Anmälan

Efter att ha sett filmen med Daniel förra helgen var jag såklart tvungen att läsa om böckerna, både "Alice's adventures in Wonderland" och "Through the looking-glass". Varav den sistnämnda verkligen är helt skruvad. Den första har vissa begripliga inslag, lite rim och reson mitt bland alla obehagligheter (obehagligheter som när Hertiginnans gråtande spädbarn förvandlas till en gris medan Alice håller det); den vita kaninen dyker t ex upp då och då och förlänar berättelsen lite stadga. Men bok två saknar alla såna försonande drag.

Allt är lösryckt och hotande; de märkliga varelserna pratar förbi både varandra och Alice; plötsligt rusar allt framåt med en vådlig fart och vi befinner oss någon helt annanstans. Språket är godtyckligt och orden betyder, bokstavligt talat, vadhelst den talande vill. Det är som att läsa Beckett på hallucinogener - all verklig kommunikation är utsiktslös. Och ändå behåller Alice själv samma stoiska lugn genom hela historien. Läs!