Allt går igen

Valborg, du nyckfulla.

Festligheterna inleddes, enligt traditionen, med stor brasa uppe hos morföräldrarna i Algustorp. Efter en hel del spillolja och idogt fläktande från min sida fick vi fyr, och en munter eld sprakade i det dystra duggandet. Vi grillade och gick en liten tipspromenad som jag och Jens kom tvåa på. Efter ett tag hade de flesta tröttnat på regnet och skaran sökte sig inomhus, där vi fikade innan det var dags för oss ungdomar att bege oss.

Jens hade bränt en ny skiva till bilen.

Hem så, duscha och byta från inrökta kläder (med hö överallt) till nya fina. Pratade med Albin i telefon och fick det beklagansvärda beskedet att han var indisponibel för kvällens övningar; han lät utsökt ynklig. Drog därefter till Daniel för lite uppsamling av trupperna. Vi hade en del spännande diskussioner, Jens dansade engagerat till Samatha Fox och plötsligt kom Rolf och Eva hem. Ingen fara på taket, dock.

Efter en del fördröjande faktorer kom vi äntligen iväg till Festen. Mötte även Ida S på vägen. Hon var på väg därifrån, åt motsatt håll, men jag var inte i rätt sinnesstämning för att reflektera närmare över det hela. Kvällen avlöpte dock utan större skandaler. Mycket folk, och fler blev det hela tiden. Glada miner.

I was happy in the haze of a drunken hour
but heaven knows I'm miserable now

Riktigt så illa var det inte. Men hur jag än försökte jag kunde inte skaka av mig känslan av att jag var på helt fel plats, vid helt fel tillfälle. Jag försökte delge några klasskamrater min oro, men utan större framgång. Shakira på stereon. Korf med mos. Ju längre natten led, desto mer påtaglig blev känslan av att jag var, så att säga, misplaced. Till slut fick jag nog. Emil från Röke och en del annat löst men underhållande folk kom men verkade sticka lika snabbt igen. Jag joggade hem.