Passus

Mitt missbruk av matrelaterad media har nu tagit mig till de yttersta utmarkerna, de mörkaste gränsbygderna, randen just innan havet tippar över; Top Chef Canada. Eftersom säsong nio av den amerikanska förlagan inte börjar än på säkert tre veckor måste jag helt enkelt ha min fix på något annat sätt. Och faktiskt: efter de första, smått skrattretande amatörmässiga avsnitten börjar det ta sig. Tyvärr åkte den skallige mannen från Newfoundland ut sist. Han hade med sig en burk fermenterat sälkött till en tävling och var ett piggt inslag.

Imorgon går lasset till Malmö! Ikväll utflyttssmiddag med föräldrarna: hel gös, ugnsbakad fänkål, rotsellerimos med oliver, ett mysigt Chardonnay.

Principal-agent

Vaknade mitt i natten, märkligt utvilad och med extremt klara bilder från en dröm där jag suttit i ett klassrum på Linnéskolan, i egenskap av deltagare på ett seminarium om preventiv terrorismbekämpning. SÄPO hade släppt en ny rapport och Beatrice Ask satt och snackade en massa generaliserande skit om muslimer. Jag gav henne en rejäl avhyvling - nåt i stil med att jag absolut inte hade några synpunkter på säkerhetspolisens arbete, men att den politiska styrningen var bristfällig som bäst och oftare rent ut sagt inkompetent.

Sen kunde jag inte somna, eftersom huvudet var fullt av tankar på vad jag skulle ha i degen jag tänkte sätta efter frukost. Resultatet: yoghurt, dinkelmatvete, ett rivet äpple, hasselnötter och siktat dinkelmjöl.

Nya vär(l)den

Man är inte direkt avundsjuk på de brittiska fackförbunden, som tvingas dras med en konservativ/liberal koalitionsregering vars huvudsakliga åtgärder för att få bukt med landets stagnerade ekonomi utgörs av urvattnad arbetslagstiftning, försämrade pensioner och massiva offentliga nedskärningar - alldeles oavsett vad forskning och beprövad erfarenhet (framförd av t ex OECD, IMF eller vilken idiot som helst med rudimentära kunskaper i nationalekonomi) föreskriver. Men stridsviljan verkar det inte råda någon akut brist på. Paul Kenny, generalsekreterare för GMB (med 600 000 medlemmar), utlovade idag "the biggest campaign of civil disobedience their tiny minds could ever imagine" om inte regeringen omprövade sina förslag. Heja Paul.

Själv tillbringar jag eftermiddagen i rutiga pyjamasbyxor, läsandes artiklar om institutionell design, dechiffrerandes obegripliga flödesscheman över policyförslags resor i komplexa flernivåsystem. Heja Oscar.

Organiserade intressen

Efter att ha klämt i mig en och en halv laxfilé med pestotäcke (fråga inte) och två koppar kaffe till frukost joggade jag ner till stationen och tog 531:an till Tyringe. På plats utbytte jag några artigheter med Inger "Lillfinger" Glans - som försäkrade mig om att banan inte alls var särskilt backig - hämtade ut min nummerlapp, och körde någon slags halvhjärtad uppvärmning. Lars-Ivar Ericson (C) var på plats för 5 km-loppet, iförd en sanslöst urtvättad och formlös joggingdress med Riksdagsemblem.

Första kilometern höll jag igen, för nog fan var det backigt alltid, och den gick på cirkus 4.45. Låg bakom två andra och försökte hitta lite flyt bland alla tvära backar och knixiga svängar. Efter tvåan kände jag att det fick vara nog, gick upp i tät och pinnade på lite bättre. En släppte. Snubbe 2 var seg; jag hörde hans tunga flämtande i säkert tre ytterligare kilometer innan han äntligen gav sig. Banan var väldigt vacker men mina ben inte helt med på noterna, och för varje uppförsbacke ackumulerades ännu lite mer syra i låren. Tiden blev blygsam (just under 43 min), men marginalen ner till tvåan ganska ordentlig till slut. Första vinsten bärgad!

Ceteris paribus

Jag fick ett mail från min praktikantefterträdare på ambassaden. Han (som genom någon sorts freakish sammanträffande heter Oskar och pluggar statsvetenskap i Uppsala) hade haft sällsynt tur i lägenhetsjakten och verkade nu så smått komma in i rutinerna. Jag mindes hur osannolikt snabbt jag själv fann min plats på avdelningen, och hur friktionsfritt arbetet sen löpte i stort sett hela våren; förmodligen ligger en del av förklaringen i min undergivna personlighet och att jag trivs i sammanhang där den hierarkiska ordningen är relativt klar. För mycket frihet riskerar släppa lös den värdelösa arbetsmoral som alltid lurar strax under min flitiga yta. Med andra ord: jag är den borne byråkraten, en implementeringsmaskin - ett tjänstemannaideal.

Å andra sidan: förmodligen alldeles för politiskt intresserad för att i längden nöja mig med en så grå och objektiv roll. Den som lever, osv.

Fin, hög höstluft idag. Jag snörade på min mina lätta gamla Nikes och körde lite fartlek ute i skogen: efter uppvärmning blev det 10-8-6 min i tröskelfart med ett par minuters joggvila mellan. Imorgon förmiddag hade jag tänkt springa Lionsloppet i Tyringe (10 km, terräng). Och på lång sikt har jag mer eller mindre bestämt mig för att sikta på Båstad Marathon i slutet av juni nästa år.

Veto players

Idkade lite seriös kändisakademikerspotting i Lund igår; först Ann Heberlein utanför Teologen, sen Karin Johannisson tillsammans med en kvinna som jag gissar var hennes dotter, inne på Greken där jag åt linssoppa med Daniel och Albin. Nu fattas bara att man springer på Dick Harrisson också. Vill (eller, vill och vill - i den bästa av världar har jag glömt att Dick alls existerar, men det låter sig liksom svåreligen göras när han är gett sig fan på att invadera varje tum av offentligt liv i det här landet) minnas att han var oväntat lång.

Visst är Markus Krunegård ganska lik Ola Toivonen?