Himlen kan vänta

Hemtentamen nu. Igår satt jag inne hela eftermiddagen och kvällen och sträckläste "Nya och gamla krig" (ganska heltäckande) av Mary Kaldor. Absurt omständig och pretentiös bok, så den borde ju egentligen tilltala mig, men det kan faktiskt bli för mycket av det goda.

Fan, helvetes jävla kuk.

Nu ringde Carina från Tandregleringen och berättade att Görel absolut ville rätta till ett "korsbett" som jag hade lång in i munnen. Så det blir att gå med skrot i käften minst året ut. Blir så trött; varför säger de att allt är klappat och klart när det uppenbarligen inte är det? Och varför, varför envisas de med att spela Lugna Favoriter på radion vareviga gång man är där?

Ikväll är det i alla fall Barca-Chelsea. Ska bli skönt.

Vet inte riktigt varför jag vände utanför Björket i lördags, men med facit i hand är jag inte missnöjd med det. Lyckades sova åtta timmar, tjänade en hundring och fick det stora nöjet att dra ut Lina i hennes trappuppgång för att störa mig. Förlåt. Sjukt vad det regnade. Söndagen blev duktigt passiv.

Nu ska jag baka bröd med mamma, och i eftermiddag kommer min favoritmoster hit och fikar. Annars ska jag springa och skriva.

Fascism, det är för bönder. Jag är nazist.

Hepp!

Om cirkus en timma tänker jag bege mig ett kvarter bort med en vinare i näven och avnjuta Milanoderbyt hos Simon. Vet inte riktigt vilka fler som hade tänkt infinna sig, men trevligt lär det bli. Och sen får kvällen gärna urarta i valfri riktning.

Vin och mustiga köttgrytor är uuunderbart.

Nu skrattar mamma hysteriskt och snart är det dessert. "The day I found myself" med The Honey Cone måste vara en av världens bästa låtar; så perfekt komponerad i varje avseende och underbart avvägd på alla sätt. Ungefär som mina krossbollar i Röke.

Vargar

Jävla bilddagboken.se, här sitter man på ett dussin veritabla guldkorn från Nisse Hellberg-spelningen och kan inte lägga upp ett enda. Lyssnar på "Caravan" med Van Morrison och försöker komma på bra palestinska argument inför morgondagens seminarium. Min fula (kan inte hymla med det, han är faktiskt spektakulärt ful) gruppkamrat avkrävde mig mitt mobilnummer igår och hela dagen har jag gått och bävat för att han ska ringa. Vill inte prata med människan. Hatar grupparbeten.

Igår kväll var jag, Albin, Jens och Lina på Utbildningsmässan och lullade runt. Träffade Mäster Torgny, Dillenz och Sven-Gunnar och en massa andra sköna människor. Pratade längre med Sören och Ingmar. Lina fick sin Stefan till slut. När vi var på mässan i nian bjöds det på mat och dryck överallt, hade jag bestämt för mig, men årets upplaga var riktigt snål. Gick runt och var hungrig. Alla värdelösa UF-ungar satt och försökte sälja kakor (som rimligtvis borde varit gratis).

Nu: R Kelly - Gotham City. 90-tal!

Var ute och sprang en oändligt lång runda i förmiddags och kände nästan ingenting i knäna. Enligt röntgenplåtarna är det inget fel på mig, så det blir att träna på och skita i smärtgränsen, som Wassberg hade sagt. Blir nog en rejäl vända imorgon kväll också; löpning tröttar ut en på ett sånt underbart slutgiltigt sätt som promenader eller cykling inte klarar av.

Nu: Elvis Presley - You'll never walk alone. Elvis goes Liverpool!

Fick nu sms från Simon (Drogba) med förslag om Inter-Milan och senare Elvira på lördags. Låter som en ganska lockande lösning faktiskt. Länge sedan man var på Björket (har väl sina anledningar, iofs) och ännu längre sedan man träffade många gamla linnéare. Undviker faktiskt i största möjliga utsträckning (och se hur det går) att dricka mig full om helgerna, mest eftersom jag blir så sentimental och skickar en massa dramatiska sms till Kristina. Jaja, får se hur det går.

Ända in i kaklet

Nu om gårdagens osannolika eskapader med Jens i Malmö. Vi tog tåget 18.20 och var såldes där ungefär en timme senare. Tog en buss till Konserthuset, varifrån vi trodde oss kunna hitta KB, men det gick inte så värst bra. Regnade gjorde det också (jacka, varför har jag ingen jacka?). Till slut såg vi målet i fjärran, och vi gick in på en servering ("ett mångkulturellt ställe", som Jens uttryckte det i sin begynnande fylla) där jag tog mig en falafel. Gott.

Jens drack upp, urinerade på restaurang Djinghis Khan och så gick vi in. Vi var där i god tid och stället var ganska folktomt. Jens började bekanta sig med omgivningarna. Jag gick fem meter bakom med en cider i handen och såg till så att han inte skrek för högt när Dr Rock spelade en låt han uppskattade. Vi gick bort och pratade med honom i DJ-båset och Jens fixade autografer. Den närmsta timmen minglade vi mest runt och Jens dansade och frågade allt och alla var i hela friden Jalle var.

När förbandet gick på kom en drös Wilmer X-medlemmar, däribland nämnda Jalle, in genom entrén och Jens lycka visste inga gränser när han lyckades få samtligas autografer. Jag trodde att han skulle svimma efteråt på toa, han stödde sig mot mig och såg helt svag ut. Förbandet var ganska meningslöst. Jens gjorde ett försök till att tacka Jalle för autografen, men han verkade mest full och tjurig. Sen var det en paus, och sen kom Nisse.

Själva spelningen var riktigt bra, det svängde föredömligt och bandet var tight. Jens drog med mig så att vi var de enda som stod ända framme vid scenen, och där stannade vi. Efter det ordinarie setet ropades de in två gånger. Efteråt ställde sig Jens och försökte tjata in sig backstage, men utan lycka. Vi började vandra mot utgången, just som vi skulle lämna KB mötte vi Nisses fru Susanne, som grabbade tag i Jens och tog med honom backstage! Jag kunde knappt tro det var sant. Hon hade tydligen uppmärksammat hans minst sagt hängivna attityd under spelningen och blivit lite kär.

Jag satt i baren på ett tomt KB och drack vatten en stund innan vakten sa åt mig att jag kunde gå upp om jag ville. Så det gjorde jag, och det första jag ser är en salig Jens (med en öl i handen) som står och pratar med Nisse. Dessutom var Andreas Yngvesson, den gamle MFF-aren, där av någon konstig anledning. Han och Nisse verkade vara ganska intima. Jag lutade mig mot väggen och betraktade skådespelet tills Jens var nöjd, och så tackade vi för oss och begav oss ut i natten. Jag fick med mig en havrekaka.

Det rätta virket

Ska nu försöka sammanfatta de senaste dagarnas intensiva upplevelser med några kärnfulla rader.

Först måndag, när Simon hämtade mig 10.20 med Berra och Kalle i baksätet. Det regnade nästan hela vägen up till Stockholm, och vi körde lite vilse pga Eniros värdelösa vägbeskrivning, men det innebar ju at vi fick se det vackra Sollentuna också. Och att Berra fick chansen att moona en stackars medelålders kvinna på väg in till stan.

Vi var ute i god tid och uppsökte en servering innan det var dags för insläpp. Något orutinerat var vi först av alla inne på Söderstadion och fick därför stå i en timme i regnet (måste köpa jacka), men efterhand fylldes läktarna och stämningen började infinna sig. Precis innan matchstart ställde sig alla upp och sjöng "Just idag är jag stark", det var fint.

Elfsborg var otroligt blekt och Hammarby tog över mer och mer. Klacken sjöng, skrek och visslade. Så fort Anders Svensson (riktigt dålig) fick bollen var det en gubbe bakom mig som vrålade "Kapa bena på honom!". Andra guldkorn från Bajenklacken var "Spela fotboll bonnjävlar", "Vi hatar Elfsborg" och, varje gång Johan Wiland skulle ta en utspark: "Sopa! Idiot! Horjävel! Lee Baxter!". Och Tidaholm såklart. Och när Pablo stänkte in segermålet bara exploderade allt när 10000 (minus ungefär sju Elfsborgsfans) blöta åskådare vrålade ut sin glädje.

Nåt spån hade förlustat sig med att krossa en ruta på bilen medan vi var på matchen, men det var bara ett litet hål och inget blev stulet. Körde inom Statoil och fixade med silvertejp och kartong. Sen var det dags för resans andra McDonaldsstopp, och sen påbörjades den långa färden hem. Berra och Kalle, som både skulle till skolan dagen efter, försökte desperat få sig lite sömn i baksätet. Något som Simon naturligtvis inte tolererade. Så fort det blev för tyst började han vråla eller veva ner rutorna ute på E4:an. Han körde bra i alla fall. Hemma igen kvart i fyra, något trött men mycket lycklig.

Yrsel

Imorgon ska jag, Kalle, Simon och Berra (fråga inte) till Stockholm och kolla på Hammarby-Elfsborg. Förutsatt att Simon hinner nyktra till (och inte somnar på hemvägen) kan det bli hur kul som helst. Måste bränna en skiva att spela i bilen. Och fixa goda mackor.

Igår var Larssons här, och vid ettiden drog jag och Simon ut på stan med Jakob och Oski. Drev mest runt och hittade på bus. Åt väldigt salta pommes och drack Cocio. Såg en man i kilt. Utanför Björket blev Munch (på Skivlagret) buren som en bebis av en annan man; han försökte gå själv lite senare men verkade ha vissa problem. Oski plankade in men hoppade ut igen lika fort.

Så jag somnade runt halv fem. Och vaknade kvart över nio. Charmigt.

Ikväll bär det av upp till Algustorp, till morföräldrarna. Jag kommer att kollapsa av trötthet. Först ska jag kolla Man U-Liverpool och duscha och kanske äta lite keso. Ha det.

Eskalerande enfaldigheter

Daniel, allas vår introverte vallon, har drabbats av körtelfeber och är strikt sängliggande. Stackars liten. Våra tankar är med honom (när de inte är någon annanstans, dvs).

Sitter nu och dricker kaffe och äter gröt med banan. Har varit i Lund och frusit och lyssnat på en bra föreläsning om framtidens potentiella konflikter och hot, och om hur världen kommer att vara organiserad framöver. Väldigt spännande med tanke på Kina och sånt. Om en halvtimme drar jag ner på stan och möter Albin på Vittsjöbussen.

Måste verkligen köpa en jacka. Det är ju svinkallt.

Läste Hemingway på tåget, och jag blev med ens så vansinnigt sugen på att vandra och fiska. Antar att det har med hösten att göra också. Det var så länge sedan jag var norrut, och jag kom att tänka på när vi var i Björkliden för några år sen, och så tänkte jag på alla bergen med snön längs upp och vattnet i fjällbäckarna och fisken (som vi aldrig fick) och mina blöta, såriga fötter efter vandringen upp till Låktatjåkka. Tänkte också på alla roliga lämlar.

Underfundiga umbäranden

Dagens seminarium i Lund tog mig abrupt ner på jorden igen efter en svävande helg i Göteborg. Jag och Påvel (som verkar vara en helt sjukt konstig kille, men väldigt underhållande) har diskuterat realismens moraliska skepticism, komplex interdependens och den suveräna statens eventuella sönderfall. Kände mig måttligt insatt. Men tror inte att nån märkte.

I fredags var det alltså inflyttningsfest hos Pernilla, en hejdundrande tillställning med massor av bål och dans och tappade flaskor och Rolf Höst och gud vet vad. En riktig helkväll. Hemfärden var kall och ogästvänlig; vi missade spårvagnen och fick vänta jättelänge, och jag har fortfarande inte köpt nån ordentlig jacka. Full var jag också, och trött som en påfågel.

Nästa dag vaknade vi alldeles för tidigt och var således dödligt trötta. Åt lunch i centrum, gick i några bokhandlar. Åkte hem igen, såg "Mean Machine", gcik och handlade, åt och somnade som två stockar runt tio. Elva timmars sömn, när fick jag det senast? På söndagen tog vi det lugnt på förmiddagen. Sen packade vi några mackor och tog bussen till det mäktiga (100 meter höga) Ramberget, som vi besteg med mycket möda och stort besvär. Fin utsikt.

På tåget hem försökte jag plugga lite, men mannen som satt bredvid mig bredde ut sig något enormt och armbågade mig på biceceps hela tiden. Värdelöst. Kom hem till slut och åt kyckling.

Idag på gymmet körde jag två femmor på 100 kg i marklyft, ganska nöjd med det. Kanske inte är någon märkvärdig vikt, men det är första gången jag tar tresiffrigt i någon övning, eftersom jag aldrig maxar. Sånt får det bli på onsdag. Gym, jam och allmän trivsel i Ubbalt.

Vokalernas färger

Tre låtar av Springsteen som upptar all ledig tid.

1. Where the bands are - för den dumrusiga euforin i raderna

Tonight I wanna feel the beat of the crowd
and when I tell you that I love you
I wanna have to shout it out loud

2. Hearts of stone - för det perfekta, gränslöst sentimentala saxsolot

3. Cautious man - för att den sätter fingret på osäkerheten, rädslan och allt det där man inte riktigt vill kännas vid

On his right hand Billy tattooed the word love
and on his left hand was the word fear
but in which hand he held his fate
was never clear

Music, and people who are young and alive

Först om litteraturpriset: nej, jag hade inte hört talas om Tamuk och ännu mindre läst honom. Men sugen blev man ju. Och det var extremt kul när Horace läste upp motiveringen på ryska, och när han på reporterns fråga om hur många böcker av Tamuk som fanns på svenska svarade "Jaaa, minst ett halvt dussin, skulle jag tro. Men jag har ju läst honom på sååå många andra språk, så lite osäker är jag". Vilken lirare.

Om en och en halv timme sitter jag på tåget till Göteborg. Känn ingen sorg för mig, Hässleholm, och så ses vi igen på söndag kväll.

Where the rivers freeze and summer ends

Ingen kul match igår, men tre poäng är ju alltid tre poäng och Kims frispark var fin. Albin och Simon var här och åt ostbågar och hade det mysigt.

Min dag som lärare gick bra (bra, inte jättebra men heller inte dåligt). Började med att vakta 6a när de skrev prov i svenska. Ingen av dem kunde ta tema på verb, men det kan ju knappt jag heller, så jag dömer ingen. Sen drack jag kaffe innan det var dags för 7a i SO. Inte heller den lektionen var särskilt betungande. Jag fick svara på två frågor: hur Tokyo respektive intervju stavades. Hjälpte en tjock kille som verkade lite utstött (det visade sig senare att hans högsta dröm var att ha en majssnok som husdjur, sen kan ni ju göra matten själva om man säger så) med kartboken, som han inte riktigt behärskade. Avslutade förmiddagen med att ha lite svenska med 7d1. En liten, blond kille var ganska hyperaktiv, men jag sa till honom på skarpen och han lydde faktiskt. Då kände jag mig ganska bra.

Sen åt vi oceanfilé. Jag saknar inte skolmaten.

Sista lektionen var sve/eng, och min klass bestod av alla killar från de olika sjuorna. Absurt jobbiga ungar, jag är mest nöjd över att ingen skadade sig. De flesta satt bara och sjöng hatlåtar om danskar (medan en dansk med raseriutbrott satt längst ner i salen) eller vrålade könsord eller berättade fantastiska historier om hur deras brorsor brukade äta ett halv kilo kummin (ja, örten) och sedan spy upp alltihop. Jag var ganska matt efteråt, needless to say. Drack kaffe och åt torra frallor i cafeterian. Sen avslutade vi dagen med en timmes sjukt svettig innebandy, jag och resten av personalen. Det var kul.

Idag ska jag jag gymma, äta, plugga och kolla på Horace när han stylar med sina språkkunskaper. Hörde på radio att Rix FM håller på och delar ut "Folkets litteraturpris" eftersom "nobelpriset alltid går till nån som ingen vanlig människa har hört talas om". Idioter. Hur många har hört talas om de som får priset för medicin, fysik eller ekonomi? Ska vi instifta "Folkets kemipris" också kanske? Men för all del, ge Liza Marklund ett pris så kanske hon känner sig nöjd och kan sluta förse Colin Nutley med fler potentiella filmmanus.

"Answering bell" med Ryan Adams gör min dag.

Cover me

Det var fasligt länge sedan jag skrev, känns det som, och nu orkar jag bara inte läsa mer om kalla kriget eller Jaltakonferensen eller Bismarcks storhet. Så jag bloggar lite istället.

Måste börja med att berätta om helgens äventyr i de nordskånska skogarna. Jag och min favoritkusin Viktor bestämde oss nämligen, efter en del moget övervägande, för att ställa upp i det s k "Kyrkloppet". Kyrkloppet har gått av stapeln varje år under en oöverskådlig tidsperiod, och utgörs av den 1,2 mil långa slinga man märker upp mellan Farstorp och Hästveda kyrka. Årets upplaga lockade 48 mer eller mindre tappra deltagare. Jag vann inte.

I fredags var jag därför på Löplabbet i Kristianstad och köpte ett par nya skinande skor, och med tanke på mina knäproblem beordrade mannen som sålde skorna mig att ta det "väldigt försiktigt såhär i början". Moahaha. Åkte upp till Hästveda samma kväll. Kollade på Rosa Pantern och laddade med en strikt ostbågsdiet.

Själva loppet gick sedan klart över förväntan; min tid blev facila 56 minuter, vilket ska ses mot bakgrunden av att jag knappt har sprungit alls under de senaste två månaderna. Dessutom knäckte de första fyra kilometrarnas ursinniga tempo (vi försökte hålla takten med alla jävla orienterare) Viktors lår, och vi gicken stund ett par gånger innan jag bestämde mig för att lämna honom i sticket. Han repade sig dock och kom i mål sju minuter efter mig.

Så mycket om mina idrottsliga prestationer.

I förmiddags, precis innan jag skulle bege mig till gymmet, ringde en kvinna från Tyringe skola och frågade mig om jag kunde rycka in imorgon. Jag stammade fram ett ja, sa "t-t-tack så hjärtligt" och sen grep nervositeten mig. Den släppte dock efter ett uppmuntrande samtal med mamma, som genast började berätta om alla galna, våldsamma AD/HD-ungar med raseriutbrott som går i den klassen. Så nu ska jag alltså hoppa över morgondagens föreläsning och istället undervisa en 6-7:a i svenska, svensk-engelska och SO. Åtta till två ska jag jobba. Kan väl inte vara så svårt? Men jag måste nog klippa mig ikväll, annars ser jag mer flummig än respektingivande ut.

Idag har jag även sökt in till vårens studier, som ser ut att bestå av 20 poäng statsvetenskap. Fortsättningskursen i Freds- och konfliktvetenskap gick tydligen bara på hösten. En konspiration. Har även sökt studiemedel. Och undersökt möjligheterna att läsa upp franskan på Komvux, så att jag kan plugga det i Lund sen och bli diplomat.

Siddharta

Nu har jag beställt kurslitteratur på Adlibris till min nya delkurs. 580 riksdaler gick det lös på. Plus att jag tidigare idag köpte "Att förstå internationella konflikter" på Akademibokhandeln i Lund för 330 spänn. Tur att man har ett visst studiestöd, och att föräldrarna sponsrar tågkortet... Usch vad bortskämd jag är, usch.

Var alltså i Lund idag för första gången på nästan två veckor. Det mesta var sig likt. Lite höstigare bara. Vi fick en introduktion till den nya delkursen av våra nya lärare, och en av dem visade sig vara en riktig manskvinna. Jag var rädd. Annars verkar det bli lite svårare nu den närmsta tiden, men det gör mig säkert bara gott. Första boken på engelska ska plöjas. "Contemporary conflict resolution", tjock utav helvete. Och så har jag fått reda på att en man i min klass heter... Povel. Makalöst. Han ser dessutom totalt efterbliven ut och är minst 45 år gammal.

Helgen ser lite oviss ut.

Läs mellan raderna

Yes yes, första passet på 24/7 idag. Först funkade inte mitt kort, men receptionstjejen släppte in mig och en enorm turk släppte ut mig. Detta ledde till ett ganska ofullständigt och kort pass, men likväl ett pass och det kändes väldigt bra. Har lite ont i nacken men det beror nog mest på allt datorsittande.

Har nu förfärdigat två av tre tentauppgifter. Dagen har således ägnats åt lite siande om "den demokratiska freden". Bland annat rådissar jag världens mest framstående krigshistorier. Eller, rättare sagt: jag låter antyda att han eventuellt har vissa kulturimperialistiska tendenser. Men i den akademiska världen är vi lite mer subtila av oss. Passar mig utmärkt. Lyssnade på Aaliyah och drack kaffe och skrev skrev skrev så fingetopparna nästan lossnade.

Landskamp på lördag. Inga bra vibes inför den. Tror vi förlorar med 0-2: Pablo nickar in en hörna och Villa springer ifrån Edman. Usch.

Mamma har skrivit upp mig på vikarielistan i Tyringe och sagt att de enda ämnena jag inte kan undervisa i är tyska, syslöjd och musik. Så vill det sig illa kan det innebära att jag får ha nior i franska. Känns kanske inte riktigt som att jag behärskar det, men skit samma. Hade varit kul att få dela med sig av sin livserfarenhet och tuta lite vett i de små liven. Ska nog göra slag i saken och skriva upp mig på skolorna här i stan också. Inbillar mig att jag är omtyckt på Läreda i alla fall...

Absurt bra Seinfeldavsnitt igår: både "The Hamptons" (med den fula bebisen och Georges flickväns toplessolande) och "The Opposite" (när George bestämmer sig för att göra precis tvärt emot vad hans första impuls är, och allt plötsligt går hans väg). Särskilt det sistnämnda är sjukt kul, säkert topp tio. "Know who I am? I'm Even Steven!"