Riskaversion

Långt nu, och stadigt längre blir det, och dryga fyra veckor kvar innan jag träffar hon som brukar klippa av det; mitt hår går mot en ohållbar situation, ungefär som när Raymond Domenech tillåts sköta uttagningen av det franska fotbollslandslaget. Men det innebär också att nya dörrar öppnas. När mamma klipper mig är det alldeles för lätt att dra till med ett "som nu, fast kortare", men om jag faktiskt lägger pengar på det hela känns det som att jag vill göra något annat. 5 mm?

Förresten, sjövädret i P1: måste de låta tablåns mest ointressanta inslag läsas av folk med så obegripligt entoniga, själlösa röster? Fyra minuter känns som fyrtio.

På tal om public service så levde "Babel" på tvåan äntligen upp till förväntningarna i och med kvällens program. Jag gillar Daniel Sjölin och jag vill så förtvivlat gärna gilla ett program om litteratur som är snyggt, lagom avslappnat och som sänds på en vettig tid. Tyvärr har säsongen hittills mest präglats av krystade ämnesval och underliga gäster (läs: Peter Settman). Men så ikväll: ett enda ämne, förintelsen (som man ju visserligen, för att tala med en gammal lärare, kan bli lite trött på), och relevanta gäster som lyckades föra en vettig och avslappnad diskussion. Med viss skärpa, dessutom.