Jag läste lite sakprosa av Hjalmar Söderberg igår, några korta essäer om Levertin och Strindberg och andra samtida fenomen, och även en om statskyrkans framtid i tider av frikyrklig framryckning. I stort var väl kyrkans dilemma ungefär detsamma då (för 110 år sedan) som nu. Antingen kastar man sig in i kampen och gör sitt bästa för att i någon mån forma opinionen, något som visserligen kräver ett betydande självförtroende och som säkert kan slå tillbaka om man misslyckas. Men alternativet: att cementera sig i en hopplös defensiv med ständiga, ensidiga eftergifter som ofelbart kommer att leda till (ytterligare) marginalisering.Jag är inte medlem; Svenska Kyrkans väl och ve rör mig egentligen inte i ryggen, annat än att det alltid bekymrar mig när vi går miste om alternativa åskådningar - kort sagt, när den offentliga debatten utarmas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar