Söndagsliturgi

Det blev inget firande, eller åtminstone inte av den anledning jag hoppades när jag först skrev det. Såhär var det: för några veckor sen ringde chefen för utbildningsdepartementets internationella sekretariat och frågade, out of the blue, om jag möjligtvis kunde vara intresserad av ett ettårigt vikariat som handläggare. Tja, sa jag. Kan jag kanske.

Så jag gick på intervju, och det gick väl hyfsat, men det fanns ett krux: de ville att jag skulle hoppa av praktiken, hux flux, och börja jobba direkt. På vilket jag svarade att jag nog ändå ville slutföra praktiken först. På vilket de svarade att jag inte var helt ute ur bilden och att de skulle höra av sig - vilket de inte gjort. Så, inget jobb, vad det verkar.

Men ärligt talat gråter jag inget blod över det. Jag har hela hösten varit inställd på att flytta tillbaka till Malmö i januari och skriva uppsats, och även om jag blev smickrad av att bli uppringd, sådär liksom nästan headhuntad, kändes det mindre och mindre lockande att stanna i Stockholm ju mer jag tänkte på det. Till slut satt jag nästan och önskade att de inte skulle ringa, bara för att jag skulle slippa ta ställning. Låter väldigt, well, jag.

Så nu ska jag fira att jag inte fått nåt jobb.

Korinter till ögon

Det händer då och då, ja, rent av ganska ofta, att jag ångrar att jag inte läst mer ekonomi. Men så tänker jag tillbaka på hur urbota tråkig och världsfrånvänd jag tyckte att Nationalekonomi A i Uppsala var; alla dessa kurvor, dessa BNI-funktioner och marginalnyttor och komparativa fördelar (handelsteori var ändå den roliga biten), detta helt medvetna ihjältigande av kritiska perspektiv. Då minns jag att det aldrig fanns en chans att jag skulle orka traggla mig igenom trettio poäng till av den skiten.

Nuförtiden är jag ganska intresserad av ekonomi, läser en del bloggar och så, men det kom egentligen först när jag praktiserade i London och min handledare hade ansvar för de ekonomiska frågorna. Vilket även min nuvarande, här på EU-kansliet, har. Skillnaden är förstås att det på båda ställena handlar om politik lika mycket som ekonomi - det vill säga, att man tillåts erkänna att det handlar om ideologi och idéer och inte bara om vilka siffror som kommer ut på andra sidan en formel. Att kurvor inte korsar varandra i ett vakuum.

Annars är jag förresten väldans glad, för nästnästa helg kommer min trinda syster och hennes man till Stockholm.

Och vad firandet beträffar...

... så har det skjutits upp på obestämd tid. Men jag återkommer i frågan.

Yuzu

Det går bra nu, med knät och så. Jag sa farväl till min naprapat efter vår femte dejt och känner att de styrkeövningar jag blivit ordinerad, som mest rör höften och sätet, faktiskt börjat ge resultat. I veckan har jag sprungit på löpband på gymmet två gånger. 15 respektive 18 minuter, helt utan smärta vare sig under eller efter passet. Och så cyklar jag som en tok för att inte helt tappa flåset.

Just som jag kommit igång ordentligt med "Buddenbrooks" började jag och Hanna prata om våra Tolkienperioder, och jag var tvungen att gå bort på Drottninggatans Bok & Bild på lunchen och spontanköpa "Hobbiten". Snart filmpremiär ju. Så nu blir det kort uppehåll i det tyska 1800-talet till förmån för dvärgfrossa och folk som förvandlar sig till björnar.

Åhej vad jag ska tvätta imorgon.

I retain my pivotal role

Nyss var Jimmie Å på Agenda och försökte för sitt liv förklara varför han inte uteslutit SD:are som förmedlat partiets åsikter på ett sätt han nyligen deklarerat "nolltolerans" mot. Nota bene, som en gammal lärare skulle sagt: nolltolerans mot uppförandet, inte åsikterna, för annars skulle såklart en person som Ekeroth varit borta för länge sedan. Han är nämligen rasist.

Men det värsta var nästan när Åkessons agerande efteråt skulle recenseras av två statsvetare. Då ställde nämligen programledaren en bisarrt ledande och korkad fråga, som precis som debaclet under partiledardebatten rakt av köpte SD:s premisser och problemformulering. Den gick ungefär ut på att SD ändå tillfört något i svensk politik, eftersom övriga partier nu "tvingades diskutera integrationsfrågan" - en gryende (lovande!) debatt som alltså riskerade drunkna pga SD:s implosion.

Och Jenny Madestam från Stockholms universitet nickade allvarligt och menade att ja, det är en stor förlust för svensk politisk offentlighet och ja, det är ju en fråga som övriga partier inte VILL prata om för den är ju så INFEKTERAD. Skjut mig.

1. Knappast någon politisk fråga diskuteras så oproportionerligt ofta, utförligt och öppet som "integrationsfrågan".
2. Det görs i 95 % av fallen utifrån helt fel (läs: SD:s) premisser.
3. De övriga 5 procenten avfärdas i 95 % av fallen som försök att "tysta" meningsmotståndare, helt enkelt eftersom man inte vill köpa att debatten varje gång måste utgå från att invandrare är ett problem som Sverige, för att citera Agenda, tvingas "tåla".

Entyd

Jag var i Älvsjö igår och träffade Erik Williamson på perrongen. Han skulle gå hem. Vi hann prata i högst en minut, och en tredjedel av tiden gick åt medan jag försökte stänga av min mp3-spelare (podcast från LSE om Tysklands plats i Europa, från Bismarck och framåt). Han hade en liten, liten totte i håret och var fortfarande jättelång.

Älvsjö var jag senast i när jag var 10 år och följde med pappa på skomässa. Det ligger ju ett gigantiskt mäss/konferenscenter därute, fult och oformligt, hopbyggt med pendeltågsstationen och ett jättestort hotell. Igår kände jag att jag behövde fira lite (återkommer med detaljer om den biten) och bestämde mig för att ge matmässan "Mitt kök" ett par av mina timmar.

Och herre min skapare vad mycket folk där var. Totalt inferno. Medelålders par provade Lasse Stefanz-amarone. Mat-Tina och Paolo Roberto hade cook-off på storbildsskärm; Paolo fick spel och började gasta över hela hallen när Tina drog fram sin mozarella gjord på jämtländsk fjällkomjölk. I en monter där de sålde oliver satt en enorm grek med Homeros-skägg, en slags hellenisk Hagrid, och spelade harpa. Jag åt så mycket smakprover jag kom över, köpte lite glass och åkte hem.

Handrygg

Jag kan inte nog understryka hur glad och lättad jag är över att ha hittat det rum jag bor i nu. Toppenläge med femton minuters promenad till jubbet, stort och välutrustat kök, och en hyresvärd som jag springer på precis lagom ofta. Hon är dessutom riktigt trevlig och lättpratad. Igår fick jag ta del av hennes spännande teorier kring kost - hon slutade bl a äta griskött "efter att ha sett en film på Youtube". Om jag blir politiker ska jag rättfärdiga alla mina beslut på det viset.

Hundra och några sidor in i "Buddenbrooks" av Mann lever den upp till förväntningarna och mer därtill; just nu är unga fröken Tony Buddenbrook på ferie hos familjens vänner i Travemünde, där hon ska insupa havsluften och vila upp sig och äta korintbröd med smör och honung till frukost. En herr Grünlich, inställsam köpman från Hamburg, vill gifta sig med henne men hittills har hon lyckats stå emot.