Zampone

Statsministern släntrade förbi Universitetshusets aula igår och höll ett litet föredrag (med efterföljande frågestund) om ordförandeskapet. Tjockt med folk. Bredvid mig slog sig en extremt mysko kille ner: från det att Reinfeldt öppnade munnen tills dess att han stängde den igen, ungefär en halvtimme senare, slutade människan aldrig att nicka. Ibland hummade han dessutom gillande. Konstant samma djupt koncentrerade, begrundande ansiktsuttryck, ungefär som man kan tänka sig att Moses såg ut på Sinai. Han ville liksom inte missa en stavelse.

När anförandet var över applåderade han med oöverträffad frenesi och längre än alla andra, och för en sekund var jag övertygad om att han skulle brista i gråt, men han lyckades samla sig.

Fredde själv var nästan obehagligt stabil och påläst. Inget verkade kunna rubba honom, inte ens en duktigt luddig fråga på knagglig engelska från en kinesisk utbytesstudent - han bara körde på. Visst, alla år som yrkespolitiker måste ge viss rutin, men jag blev ändå ganska imponerad. Har liksom en känsla av att Sahlin inte skulle ge samma säkra intryck. Och det är såklart problematiskt, eftersom hon dessutom är kvinna och knappast får något gratis i förtroendefrågor... Ska bli gött när valrörelsen drar igång på allvar i alla fall.