Ända in i kaklet

Nu om gårdagens osannolika eskapader med Jens i Malmö. Vi tog tåget 18.20 och var såldes där ungefär en timme senare. Tog en buss till Konserthuset, varifrån vi trodde oss kunna hitta KB, men det gick inte så värst bra. Regnade gjorde det också (jacka, varför har jag ingen jacka?). Till slut såg vi målet i fjärran, och vi gick in på en servering ("ett mångkulturellt ställe", som Jens uttryckte det i sin begynnande fylla) där jag tog mig en falafel. Gott.

Jens drack upp, urinerade på restaurang Djinghis Khan och så gick vi in. Vi var där i god tid och stället var ganska folktomt. Jens började bekanta sig med omgivningarna. Jag gick fem meter bakom med en cider i handen och såg till så att han inte skrek för högt när Dr Rock spelade en låt han uppskattade. Vi gick bort och pratade med honom i DJ-båset och Jens fixade autografer. Den närmsta timmen minglade vi mest runt och Jens dansade och frågade allt och alla var i hela friden Jalle var.

När förbandet gick på kom en drös Wilmer X-medlemmar, däribland nämnda Jalle, in genom entrén och Jens lycka visste inga gränser när han lyckades få samtligas autografer. Jag trodde att han skulle svimma efteråt på toa, han stödde sig mot mig och såg helt svag ut. Förbandet var ganska meningslöst. Jens gjorde ett försök till att tacka Jalle för autografen, men han verkade mest full och tjurig. Sen var det en paus, och sen kom Nisse.

Själva spelningen var riktigt bra, det svängde föredömligt och bandet var tight. Jens drog med mig så att vi var de enda som stod ända framme vid scenen, och där stannade vi. Efter det ordinarie setet ropades de in två gånger. Efteråt ställde sig Jens och försökte tjata in sig backstage, men utan lycka. Vi började vandra mot utgången, just som vi skulle lämna KB mötte vi Nisses fru Susanne, som grabbade tag i Jens och tog med honom backstage! Jag kunde knappt tro det var sant. Hon hade tydligen uppmärksammat hans minst sagt hängivna attityd under spelningen och blivit lite kär.

Jag satt i baren på ett tomt KB och drack vatten en stund innan vakten sa åt mig att jag kunde gå upp om jag ville. Så det gjorde jag, och det första jag ser är en salig Jens (med en öl i handen) som står och pratar med Nisse. Dessutom var Andreas Yngvesson, den gamle MFF-aren, där av någon konstig anledning. Han och Nisse verkade vara ganska intima. Jag lutade mig mot väggen och betraktade skådespelet tills Jens var nöjd, och så tackade vi för oss och begav oss ut i natten. Jag fick med mig en havrekaka.