Spice up your life

Två dagar avklarade, utan större snedsteg eller missöden. Det regnade inte ens.

I fredags kom vi dig vid tresnåret och jag och Daniel började med att försöka sätta upp våra tält. Gick åt helvete. Pinnar saknades, grejer var för korta och det var hål på olämpliga ställen. Men vi gjorde så gott vi kunde och fick tak över våra förväntansfulla små huvuden. Gick sen upp, fick våra fina armband och rekogniserade området.

¤16.30 - Hello Saferide
Inte så värst mycket folk, lite för tidigt antar jag, och jag vet inte hur lyckat det var att sätta henne på stora scenen. Kändes som att låtarna försvann ut i rymden på nåt sätt. Hur som helst: riktigt bra spelning. Retade mig på gitarristen, som stod och såg rent ut sagt oförskämt nöjd ut genom hela setet. Han satt väl och kalkylerade på hur många minderåriga han skulle bjuda in till sin loge, typ.

¤17.15 - The Tiny
Vi gick in och kom mitt i The Tinys spelning, som ärligt talat kändes ganska malplacerad. Grym sättning med cello och kontrabas (om jag minns rätt) och så hon, sångerskan, vid ett keyboard. Problemet var att hon verkade helt livstrött och bitter på allt; klagade på publiken, var överdrivet ironisk mellan låtarna ("Ja, det här var ju roligt") osv. Dessutom sjöng hon hela tiden med slutna ögon och grimaserade jättemycket, vilket bara såg teatraliskt och dumt ut. Synd på så rara ärtor.

Efter den uppvisningen i trist inställning gick vi och köpte pizza på Montenegro (alla pizzerior borde ha geografiska namn), som vi tog med oss till campingen. Träffade Joel Å, Jens och Ebbe. För andra gången kom en snubbe och klagade på att vi ställt vårt tält mitt i brandgången, där utryckningsfordonen tydligen skulle plöja ner allt om det krisade sig. Couldn't care less, eftersom tältet ändå skulle slängas så fort jag kom hem. Kunde ju bli tråkigt om nån låg i det, dock. Den illasinnade tanten som tilldelade folk tältplats hade dessutom gett oss den mest gräsbefriade plätten på hela stället. Det var stenhård, packad, fuktig jord. Usch.

¤20.00 - The Radio Dept.
Dagens mest emotsedda spelning, och visst var det bra. Men om stora scenen var lite för stor för Hello Saferide, var den det definitivt för The Radio Dept. Tror definitivt att de hade gjort sig bättre inomhus. Fast där hade kanske å andra sidan inte alla fått plats. Deras musik är kanske inte optimerad för festivaler med stora utomhusscener, menar jag. Tycker ändå att det var riktigt bra, och framför allt verkade de så hemskt snälla och försynta allihop. Jag och Daniel och en annan kille (som jag retat mig på sen åttan) försökte förgäves få dem att spela "Falafel", men utan resultat. När de sen var klara tog det hur lång tid som helst att få ut dem för extranummer, eftersom de "inte hade förberett något". Hallå. Så kan man ju inte göra.

¤20.45 - Spånka
Förmodligen festivalens konstigaste. På väg ner till campingen släntrade vi inom tältscenen och kollade lite på Spånka, ett gäng rultiga, kritvita män i de övre trettio som påstod sig göra house. "This is house music... from the city of Norrköping!" skrek han som verkade hålla i det och spattade sen loss totalt. Sångaren var tre meter lång och trodde han var svart. Det var verkligen helt, helt underligt.

Efter många om och men kom äntligen Simon, Chiffe och Joel A vid niotiden. Allmän förvirring och stort kramkalas utbröt. Wilmertältet, i all sin trasiga hudlösa förlorade skönhet, blev den självklara samlingspunkten. Trots att vi hade glömt att ta med stolar och sånt. Orutinerat.

¤22.00 - The Sounds
Ok, jag kollade på typ två låtar. Var upptagen med att bli fotograferad tillsammans med Dansken (som hävdade att han skulle tillbringa natten i ett träd). Upptäckte i samma veva (och till min stora lättnad) att jag hade glömt leg hemma och således inte kunde komma in i öltältet. Bara bra.

¤00.00 - Mew
Jag hade vett nog att sätta i öronproppar. I övrigt tyckte jag faktiskt att volymen på spelningarna var föredömligt låg, men någon verkade höja ju längre kvällen led. Jag är fortfarande lite smått ångerfull för att jag inte lyssnat in mig bättre på Mew, som ju faktiskt var skitbra. Å andra sidan gör det att jag inte kan klaga på låtval, vilket är ganska skönt, och var glad när de spelade åtminstone en låt jag kände igen ("Snow brigade"). Kan tänka mig att Pernilla var nöjd. Daniel höll på att stryka med. Han är inte byggd för sånt.

¤01.15 - Familjen
Vad var grejen med allt underligt som pågick på tältscenen? Kändes som att alla excentriker hade samlats där och hade någon slags frizon. Precis som tidigare på kvällen var jag egentligen på väg ner mot campingen, när Lotten plötsligt drog med mig in på nåt som jag absolut inte fick missa. Vi stod längst fram (staketet var kallt) och så drog det igång: en speedad, tanig man hoppade runt på scenen, tryckte på en massa syntar, dansade, sjöng, drack lite öl, hoppade; han gav verkligen sitt allt. Väldigt fascinerande och dansant. Han sa att han skulle spela sju låtar, men rastlös som jag är stannade jag bara till den femte.

Jag ska alltid nånstans, hur bra jag än trivs där jag är. Så dumt. Nu fick jag en plötslig lust att leta upp Lina och Pernilla och höra vad de hade att säga om Mew, så jag vandrade runt på området (som började avfolkas) en stund men gav sen upp och gick ner mot campingen. Som vanligt var det gott om folk vid Wilmertältet. Vi hängav oss åt lite dåligheter, sen stack de som inte skulle tälta hem och vi tappra friluftsmänniskor började förbereda oss för den inte särskilt långa natten. Kallt var det också. En man med skägg och luva kom och ville slå nån, och kallade Daniel "mongo", men han tröttnade och vi kröp till kojs. Nån hade snott mitt liggunderlag. Jens tog min kudde. Har lite ont i nacken nu.

Fortsättning följer.