"Europas historia 1780-1920: Ett genusperspektiv" är hittills en väldigt fascinerande bok. Jag hade ingen aning om att Rousseau var en sån veritabel kvinnohatare. Underhållande, upplysande och på sina håll inte så lite skrämmande. Något att sätta sig med på tåget till Stockholm imorgon.Stockholm!
Annars knäcker jag cirkus 40 sidor Proust om dagen på väg till och från Lund. Det är ingen handlingsroman direkt (understatement), men ibland bränner det till och man undrar hur man har kunnat kasta bort så mycket av sitt tidigare liv på medelmåttor och halvmesyrer. "På spaning..." är som... Versailles. Eller Sixtinska kapellet. Varje mening inger samma känsla av noga utmejslad perfektion, av att inget har lämnats åt slumpen. Som när berättarens mamma läser en godnattsaga.
Hon mildrade hårdheten i verbens böjning, skänkte åt imparfait och passé défini godhetens ljuvhet och ömhetens melankoli; hon ledde slutet av varje mening mot början av nästa och påskyndade eller drog ut på stavelserna för att få dem att trots olikheten i kvantitet gå i samma jämna rytm; hon blåste liv i denna enkla prosa och fick den att vibrera av känsla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar