Korinter till ögon

Det händer då och då, ja, rent av ganska ofta, att jag ångrar att jag inte läst mer ekonomi. Men så tänker jag tillbaka på hur urbota tråkig och världsfrånvänd jag tyckte att Nationalekonomi A i Uppsala var; alla dessa kurvor, dessa BNI-funktioner och marginalnyttor och komparativa fördelar (handelsteori var ändå den roliga biten), detta helt medvetna ihjältigande av kritiska perspektiv. Då minns jag att det aldrig fanns en chans att jag skulle orka traggla mig igenom trettio poäng till av den skiten.

Nuförtiden är jag ganska intresserad av ekonomi, läser en del bloggar och så, men det kom egentligen först när jag praktiserade i London och min handledare hade ansvar för de ekonomiska frågorna. Vilket även min nuvarande, här på EU-kansliet, har. Skillnaden är förstås att det på båda ställena handlar om politik lika mycket som ekonomi - det vill säga, att man tillåts erkänna att det handlar om ideologi och idéer och inte bara om vilka siffror som kommer ut på andra sidan en formel. Att kurvor inte korsar varandra i ett vakuum.

Annars är jag förresten väldans glad, för nästnästa helg kommer min trinda syster och hennes man till Stockholm.

Och vad firandet beträffar...

... så har det skjutits upp på obestämd tid. Men jag återkommer i frågan.

Yuzu

Det går bra nu, med knät och så. Jag sa farväl till min naprapat efter vår femte dejt och känner att de styrkeövningar jag blivit ordinerad, som mest rör höften och sätet, faktiskt börjat ge resultat. I veckan har jag sprungit på löpband på gymmet två gånger. 15 respektive 18 minuter, helt utan smärta vare sig under eller efter passet. Och så cyklar jag som en tok för att inte helt tappa flåset.

Just som jag kommit igång ordentligt med "Buddenbrooks" började jag och Hanna prata om våra Tolkienperioder, och jag var tvungen att gå bort på Drottninggatans Bok & Bild på lunchen och spontanköpa "Hobbiten". Snart filmpremiär ju. Så nu blir det kort uppehåll i det tyska 1800-talet till förmån för dvärgfrossa och folk som förvandlar sig till björnar.

Åhej vad jag ska tvätta imorgon.

I retain my pivotal role

Nyss var Jimmie Å på Agenda och försökte för sitt liv förklara varför han inte uteslutit SD:are som förmedlat partiets åsikter på ett sätt han nyligen deklarerat "nolltolerans" mot. Nota bene, som en gammal lärare skulle sagt: nolltolerans mot uppförandet, inte åsikterna, för annars skulle såklart en person som Ekeroth varit borta för länge sedan. Han är nämligen rasist.

Men det värsta var nästan när Åkessons agerande efteråt skulle recenseras av två statsvetare. Då ställde nämligen programledaren en bisarrt ledande och korkad fråga, som precis som debaclet under partiledardebatten rakt av köpte SD:s premisser och problemformulering. Den gick ungefär ut på att SD ändå tillfört något i svensk politik, eftersom övriga partier nu "tvingades diskutera integrationsfrågan" - en gryende (lovande!) debatt som alltså riskerade drunkna pga SD:s implosion.

Och Jenny Madestam från Stockholms universitet nickade allvarligt och menade att ja, det är en stor förlust för svensk politisk offentlighet och ja, det är ju en fråga som övriga partier inte VILL prata om för den är ju så INFEKTERAD. Skjut mig.

1. Knappast någon politisk fråga diskuteras så oproportionerligt ofta, utförligt och öppet som "integrationsfrågan".
2. Det görs i 95 % av fallen utifrån helt fel (läs: SD:s) premisser.
3. De övriga 5 procenten avfärdas i 95 % av fallen som försök att "tysta" meningsmotståndare, helt enkelt eftersom man inte vill köpa att debatten varje gång måste utgå från att invandrare är ett problem som Sverige, för att citera Agenda, tvingas "tåla".

Entyd

Jag var i Älvsjö igår och träffade Erik Williamson på perrongen. Han skulle gå hem. Vi hann prata i högst en minut, och en tredjedel av tiden gick åt medan jag försökte stänga av min mp3-spelare (podcast från LSE om Tysklands plats i Europa, från Bismarck och framåt). Han hade en liten, liten totte i håret och var fortfarande jättelång.

Älvsjö var jag senast i när jag var 10 år och följde med pappa på skomässa. Det ligger ju ett gigantiskt mäss/konferenscenter därute, fult och oformligt, hopbyggt med pendeltågsstationen och ett jättestort hotell. Igår kände jag att jag behövde fira lite (återkommer med detaljer om den biten) och bestämde mig för att ge matmässan "Mitt kök" ett par av mina timmar.

Och herre min skapare vad mycket folk där var. Totalt inferno. Medelålders par provade Lasse Stefanz-amarone. Mat-Tina och Paolo Roberto hade cook-off på storbildsskärm; Paolo fick spel och började gasta över hela hallen när Tina drog fram sin mozarella gjord på jämtländsk fjällkomjölk. I en monter där de sålde oliver satt en enorm grek med Homeros-skägg, en slags hellenisk Hagrid, och spelade harpa. Jag åt så mycket smakprover jag kom över, köpte lite glass och åkte hem.

Handrygg

Jag kan inte nog understryka hur glad och lättad jag är över att ha hittat det rum jag bor i nu. Toppenläge med femton minuters promenad till jubbet, stort och välutrustat kök, och en hyresvärd som jag springer på precis lagom ofta. Hon är dessutom riktigt trevlig och lättpratad. Igår fick jag ta del av hennes spännande teorier kring kost - hon slutade bl a äta griskött "efter att ha sett en film på Youtube". Om jag blir politiker ska jag rättfärdiga alla mina beslut på det viset.

Hundra och några sidor in i "Buddenbrooks" av Mann lever den upp till förväntningarna och mer därtill; just nu är unga fröken Tony Buddenbrook på ferie hos familjens vänner i Travemünde, där hon ska insupa havsluften och vila upp sig och äta korintbröd med smör och honung till frukost. En herr Grünlich, inställsam köpman från Hamburg, vill gifta sig med henne men hittills har hon lyckats stå emot.

Lite livsrum har ingen dött av

De här långa dagarna som tjänsteman gör något med en. Man pysslar med politik och ändå inte. Jag får se hur det blir till våren, men just nu är det ganska skönt att ha partibiten på sparlåga.  

Jag är, på det stora hela, ganska optimistisk i min syn på politik och livet i stort. Det är framför allt därför jag tilltalats av socialdemokratin. När man läser Henrik Berggrens Palmebiografi är det den biten som etsar sig fast; Palmes helt fanatiska framstegsoptimism, hans övertygelse om att utvecklingen (undantaget några smärre hack då och då) följde en stadig kurva uppåt, framåt.

Själv har jag mina reservationer. Dels eftersom jag är lite postmodernistiskt skadad, impregnerad med en grundläggande skepsis mot stora berättelser, myten om Upplysningen och en så linjär, ickeproblematiserande historieskrivning. Och dels på grund av vad vi vet idag om vad en ständig tillväxt gör med klimatet.

Det finns få saker som gör mig så genuint nedstämd som människor som rycker på axlarna i ett "det tjänar ändå ingenting till" åt politik. Det är en helt begriplig reaktion, men för egen del skulle jag aldrig kunna känna så. Sen betyder det absolut inte att jag handgripligen engagerar mig i varje, eller ens särskilt många, frågor - men min grundinställning är liksom alltid att saker går att ändra på.

Med det sagt var såklart en del saker bättre förr. Vi hade ICQ. Fotbollsskor tillverkades inte så många gräsliga färger. Melodifestivalen avgjordes på en (1) kväll.  

Storvulet

Sitter i skrivande stund på Espresso House på Sveavägen och äter smuliga torra scones och nyttjar deras fria wifi, eftersom mitt nya mobila bredband inte riktigt kommit igång än. Lite irriterande. Innan var jag ute och gick en lång runda, längs Valhallavägen nerom Östermalm och så upp norrut igen, och luften var klar och hög men jag frös om händerna. Köpte messmör och ekologiska ägg på vägen.

Kandidaterna för att ta över min och Hannas praktikplatser på kansliet har varit på besök i dagarna för intervjuer. Samtliga pol kand:are från Uppsala. Vi befolkar världen. Annars har jag fått höra att regeringskansliet generellt kryllar av skåningar - utom försvarsdepartementet, där norrlänningarna huserar. En annan iakttagelse är att säkert 80 procent av alla (25 pers ungefär) anställda på EU-kansliet är kvinnor. Lite utav ett mysterium. Fast chefen är såklart man.

Om natten är alla änkor grå

Nej, jag har verkligen ingenting att skriva. Tar bara upp en massa plats nu. Och tid. Eller - en massa plats rör det sig ju knappast om. Ett blogginlägg kan inte ta särskilt många kilobyte i anspråk.

Personen i lägenheten under spelar en vidrig, baktung version av "Heart of gold" på väldigt hög volym. Annars har jag verkligen trivts otroligt bra här i Jens lägenhet på Lilla Essingen; utsikten är helt fab, det är kul att laga mat med gasspis, duschen är jätteskön. Men på måndag tar jag mina pinaler och flyttar till ett rum på Sveavägen 110. Där blir jag fram till jul. Håller tummarna för att min nya hyresvärd är något renligare och något mindre öppet rasistisk än den förra.

Nu kan jag koncentrera mig på att hitta nånstans att bo i Malmö till våren istället. Ur askan.

Cheesesteak

Hela dagen har det gått ”fyndiga” interna mail på jobbet med anledning av att EU fått fredspriset, så när chefen skrev att det var bubbel i fikarummet klockan fyra trodde jag mest att det var ett skämt, men icke sa nicke. Inget billigt skit heller. Och ostbågar! Ett fint sätt att avsluta en ganska arbetsintensiv vecka innan jag satte mig på tåget söderut. Har försökt lyssna på VM-kvalet på Radiosporten, men SJ:s anslutning håller inte direkt sydkoreansk standard. Hackigt och dant. Som det svenska spelet, vad jag kunnat uttyda.

Jag har alldeles snart (innan Hässleholm, förmodligen) läst ut Borges ”Alefen”. En liten behändig pocket som kompletterar ”Fiktioner” och samlar en del tidigare utgivna texter på svenska. Jag har en ”Collected Works” på engelska också, tjock och fin från Penguin, så några av historierna var inte nya, men det är ändå en fin läsupplevelse. Och de båda utgivningarna förstås en fantastisk kulturgärning. Härnäst vet jag inte riktigt vad som står på tur, men Zadie Smiths nya verkar lovande. Eller något historiskt av Hobsbawn.

Om lite mer än en vecka har jag ingenstans att bo. Igen.

Klockan halv åtta på morgnarna när jag går till jobbet längs Norr Mälarstrand kommer en äldre man gående ner till vattnet, tar av sig morgonrocken och sänker ner sig. Speedos och badskor.

Bjällra

Efter mitt andra besök hos naprapaten fick jag en bunte styrkeövningar och några stretchgrejer att göra, så ofta jag vill och orkar, de kommande tre veckorna. Men ingen löpning. Häromkvällen märkte jag hur skrämmande fort det gått att tappa allt vad kondition heter; växlade upp på motionscykeln och trampade på lite extra i tio-femton minuter, varpå pulsen åkte upp som den inte gjort sen backträningen på Bulltofta i våras. Sen körde jag till på köpet knät i styret och började blöda som en skäktad get. Blod och svett, blod och svett rann längs min vad och ner i skon.

Så det blir ingen vinst i Kyrkloppet. I år heller.

Annars är jag så vansinnigt glad och lättad över att ha flyttat från mitt kissluktande rum. Igår baxade jag min stora väska tvärs över stan och installerade mig i Jens lya på Lilla Essingen. Hur fin som helst. Och, framför allt: jag kan gå naken som jag behagar, laga mat helt efter eget lynne, slipper tränga ihop mig på en ynka hylla i kylskåpet. Tror jag stannar här. Sorry Jens. Du göra som du sagt och skaffa en sugar mama i Staterna.

Gilgamesh

Helg shmelg. Gick en tvåtimmarspromenix runt Söder och lyssnade på Godmorgon världen! i P1, åt kålrot med fetaost, satt en lång stund på Café Vurma vid Nytorget och drack kaffe. Dessa thirty-something södermänniskor med sina barnvagnar, surdegar och utstuderade tredagarsstubb; så lätta att göra narr av, så provocerande icke-reflekterande kring sina egna privilegier, så miljöpartistiska. För den ytlige betraktaren, dvs. Brunchandes, skvallrandes om veckans provinsiella pseudokulturdebatt eller nya rön om barnuppfostran.

Veckans antropologiska fältstudie härmed avslutad.

Nästan. För igår var jag i Östermalmshallen. Det är naturligtvis en grav förenkling, och en inte oproblematisk romantisering, men: jag längtade tillbaka till Malmö. Där kan folk åtminstone inte leva hela sina liv i någon slags Axesskonservativ, Svenskt Tenn-parfymerad parallell verklighet där sjuåringar går till lekplatsen i Ralph Lauren och vuxna män kallar varandra Dodde och Pirre. Malmö är mindre, visst. Och folk är precis lika fattiga. Men möjligheterna att retirera till sin egen lilla bubbla är mindre när man inte gömt underklassen i en förort fem, tio kilometer utanför centrum.

Veckans klasshatstirad härmed avslutad.

Sans cesse

Igår satt halva kansliet tillsammans i fikarummet och såg (efter att ha genomlidit kungens jobbigt obekväma och stolpiga anförande) Reinfeldt läsa regeringsförklaringen. "Investera i människor". "Det ska löna sig att ta ansvar". "Investera i Sverige". Och så. Några menlösa, till intet förpliktigande rader om jämställdhet; ytterligare några färre om klimatet. Mage att hävda att man för "en politik för full sysselsättning" bara för att man "stärkt drivkrafterna till arbete". Och så givetvis det oemotståndliga talet om att "därför behövs ALLA jobb". Så fan heller.

Min vän Jens ska åka på några veckors semester och har varit vänlig nog att låta mig passa hans lägenhet. Så nu har nedräkningen inletts: blott nio nätter kvar av att somna med kisslukt stickandes i näsan. Karaktärsdanande, men liksom ändå en erfarenhet jag gärna varit fattigare.

På tal om Jens så kom han med den lysande idén att jag borde ägna första halvan av nästa höst, när jag ändå bara går och väntar på att min sista 15-poängskurs ska börja, åt att resa lite. Ju mer jag tänker på det desto vettigare låter det. Funderar på Alperna.

Definitivt, kanske

Min kropp och jag är inte riktigt överens för tillfället. Först har vi det här med mitt onda knä som vägrar ge sig, trots styrketräning och idogt stretchande helt enligt sjukgymnastens ordination. Så jag kommer nog att boka en tid på Naprapathögskolan i veckan. De har elever som behandlar för under två hundra pix, vilket lätt känns värt att pröva. Men även bortsett från knät har jag känt mig liksom hänging, vek och småsvettig nu ett par dagar. Antar att det kan vara en liten förkylning som ligger och trilskas.

Var ute och gick en sväng på Kungsholmen idag och stötte på Mats och Birgitta Williamson, som var på väg ut till golfbanan. De bjöd in mig på middag endera dagen. Sen promenerade jag vidare till ABF-huset på Sveavägen och lyssnade på en föreläsning med Joakim Palme, som jag för övrigt haft på en kurs i svensk välfärdspolitik i Uppsala. Han är bra. På tisdag ska förhoppningsvis jag och Hanna (min praktikantkollega) gå och se den nya dokumentären om hans salige far.

Imorse hade en av katterna skitit på hallgolvet.

Huggsexa

Äntligen har jag fått ägna en hel eftermiddag åt att bara strosa, flanera, spankulera och traska runt på stan och liksom känna att jag är i Stockholm. Första gången den här veckan (utanför arbetstid dvs) jag känt mig genuint glad att vara här och inte alls längtat söderut. Provade kostymer. Först på COS: den var ekonomiskt löslig men byxorna satt åt helvete för tight, särskilt över vaderna. Sen fick jag hybris (som de säger i Hästveda) och provade en underbar sak i borstad flanell på J Lindeberg för fem lakan; måste, helt enkelt, börja lönearbeta. Efter den brutala påminnelsen om min finansiella knapphet var jag tvungen att tröstköpa ett provocerande dyrt bröd på fejkbageriet i Mood-gallerian. Smakade noll och inget.

Klargörande: det luktar alltså kiss på mitt rum. Det jag sover i.

Pan bagna

Det finns mycket trevligt med att jobba på Regeringskansliet; man får ett snajdigt id-kort, de har ekologiskt Zoegas i fikarummets kaffeautomat, man får tillgång till ett skönt old school-gym i finansdepartementets källare mitt på Drottninggatan - för 100 spänn om året. Svårast hittills är förmodligen alla dessa förkortningar. En del generell RK-lingo, men mestadels EU-relaterat. Som när en handläggare introducerades för mig med orden "det här är Johan, han är MFF:are", varpå jag ägnade en halv eftermiddag åt att grunna på exakt varför hans allsvenska sympatier var relevanta i sammanhanget. För att sedan upptäcka att MFF stod för Multiannual Financial Framework, dvs EU:s långtidsbudget. Sånt.

Mina praktikantkompanjoner, Hanna och Renata, pluggar båda i Uppsala nu men visade sig ha vuxit upp i Kristianstad respektive Hässleholm. Renata har gått på Linné! Har verkligen inte pumpat henne på nog detaljer om den biten. De är i alla fall båda några år äldre än mig och jag kan inte minnas att jag sett någon av dem tidigare, varken i Skåne eller här uppe.

Den här veckan har mest gått åt till att få ordning på en del tekniska och praktiska bitar, och att försöka sätta sig in i det löpande arbetet. På måndag är det tänkt att jag ska få börja göra lite mer stimulerande saker som följa med min handledare på möten och skriva lite. Ska bli gött. Boendebiten funkar helt ok. Kvinnan jag bor hos verkar jobba mycket natt och vi har hittills inte behövt trängas särskilt mycket. Hennes katter är dock synnerligen feta, svarta och närgångna, och äcklar mig lite. Ska nog fortsätta leta annan lya lite med vänstran.

Wonkish

Att jag sätter mig på tåget mot Sthlm på söndag klockan två har, av förklarliga skäl, kommit en smula i skymundan här hemma - även i mitt eget huvud. Alma och Fredrik kom ner igår och idag har vi flängt runt i nära nog varenda mataffär i stan. Morgondagen är stora matlagardagen. Själv ska jag bland annat baka 100 portionsbröd och fördegarna sattes ikväll. Men: mitt i detta milda bröllopskaos ska jag alltså även hinna med att vika skjortor och packa allt annat för fyra månader, och dessutom sy ihop detaljerna med Eva som jag ska hyra rum av. Bråda dagar.

Snart startar dock Stockholmsbloggen.

Fittupplopp

Tidningen Fokus kom idag med sitt första nummer efter sommaruppehållet, och innehöll bland annat en kort intervju med liberala ungdomsförbundets nya ordförande. Som visade sig vara en gammal kursare till mig från Uppsala. Jag visste redan då att hon var politiskt aktiv - minns ett par debattartiklar om, tror jag, bostadssituationen, i Ergo - men efter ett par terminer försvann hon utan att jag tog någon vidare notis. Uppenbarligen har hon i alla fall inte legat på latsidan sen dess. Undrar om hon kommer ihåg mig. Att hon erbjöd sig att knyta min slips när vi skulle ha sittning under insparksveckan, men att jag avböjde och istället själv googlade fram en pedagogisk instruktion och kom till Stockholms nation med en oklanderlig four-in-hand.

Generellt tror jag inte folk minns mina slipsknutar särskilt väl.

Till Almas bröllop har jag tagit på mig att baka lite bröd. Morfar ska bidra med sina paradfrallor och jag med något lite grövre, kanske med frön och sånt i. Provbakade en sats igår som blev tämligen misslyckad; redan under knådningen känner man att något är fel, att man får arbeta den oroväckande länge för att uppnå rätt elasticitet och schvung, och sen jäste den dåligt trots att den fick stå på golvvärmen på toa över natten. Men det hinns med åtminstone ett försök till innan lördag. Lite mer vete, lite mindre råg, ny vildjäst med lite bättre fart - det ska nog bli bra.

Keep on blogging in the free world

Handbollsilliterata britter har lagt finalen mitt under min tågresa, och eftersom jag till råga på allt glömde hörlurarna hemma kan jag inte lyssna på Radiosporten utan är hänvisad till Aftonbladets liverapportering. Frustrerande. Inte hälften så frustrerande, dock, som min (vad det verkar) inflammerade tå och mitt smärtande knä. Har löpt lite över två hundra meter sedan i tisdags. Men påtvingad vila är också vila, och den kan nog göra mig gott i ett längre perspektiv.

Med mig på tåget (till Stockholm) har jag även ”Välkommen till den här världen” av Amanda Svensson, som jag ser mycket fram emot att läsa. Beställde i samma veva ”Alephen” av Borges och ”The spy who came in from the cold” av le Carré. Täcker många baser. Till hösten ska jag passa på att sluka skönlitteratur när jag inte ständigt har kursböcker att beta av. Ser fram emot långa söndagar på stan med promenader och kaffe och kanske en fotbollsmatch när man kommer hem med blossiga kinder och trötta fötter och bakar en pumpa i ugnen med varma kryddor.

En god nyhet: att jag hittade en gammal tredelad kostym som jag trodde var avyttrad och därigenom sparar en sisådär tre lakan - eller åtminstone skjuter upp investeringen till mindre ekonomiskt ansträngda tider. Blå med ganska breda kritstreck. Ska be mormor snäva in bensluten en smula.

Pop, girls, et c

Känner mig en smula rådvill beträffande bloggens framtid. Ett tag tänkte jag göra den till en mer regelrätt träningsdagbok, mest för att få lite kontinuitet, men sånt är ju i ärlighetens namn inte särskilt roligt för utomstående att ta del av. Och löpningen bokför jag redan på jogg.se. Så gick en vecka, och ytterligare en, och vips hade jag inte skrivit på en månad och tyckte det var ganska skönt. Men en total avveckling är inte heller aktuellt. Nån sorts ventil behöver jag för saker som inte ryms/passar i en Fb-status. Förmodligen än mer så under hösten i Stockholm.

Igår var jag och Viktor ute på sydskånska äventyr. Planen var att springa från Malmö till Hörby, övernatta på vandrarhem där och sen fortsätta till Hässleholm följande dag. 14 mil längs Skåneleden. Riktigt så blev det inte. Vicke fick känning av en gammal knäskada och kastade in handduken efter 35 km. Själv fortsatte jag ungefär lika långt till och ankom Hörby strax innan åtta på kvällen, men de sista 15 hade varit verkligt tuffa och jag visste att en natts sömn inte skulle räcka för tillräcklig återhämtning. Och dessutom var det trist att springa själv när jag var så trött. Så det blev en buss till Kristianstad och ett tåg därifrån till Hässleholm. Efterlängtad dusch, risgrynsgröt på tub, lite OS.

Mina knän gillar mig inte idag. Men efter nästan nio timmar på benen hade ju allt annat varit underligt. Rent muskulärt känns det dock helt ok.