Av oklara skäl var man tvungen att infinna sig i Västra Hamnen redan en timme före start för att hämta ut sin nummerlapp. Det blåste synnerligen snålt och småduggade och var allmänt oskönt. Träffade Kristina, som jag hade glömt skulle springa, och utbytte lyckönskningar.
Första fem genom centrum kändes bra; jag koncentrerade mig på att slappna av och hitta ett bra flyt och spanade lite bland lördagsshopparna efter eventuella bekanta. Vid 6 km-markeringen hann jag upp den officiella farthållaren som skulle gå i mål på 1.30 och bestämde mig för att ansluta mig till den gruppen - vi var kanske ett dussin. Hela prylen med farthållare (medelålders dansk man, gemytlig såklart) var väldigt bekvämt, nästan till den grad att det kändes som fusk, men vad skulle jag göra när de sprang i precis den fart jag tänkt hålla i vilket fall?
Efterhand föll några ifrån och, runt 16 km frågade dansken mig och en annan snubbe om vi kunde hålla tempot uppe medan han hämtade in eftersläntarna. Han bjöd mig t o m på en energigel med blåbärssmak. Jag tog täten (och därmed vinden) längs Ribban och märkte att övriga långsamt började sacka efter. Kollade på klockan och insåg med två kilometer kvar att 1.30 var kirrat. Ökade. Ökade lite till. Utav helvete blåste det de sista tvåhundra meterna. 1.28.42; alls inte på max, men jäkligt nöjd, och så fick man vaniljgifflar efter målgång.
Idag joggade jag femtio minuter ute i skogen och ska strax baka av ett dinkelbröd med tranbär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar