en professor i ekonomisk historia kan tänkas sitta inne med. Lite lagom mysradikalt. Akademikersubversion, den enda sanna.

Vad ska jag göra nu då? Har såklart en del att stå i. Inte minst med anledning av förra veckans antiklimax: att jag köpte en reflexväst och den var för liten. Förpackningen medgav inte provning (men pryddes av en åttaårig flicka - borde jag anat oråd?) När jag skulle ut och springa samma kväll, glad i hågen inför utsikten att slippa bli överkörd, kunde jag helt enkelt inte knäppa den. Ergo: måste byta väst.

Besvärsförfarande

Så mycket lättare allt blir om solen skiner när man vaknar. Första gången på säkert en vecka idag. Standardfrukost sedan en tid tillbaka: yoghurt med müsli, ett kokt ägg och två muggar kaffe. DN-sporten. På dagens schema står först ett litet pass styrketräning, och efter lunch bär det av hem till Albin i Stureby för att redigera Linnéfilmen - har laddat usb-minnet med allt från Örjans pianokonsert till Jens kungliga insats i "Veckans president".

När jag sökte till pol kand här i Uppsala hade jag juristutbildningen som andraval utan några egentliga planer på att verkligen ta den, och nu blev det ju heller aldrig aktuellt, även om intagningen blev lite tightare än väntat. Men ju mer förvaltningsrätt jag får i mig (15 poäng blir det in alles), desto mer övertygad blir jag om att jag har en viss fallenhet för det här med regler och paragrafer. Det är ett speciellt sätt att tänka och uttrycka sig. I alla fall: det kommer hyfsat lätt för mig, och därför kan jag lägga en del tid på annat, som t ex att skriva min spalt till Polmagasinet; inför nästa nummer har jag mailintervjuat en miljöpartist från Bohuslän om riksdagsledamöternas matvanor.

Och så försöker jag ägna åtminstone en halvtimme om dagen åt Virginia Woolfs dagböcker. Är framme vid 1926 nu och hon och Leonard har precis flyttat in till London igen; TS Eliot ("Tom") tittar förbi och läser högt ur ett utkast till "The waste land" men måste avbryta sig mitt i för att hinna med sitt tåg---

Sussex

CSN verkar i mångt och mycket efter en egen logik; det som för oss vanliga (verkliga?) medborgare ter sig enkelt och rationellt behandlas inte alltid så av Nämnden, som till exempel mitt studielån. Efter lite räknande kom jag fram till att jag förmodligen skulle klara mig på 75 % - betänk att jag lär uträtta mitt värv i den oglamorösa offentliga sektorn - och sökte alltså inte mer än så. Och nu kunde man ju tro att ett sånt lån ger mig 75 % av maxbeloppet varje enskild månad. Ha! Hade ju varit alldeles för lätt. Istället bestämmer man sig för att betala ut fullt lån september och oktober, trappa ner liiite i november och sen bam! inte låna mig ett rött öre i december.

Och eftersom jag är fullständigt oförmögen att lägga likvida medel på hög: sorry familjen, rien des cadeaux pour vous. Tur att man kommer hem och äter gratis några veckor.

Far ror

För en timme sen följde jag syrran till bussen, och hade alldeles missbedömt avståndet till hållplatsen, så hon fick sätta in en liten spurt för att hinna. Men hann. Hela den här helgen blev ju ganska annorlunda än tänkt: först blev Agnes sjuk och sen jag, så istället för en välbehövlig utekväll med kusiner och vänner i Stockholm blev det Irland - Frankrike (vann 35 spänn, tack Anelka), värmande böngryta och Panodil. Men igår var jag åtminstone så pigg att jag kunde gå till Koh Phangan med Alma och äta anka. Fantastiskt gott.

Tydligen kostar det bara 3-400 pix om året att hyra en kolonilott här i stan. Jag har en förening precis runt knuten - kan se små knotiga gummor gå och påta i sina rader från fönstret där jag sitter, och för några veckor sen ett rådjur - och om jag varit säkrare på framtiden hade jag kanske gjort slag i saken. Å andra sidan är det billigt och bra nere på ICA också. Dock: lösviktsmorötterna från förra veckan var beska.

Det är grått, så grått. Kommunalrätt väntar.

Ödmjukhet, banne mig

Idag har jag köpt ännu en aubergine; det är en så vacker grönsak och jag kan inte behärska mig. Precis innan var jag på biblioteket en lång stund och försökte komma underfund med vad jag ville läsa. Allt av W G Sebald var utlånat. Jag botaniserade lite bland reseguiderna (Paris, det måste bli Paris någon gång i sena april) innan jag av en slump sprang på "Ögonblick av frihet", Virgina Woolfs dagböcker i urval. Hittills mycket lovande: Keynes var nyss på besök och diskuterade den tyska krigsekonomin. Inget ont om mina vänner, men ingen av dem (er!) verkar dras med ambitionen att blir århundradets mest inflytelserike ekonom. Som om det vore önskvärt.

Jag saknar lite att ha hund.

Förresten: en annons i dagens DN, reklam för paketresor till Sri Lanka, och rubriken lyder: "Sri Lanka - öster om Eden". Rätta mig om jag har fel (och om du vågar), men öster om Eden är väl dit Kain förvisas efter att ha slagit ihjäl Abel? Ett torrt, ödsligt och överlag ganska oskönt ställe?

I affekt

Först hittade jag en bit lax billigt, och när jag kom hem och bläddrade lite i mina böcker slog det mig att jag aldrig gravat (eller rimmat, osv) något i hela mitt liv. "Det är viktigt att laxen är pinfärsk" stod det. Äh. Hur som helst: först frysa biten i två dygn för att slippa obehagliga magsjukdomar. Sen tina, klappa in med 4 msk var av salt och socker plus lite peppar, lägg i plastpåse med en tyngd på i kylen. Två dygn fick den, sen var jag hungrig.

Av det jag dokumenterar i matväg kan man lätt få idén att jag lever i något slags köttopulens och att varje dag innebär äventyr med en ny konstig styckdel. I själv verket äter jag väldigt lite djur, och anledningen är egentligen ganska enkel: om man inte vill slentrianköpa fulkött för sakens skull är det dyrt. Eller: jag är ganska snål. Så det kommer sig naturligt att laga mer vegetariskt. Hörnstenarna i min kosthållning är bröd, havregryn, baljväxter, ägg och mejeriprodukter. Och kopiösa mängder kål! Kombinationen böngryta, vitkål och löpning i högt tempo låter som en magmässig katastrof, men det är i hög grad en vanesak.

Den här veckan är det emellertid extrapris på finfin högrev på ICA, så jag köpte 1,2 kilo och tänkte först göra något franskt, men i vanlig ordning blev frestelsen och chilisuget mig övermäktigt. Chili con carne är något underbart, särskilt i november. Den här gången åkte följande i:

¤ 1,2 kilo högrev (bryntes i ankfett)
¤ En gul lök och en röd
¤ Två färska chilifrukter (styrka okänd)
¤ Fyra vitlöksklyftor
¤ 3 dl oxbuljong
¤ 0,5 dl kaffe
¤ 2 msk tomatpuré
¤ Liberala mängder spiskummin, oregano och koriander
¤ Salt

I skrivande stund kom jag på att jag köpt en öl (billig mörk lager) som skulle i, det brukar göra susen, men nu får det vara så. Det luktar gott i alla fall.

Omvänt rekvisit

Johan Croneman (DN) har gått mig på nerverna en längre tid. Han skriver ett par krönikor i veckan, en om tv och en om sport i tv, plus en del filmrecensioner och annat krafs. Har man tur förstår man inte ett ord av det som står, oftast eftersom texterna är så erbarmligt osammanhängande och röriga. Men det är inte bara strukturen som brister; enkelt uttryckt skriver karln i mina ögon riktigt illa. Liksom slafsigt, och inte sällan i en obehaglig, raljerande ton. Och allra värst blir det såklart när man faktiskt lyckas uttyda ett eventuellt budskap, som när han idag påstod att Henrik Larsson inte platsade på hans lista över Sveriges 25 (!) bästa fotbollsspelare genom tiderna.

När jag inte skriver meningslösa, gnälliga tirader om folk vars jobb jag egentligen vill ha händer det att jag springer en runda. Idag hade vi en liten klubbtävling längs Fyrisån. 5 km var kontrollmätt och en glad tjock tant tog tid på oss. För den som inte prövat kan jag meddela att 5 km är Helvetesdistansen (tm), riktigt jävla grisigt och jobbigt precis hela tiden. Jag lyckades hålla farten hyfsat in i mål, och räddade manligheten genom att precis undvika bästa kvinna som flåsade mig i nacken. Blodsmak deluxe. Inte säker men tyckte att tidtagerskan sa 20.14, vilket är helt ok för att vara off season ju.

Fallisk fenomenologi

Verkligt glad blev jag igår, när jag kom hem efter tre timmar föreläsning om avtalsrätt och var helt mosig i huvudet och såg att jag fått ett paket från Killer Zeus. Efter en utdragen kamp lyckades jag till och med öppna det. T-shirten var ganska kort, så det blir inga lågt skurna jeans framöver (då jag helst besparar min omgivning potentiella pubeschocker), men passade i stort alldeles utmärkt. Taaack.

Mindre glad blev jag idag, när min planerade injektion gick om intet. Jag var helt enkelt för hungrig för att ställa mig i den kön. Annars är det ett trevligt tilltag av landstinget här i trakten att utnämna oss studenter till prioriterad grupp. Dock kan man diskutera huruvida "studenter" bör betraktas som en homogen massa; i mina ögon hade det varit rimligt att t ex ekonomerna fått vänta lite längre, det hade gynnat den kosmiska balansen. Som vanligt ser ingen till helheten.

Snöat har det gjort stora delar av dagen. På lördag ska jag springa ett litet klubbmästerskap med ULK. 5 kilometer. Snabba skorna på.

Muy picante

Det mest minnesvärda från gårdagskvällens s k mitterminsfest på Gotlands nation var en tjej i blå kroppsstrumpa som såg ut precis som Sara Gannby. Just utstyrseln bidrog säkert till brottarassociationerna... Tema för festen var "kända tre" och hon var tydligen den blå komponenten i trikoloren - övriga noterbara bidrag var "sten, sax, påse", Knatte, Fnatte (som satt mittemot mig) och Tjatte och så de där Beskow-tanterna. Entre autres. Maten var katastrof, vinet bättre och sjungandet trevligt som alltid.

Ny kurs imorgon, femton poäng förvaltningsrätt. Allt är ju rimligtvis mer stimulerande än den nyss genomlidna (peppar peppar tentan inte rättad) statistiken, och lite juridik har ingen dött av. Åtminstone inte i Sverige. Åtminstone inte på ganska länge.