Delft

Att springa på löpband är tråkigt, riktigt jävla glädjelöst, det är en ofrånkomlig och objektiv sanning om det någonsin funnits någon. På Friskis står banden framför fönster som vetter mot en parkering. Ventilationen är obefintlig och man svettas floder efter tio minuter i pratfart. Likväl kröp jag till korset idag. Det är helt enkelt omöjligt att springa snabbt utomhus just nu, dels pga underlaget men även eftersom man måste pälsa på sig så man rör sig som en valross. Man känner sig helt enkelt inte lätt.

Lyxigt därför att kunna köra dagens pass i linne, shorts och tunna skor. Körde långa intervaller, 3x2 km med 1 km joggvila mellan, plus värmning och nervarvning då. Totalt 11 km. Det är alltid svårt att veta vad man ska lägga sig på för fart när man mest sprungit lugn distans på sistone, så jag drog första intervallen i 4.20-fart, ökade till 4.10 och mosade sista i 4 min/km (bytte från P1 till Whitney Houston i lurarna). Kändes väldigt kontrollerat och obehindrat. Kanske man borde leta upp en vinterhalvmara?

Husliga spalten

Att sälja Sverige med mat

Eskil Erlandsson, som nyligen förärats den snajdiga titeln landsbygdsminister, har en vision. Det är en vision om ”god mat, god djurhållning och upplevelser i världsklass”, och sedan två år tillbaka strävar han efter att förverkliga den genom satsningen ”Sverige – det nya matlandet”. I samarbete med Jordbruksverket, Exportrådet och Visit Sweden genomförs en rad projekt, bland annat syftande till att göra Sverige till en destination för matturism i paritet med Italien och Frankrike. Gårdsmejerier, småskaliga charkproducenter, rennäringen och specialiserade potatisodlare ska lyftas fram och locka långväga besökare. Verkar det ambitiöst? Tja, ibland måste man sikta mot stjärnorna för att nå trädtopparna. I jämförelse med våra sydligare konkurrenter om gourméernas reskassor har vi har onekligen ett handikapp i form av det ofördelaktiga vinterklimatet. Med Erlandssons karaktäristiskt centerpartistiska iver är jag dock säker på att han kan vända det underläget i något positivt.

Åtskilliga pol mag- och kand:are från Uppsala kan vittna om våra utlandsmyndigheters viktiga roll som reklampelare, inte minst genom det otal mer eller mindre formella måltider man arrangerar. En del av pengarna från ”Sverige – det nya matlandet” går därför till en kurs i ambassadmatlagning vid Örebro universitet. Kursen består av matlagningsmoment, studiebesök och teoretisk undervisning i hur ”svenska värden gestaltas i mat och dryck”. Kanske något att byta ut den grundläggande statistiken mot? Dessvärre medges inte distansstudier. Enligt kursbeskrivningen kommer studenterna att lära sig hur man ”får en asiatisk fisk att bli till en svensk sillupplevelse”, vilket onekligen låter som en utmaning. Ansvarig lektor Richard Tellström framhåller att det franska köket, på samma sätt som språket, länge var allenarådande i diplomatiska sammanhang. Men förändringens vindar blåser.

Två studenter i måltidskunskap i Örebro, Ingrid Hermansson och Julia Ward, har tittat lite närmare på det här. I c-uppsatsen ”Sverige på diplomaternas bord: En undersökning av svenska ambassadmåltider” (2010) intervjuar de 35 ambassadtjänstemän om hur man använder den statsrepresentativa måltiden för att sälja landet. Det framkommer tydligt att det inte alltid finns förutsättningar för att förmedla svenska värden uteslutande med traditionella svenska rätter. De flesta ambassader anställer lokala kockar, vilket innebär fördelar i form av lägre kostnader och bättre kontaktnät. Det betyder å andra sidan att kunskaperna om svensk mat inte alltid är den bästa. Ambassadören själv är därför ofta djupt involverad i måltidens utformning, med synpunkter på allt från meny till bordsdekorationer och inbjudningar. När specifika svenska ingredienser är dyra eller helt enkelt omöjliga att lägga rabarber på, ökar fokus på kringarrangemanget. Själva maten blir i regel en fusion mellan svenska traditioner och stationeringslandets kök. Enligt de intervjuade uppstår det här vissa svårigheter, då målen för ”Sverige – det nya matlandet” är att framhålla svenska råvarors exklusivitet och de värderingar produktionen genomsyras av (t ex god djurhållning och ekologisk odling). Många vittnar om att de själva fått smuggla Västerbottenost, kaviar, sill samt rågmjöl och vörtblandning till brödbak med sig hemifrån. Bristande implementering tycks alltså mer bero på förvaltningens knappa resurser än på ovilliga tjänstemän.

I uppsatsen berättar dåvarande Tokyoambassadör Lars Eriksson om en särskilt lyckad representation, som tog avstamp i konceptet sju små kakor. Genom att lägga mycket möda på en vacker uppläggning vann han japanernas gillande: ”Det blev en koppling mellan värdlandet och avsändarlandet för det såg väldigt japanskt ut men det var ju svenska smaker”.

(publicerad i kommande Polmagasinet)

A coulter in the furrow

Hanoi hörde av sig igen, de hade fått ett återbud och jag var tydligen "kortlistad" och de undrade om jag fortfarande var intresserad. Skrev tillbaka att jag var det. I ärlighetens namn är Hanoi typ mitt fjärdeval av de sökta platserna, men det skadar ju inte att hålla dörrar öppna. Och maten lär vara ganska spektakulär.

En sävlig dag annars. Förra veckan var jag så flitig, skrev en massa sidor och läste och hade mig. Nu går det lite trögare. Imorgon blir det omstart och andra bullar! Idag har jag sprungit ett par mil i snöblåsten, ätit ostkaka, uppsatsångestfikat (trist mazarin på Ofvandahls) med ett par kursare och pratat med båda mina farföräldrar i telefon. Inte samtidigt då.

Jens blogg är förresten helt briljant, läs den.

Söderkåkar

Det är inte många stenar som förblivit ovända under den senaste veckans jakt på nya vinklar i "rosornas krig/kris/konvulsioner"; borgerliga ledarskribenter ger goda råd i all välmening, partitoppar positionerar sig, Östros (denna skamlösa charlatan!) skriver en jobbansökan på DN Debatt adresserad till Anders Borg. Då och då betonar någon naiv stackare vikten av enighet och faran med ökad polarisering inom partiet. För egen del ser jag gärna mer snarare än mindre ideologisk debatt, men det bör ske i ett sansat tonläge. Visst finns det många frågor som inte enkelt kan inordnas på höger-vänsterskalan. I mina ögon är det ändå i den ekonomiska politiken man måste börja, eftersom det är där de största ideologiska avstegen (från en socialdemokratisk politik i någon substantiell mening) gjorts de senaste 20 åren. Och det är dessa avsteg, denna räddhågsenhet, denna förvirrade jakt på den heliga mittenväljaren - vars preferenser antas fixerade strax höger om mitten - detta uppgivna avhändande av problemformuleringsprivilegiet som ligger till grund för krisen. Här och i resten av Europa.

Det har som sagt redan formulerats bättre annorstädes, t ex av Lena Sommestad, och jag vill inte trötta någon med mina egna halvfärdiga huskurer. Men socialdemokratin måste våga betona det sociala igen. Är det ett steg till vänster? Då kör vi på det.

Just idag får reformerna vänta, för jag ska se på handboll med Daniel (Danne).

Tried and tested

Idag köpte jag först fem flyttkartonger och ett kilo grevéost och sen gick jag på medlemsmöte med Laboremus. Det är trevliga tillställningar; man kan sitta och lyssna, äta vetelängd och kanske göra ett pregnant inlägg i debatten om andan faller på. Den här gången bestod min insats i att räkna röster när vi valde representanter till Uppsala Arbetarekommun (de lokala s-föreningarnas samverkansorgan). Jag kommer definitivt fortsätta med det här partipolitiska pysslandet under tiden i Malmö/Lund.

Träningsmässigt går jag helhjärtat in för att mosa mil, ju fler desto bättre. Mängden kommer att frälsa mig. Nästa år blir det maradebut, och då gäller det att vara uppe på respektabla veckovolymer. Just nu fokuserar jag på att gradvis förlänga mina "normallånga" distanspass så att de ligger på 60 snarare än 50 minuter. I förmiddags blev det semilångpass, 105 min helt underbar skogslöpning - strålande sol, ett par minusgrader, mjuka stigar, lätta ben. Då känns allt så väldigt enkelt.

Vassa eggen

Hemskt vad dålig jag blivit på att skriva här. Det är som om jag bara har ett visst antal ord i fingrarna varje dag, och nu när jag plitar på uppsatsen blir det liksom inget kvar till bloggande. Och så är mina dagar ganska händelselösa. Men under slutet av veckan har jag faktiskt kommit en bit; skrivit några sidor om medborgarskapsbegreppet och olika medborgarideal. På fredag har jag en första deadline.

Det verkar som att föräldrarna kan fixa ett rejält släp och köra upp hit helgen före jul, vilket ju hade varit super. Det ska, på ett lite mer generellt plan, bli väldigt skönt att flytta. Även om jag nästan aldrig köper inredningsprylar, böcker (annat än kurslitteratur), husgeråd eller annat har jag börjat känna mig mer och mer nedtyngd, ingrodd, trögrörlig; kort sagt, i behov av en ordentlig utrensning bland allt bråte. Misstänker att det började när jag gav efter och skaffade gardiner. Livsfarligt. Om jag bott här en termin till hade jag säkert börjat köpa krukväxter också, och sen är man liksom fast.

Tillmötesgående tisteltango

Jag glömde helt att uppmärksamma det jubileum som var det förrförra inlägget - det sjuhundrade i ordningen! Hurra! Just nu är jag så mätt att jag knappt kan räta på mig, efter att ha slukat en rotselleri, en morot (som var av helt förhistorisk storlek) och ett bastant stycke torsk. Priset man får betala för att a) vägra slänga mat, samtidigt som man b) ogillar rester. Restmotviljan grundar sig inte på något vis i kräsenhet. Det handlar bara om att jag tycker så mycket om att laga mat att jag vill ta tillvara på varje tillfälle; varje värmd matlåda är en förlorad session vid spisen. Undantag görs möjligtvis för grytor och annat som nödvändigtvis måste lagas i större satser.

Och så är det klart: lägenheten ska vara tömd 1/1-11. Shit vad fort det gick, från beslut till implementering som vi säger i förvaltningen. Hoppas päronen kan slita sig i mellandagarna och bistå med lasthjälp. Nu påbörjas utrensningen, undanätningen, et c.

Schicksalsgemeinschaft

Första snön kommen, och vilken snö sen. Jag hann med en timmes löpning innan ragnarök var över oss strax efter lunch; ett vanvettigt blåsande, drivor av vitt, folk som dubbelvikta sammanbitet kämpar sig fram. Själv låg jag och läste om postnationellt medborgarskap. Sen drog jag i mig ett par muggar kaffe, åt ett ägg och cyklade ner till hyresvärdens kontor och sa upp lägenheten.

Såhär tänker jag. Till våren ska jag göra praktik, och även om jag sökt en plats på UD i Stockholm är det utomlands jag vill, och det är tydligen extremt ovanligt att man inte får det man vill ha. Så då hade jag behövt hyra ut i andra hand. Sen är jag, som bekant, examinerad. Antingen söker jag jobb eller så fortsätter jag med en master, och i Lund har de två som låter väldigt lockande: "Welfare Policies and Management" och "European Affairs", båda helt på engelska och med fina möjligheter till praktik och utbyte. Kommer jag inte in kan jag alltid kombinera jobbsökande med lite franskastudier. Thus: Malmö till hösten.

Sen hör jag på nyheterna att de rödgröna (som alltså inte har ett formaliserat samarbete längre, men som träffas och fikar ibland, och kanske lägger ett par gemensamma motioner) vill spara 700 jobb på Regeringskansliet. Det ska de ge fan i. Där ska jag ju jobba.

Omfördelning, förfördelning

Jag var i valet och kvalet gällande träningen idag; under förra passet drog det olycksbådande i vänstra vaden, och jag tänkte att en lugn skogsjogg kanske var att föredra framför tuff backlöpning runt slottet. Men den sociala biten fick avgöra. Det var säkert en månad sen min senaste klubbträning och det kan faktiskt vara förbannat trevligt att springa i grupp då och då. När jag märkte att en kvinna inte riktigt hängde med klungan uppför saktade jag ner lite diskret och tänkte hålla henne sällskap, men det fick man ingen kredd för, och tredje gången hon bedyrade att hon gärna sprang ensam tog jag henne på orden och kämpade ikapp igen. Man undrar ju lite försynt vad hon alls gjorde där.

Och väl hemma igen hade min svårfångade handledare äntligen hört av sig. Han skyllde det sena svaret på sina barn. Det viktiga var hur som haver att han lät väldigt entusiastisk över mitt föreslagna upplägg; i princip skulle jag bara jobba vidare i utstakad riktning. Så då gör jag väl det då. Läsa lite mer i helgen, börja skriva på måndag - just de där första trevande meningarna brukar vara lite läskiga men sen hittar man förhoppningsvis rytmen och det flyter och vips! så sitter man där i januari på ett seminarium och ventilerar.

Bilden: Götgatan, sedd från Skanstull, runt sekelskiftet.

Svag haka

Köttsoppa - det finns något mystiskt lockande i själva ordet. Spartanskt men ändå närande; på samma gång asketiskt och (förmodligen just därför) uppbyggligt. En skiss: ett halv kilo nötbog, en purjolök och två gula, fyra vitlöksklyftor. Lagerblad, krydd- och svartpepparkorn, salt, lite socker. En halv liter vatten. Sjuda, sjuda, sjuda. En köttsoppa ska definitivt sjuda och inte puttra, småkoka eller något annat. Tre timmar och ett gymbesök senare tillsätts en kålrot och ett par morötter i aptitliga bitar. Hela lägenheten luktar svunnen tid.

Jag har gjort vissa framsteg på uppsatsfronten. Den preliminära forskningsfrågan lyder: "Främjar EU:s utbytesprogram på utbildningsområdet framväxten av ett post-nationellt medborgarskap?" Och, blir man sugen på att tillägga: är det önskvärt? Men nånstans måste man ju avgränsa sig. Just nu väntar jag på synpunkter från min handledare. Och laddar för Milan-Real.

Varufiering

Det känns lite underligt att inte ha något schemalagt i studieväg förrän början av januari, när uppsatsen ska lämnas in. Naturligtvis blir det en del handledningsträffar, men Thomas bor i Bryssel (där hans fru jobbar på kommissionen) så mycket lär skötas per mail, och det gäller således att disciplinera sig. Börjar idag med att läsa en bunte artiklar om europeisk identitet och medborgarskap. Men först fiskgryta.

Helgen var slapp men knappast vitaliserande; kanske beror det på vintertiden, kanske på att den korta natten mellan lördag och söndag tillbragdes i en högst onaturlig ställning på en soffa i Stureby. Men Mys kombinerade födelsedags- och avskedsfest var trevlig. Vin, mat i mängder, folk från Dresden och Barcelona och Vittsjö. Jag och Daniel pratade en del om var man vill bo framöver. För egen del är Stockholm det naturliga målet när jag väl börjat jobba, men innan dess kanske man vill (läs: behöver) läsa en master också, och då är det alls inte säkert att den ska tas här i Uppsala.