Trots att alla mina jämnåriga kusiner plus min förtappade syster systematiskt svek mig igår, hade jag det ganska trevligt. Var på Tofta gård och firade min mosters mans 45-årsdag och min kusin Hugos sjuårsdag, all wrapped into one. Lars fick en sovsäck och Hugo en pannlampa.
Morfar var på sitt sedvanliga civilisationskritiska humör och jämställde bl a alla former av datorspelande med alkoholism. Han gick sedan vidare och liknade Lars föräldrar vid en zigenarfamilj från hans hemtrakter, med anledning av hur tätt de fött sina barn... En kort sekund trodde jag faktiskt att måttet var rågat och gömde ansiktet i händerna, men de tog anklagelsen med en klackspark.
Kvällens höjdpunkt var annars när min stundom totaltförvirrade men alltid älskvärda mormor uttryckte sina åsikter om taxar. Strävhåriga i synnerhet. Vem kunde gissa att hennes späda kropp bar på så mycket hat mot en enda hundras? "Missfoster!" utropade hon och hennes främsta argument verkade vara att "de minsann inte kan gå i snödrivor".
Själv underhöll jag mig med en liten bok jag hittat i min mosters tilltagna litteratursamling. Den hade titeln "Bänkpress" och utgav sig för att försöka vara en guide för den intellektuella människan i den oborstade gymkulturen. Lät som något för mig. Då och då tog jag en paus och spelade lite congas för Maja, som dansade vilt och vrålade "spela mer, spela mer!" varje gång jag slutade. Ibland tog jag upp tamburinen och höll den i min vänstra hand.
söndag, april 30, 2006
onsdag, april 26, 2006
Som en kanonkula
Tror fan ta mig att jag har funnit mitt kall.
För att få söka till Diplomatprogrammet måste man först och främst ha en akademisk examen om minst 120p och ha väldigt goda kunskaper i engelska, plus goda kunskaper i ytterligare ett språk. Sen är det bra om man kan ett språk till, men inget krav.
Ca 2000 söker varje år, och av dem går 100 vidare och får göra ett skriftligt test. Där ombes man skriva en insiktsfull text på svenska om något av tre givna ämnen. Sen en likadan på engelska, som man efter det sammafattar på ett tredje språk. Jag var inne på UD:s hemsida och kollade ett gammalt prov, och allmänbildningstestet som följer på skrivuppgifterna var något av det värsta jag sett. Exempel:
Vad är kammakollegiets huvuduppgift?
Vad innebär det att "gå igenom ekluten"?
Vad avsåg Torekov-kompromissen?
Nämn en stor dagstidning i (jättemånga länder).
Vad är en inkunabel?
Nämn två fransmän som fått nobelpriset i litteratur. (kunde jag, kunde jag)
30 väljs därefter ut och går vidare till ytterligare tester, där de undersöker hur bra man är på att lösa krissituationer och konflikter etc. Efter intervjuer återstår 20 pers som får en plats på utbildningen. En jävla procent! Jag går igång på sånt. Själva utbildningen är bara på lite mer än ett halvår, sen är man diplomat och kan bli placerad precis var som helst i världen. Man får visserligen önska, men det är långt ifrån säkert att man hamnar där man vill, och det är väl lite av charmen. Bäst av allt är ändå den diplomatiska immuniteten. Felparkera veckan lång.
För att få söka till Diplomatprogrammet måste man först och främst ha en akademisk examen om minst 120p och ha väldigt goda kunskaper i engelska, plus goda kunskaper i ytterligare ett språk. Sen är det bra om man kan ett språk till, men inget krav.
Ca 2000 söker varje år, och av dem går 100 vidare och får göra ett skriftligt test. Där ombes man skriva en insiktsfull text på svenska om något av tre givna ämnen. Sen en likadan på engelska, som man efter det sammafattar på ett tredje språk. Jag var inne på UD:s hemsida och kollade ett gammalt prov, och allmänbildningstestet som följer på skrivuppgifterna var något av det värsta jag sett. Exempel:
Vad är kammakollegiets huvuduppgift?
Vad innebär det att "gå igenom ekluten"?
Vad avsåg Torekov-kompromissen?
Nämn en stor dagstidning i (jättemånga länder).
Vad är en inkunabel?
Nämn två fransmän som fått nobelpriset i litteratur. (kunde jag, kunde jag)
30 väljs därefter ut och går vidare till ytterligare tester, där de undersöker hur bra man är på att lösa krissituationer och konflikter etc. Efter intervjuer återstår 20 pers som får en plats på utbildningen. En jävla procent! Jag går igång på sånt. Själva utbildningen är bara på lite mer än ett halvår, sen är man diplomat och kan bli placerad precis var som helst i världen. Man får visserligen önska, men det är långt ifrån säkert att man hamnar där man vill, och det är väl lite av charmen. Bäst av allt är ändå den diplomatiska immuniteten. Felparkera veckan lång.
Dress up or step back
Nu var det ett tag sen jag tog mig tid att skriva här. Säger inte mer än så.
I söndags var jag och pappa och morfar utanför Råå och fiskade. I en båt, alltså. Gå upp fem en söndag=inte fullt så gött. Dessutom var det fruktansvärt kallt, en helt obscen kyla som åt sig in i ben och märg, tills man bara var tvungen att söka skydd i kajutan intill ett element. Jag fick i alla fall fem torskar (varav två fick följa med hem till frysen) och 15-20 sillar (som donerades till farmor). Pappa fick nästan ingenting, mest noterbar var den oidentifierbara fisk han drog upp som knappt var större än hans tumme. Jag och morfar skrattade rått och värmde oss med kaffe.
Samma eftermiddag spelades b-lagsmatch mot Tyringe, på gräs. Fint väder men spelet var en regelrätt besvikelse, både sett till min egen och lagets insats. Spelade kanske halva matchen (blev utbytt med fick komma in igen) och det kändes mest som om motståndarna var en eller två fler på plan hela tiden. De hade tydligen dessutom flera a-lagsspelare med. Cowards. Våra anfaller brände alldeles för många chanser, men det blir det ändring på när Jens får sin licens... Förlorade gjorde vi hur som helst med 5-1.
I söndags var jag och pappa och morfar utanför Råå och fiskade. I en båt, alltså. Gå upp fem en söndag=inte fullt så gött. Dessutom var det fruktansvärt kallt, en helt obscen kyla som åt sig in i ben och märg, tills man bara var tvungen att söka skydd i kajutan intill ett element. Jag fick i alla fall fem torskar (varav två fick följa med hem till frysen) och 15-20 sillar (som donerades till farmor). Pappa fick nästan ingenting, mest noterbar var den oidentifierbara fisk han drog upp som knappt var större än hans tumme. Jag och morfar skrattade rått och värmde oss med kaffe.
Samma eftermiddag spelades b-lagsmatch mot Tyringe, på gräs. Fint väder men spelet var en regelrätt besvikelse, både sett till min egen och lagets insats. Spelade kanske halva matchen (blev utbytt med fick komma in igen) och det kändes mest som om motståndarna var en eller två fler på plan hela tiden. De hade tydligen dessutom flera a-lagsspelare med. Cowards. Våra anfaller brände alldeles för många chanser, men det blir det ändring på när Jens får sin licens... Förlorade gjorde vi hur som helst med 5-1.
tisdag, april 18, 2006
Vid de viskande skuggiga träden
Idag var vi i Danmark och njöt av vår ledighet, våren, röda korvar och en alkoholpolitik som kommer att skicka det landet i fördärvet. Sanna mina ord. Inkonsekvent som jag är har jag dock inga problem med att först fördoma den danska modellen, sedan skamlöst utnyttja den och gå bak ryggen på vår goda svenska stat. Bevara monopolet säger jag, men sänk skatten på färjetrafiken.
Tåget gick 10.35, vi var på dansk mark kring tolvslaget. Mången vinbod besöktes, priser jämfördes måttligt, lätt lunch avnjöts i all hast och ryggsäckarna fylldes långsamt, långsamt. Med axlar som smärtade under trycket av diverse jästa och förädlade drycker tog vi oss mödosamt tillbaka över sundet och, till allas lättnad, genom tullens grovmaskiga nät. Nästan alla, ska jag säga. Vår gycklare och stämningshöjare (som beviljats tillträde på resan blott pga sin roande uppsyn) Daniel infångades likt en vit val och hamnade i en livstrött tulltjänstemans handskprydda klor. Nu ville det sig så väl att han genast därefter, som genom ett under, släpptes på fri fot. Utan vare sig plumpar i protokollet eller rusdrycksförluster.
Om man nu hittar en liten syndare i stil med Daniel, och ser att han har sprit i sin väska som han på olaglig väg försöker föra in i vårt fosterland, varför inte ta den ifrån honom? Tullaren frågade om vi hade lov. Ja, sa Daniel och fick gå. Vilken ytterlig förslappning.
Köpte sedan en blå tröja i Helsingborg. Och en McChicken med pommes.
Tåget gick 10.35, vi var på dansk mark kring tolvslaget. Mången vinbod besöktes, priser jämfördes måttligt, lätt lunch avnjöts i all hast och ryggsäckarna fylldes långsamt, långsamt. Med axlar som smärtade under trycket av diverse jästa och förädlade drycker tog vi oss mödosamt tillbaka över sundet och, till allas lättnad, genom tullens grovmaskiga nät. Nästan alla, ska jag säga. Vår gycklare och stämningshöjare (som beviljats tillträde på resan blott pga sin roande uppsyn) Daniel infångades likt en vit val och hamnade i en livstrött tulltjänstemans handskprydda klor. Nu ville det sig så väl att han genast därefter, som genom ett under, släpptes på fri fot. Utan vare sig plumpar i protokollet eller rusdrycksförluster.
Om man nu hittar en liten syndare i stil med Daniel, och ser att han har sprit i sin väska som han på olaglig väg försöker föra in i vårt fosterland, varför inte ta den ifrån honom? Tullaren frågade om vi hade lov. Ja, sa Daniel och fick gå. Vilken ytterlig förslappning.
Köpte sedan en blå tröja i Helsingborg. Och en McChicken med pommes.
Jehova!
Så var då första matchen med Röke avklarad, och vilket fyrverkeri det bjöds på. Not. Skämt åsido, jag är nöjd med min insats.
B-laget rörde det sig alltså om, och vi mötte Tjörnarp (i Tyringe, av någon anledning). Redan i matchens första skälvande minut lyckades Henning, som vanligtvis är anfallare men för dagen vaktade vår bur, boxa bollen bakåt och in i eget mål. Kändes lite onödigt. I övrigt var första halvlek ganska tråkig, med få målchanser och trassligt spel. Jag fick den tveksamma äran att ta de flesta inkasten från min vänsterbacksposition. Vi höll åtminstone tätt bakåt och gick till halvtidsvila med resultatet 0-1.
Tränaren placerade mig på bänken inför andra halvlek, något han säkerligen ångrade bittert när ett något slappt försvar släppte igenom Tjörnarp till ytterligare ett mål, 0-2. Tio minuter senare var det dags för mig att åter göra entré, denna gång som högerback. Vet inte varför, men jag trivs bäst till vänster. Kom inte riktigt i rätt position till höger och kände mig lite vilsen. Stämningen blev allt mer hätsk ute på plan ju längre halvleken led och mina medspelare verkade frustrerade. En skallig idiot i motståndarlaget var på särskilt uppviglingshumör. Den något antike domaren hade lite svårt att kontrollera matchen och fick dela ut ett par varningar för svordomar. Det började hagla, sedan regna och så var det slut.
B-laget rörde det sig alltså om, och vi mötte Tjörnarp (i Tyringe, av någon anledning). Redan i matchens första skälvande minut lyckades Henning, som vanligtvis är anfallare men för dagen vaktade vår bur, boxa bollen bakåt och in i eget mål. Kändes lite onödigt. I övrigt var första halvlek ganska tråkig, med få målchanser och trassligt spel. Jag fick den tveksamma äran att ta de flesta inkasten från min vänsterbacksposition. Vi höll åtminstone tätt bakåt och gick till halvtidsvila med resultatet 0-1.
Tränaren placerade mig på bänken inför andra halvlek, något han säkerligen ångrade bittert när ett något slappt försvar släppte igenom Tjörnarp till ytterligare ett mål, 0-2. Tio minuter senare var det dags för mig att åter göra entré, denna gång som högerback. Vet inte varför, men jag trivs bäst till vänster. Kom inte riktigt i rätt position till höger och kände mig lite vilsen. Stämningen blev allt mer hätsk ute på plan ju längre halvleken led och mina medspelare verkade frustrerade. En skallig idiot i motståndarlaget var på särskilt uppviglingshumör. Den något antike domaren hade lite svårt att kontrollera matchen och fick dela ut ett par varningar för svordomar. Det började hagla, sedan regna och så var det slut.
söndag, april 16, 2006
Nere för räkning
"Somebody told me" med The Killers är ju en riktig dänga, tack Lina.
Fredagskvällen riskerade hela tiden att urarta, men vi lyckades hålla oss i vårt kollektiva skinn och förhindrade en katastrof. Jag hade helt glömt vilka sjuka frågor man kan få på Trivial Pursuit, särskilt såna som handlar om djur. Kul när man får den typen hela tiden, och det "vinnande" laget får uteslutande Kalle Anka-frågor.
Och så fick vi helgens dos av nära döden-upplevelser när Jens såg ut att vilja ramma ett gäng väldigt massiva stolpar och jag vrålade "gasa, gasa!" och Simon trodde det var kört. Och Albin som siktade i bästa Åhusstil och fick in en clean hit. Tur att militärer nästan alltid viker ner sig. Färden fortsatte sedan till Vittsjö (som aldrig sover) för avstjälpning av Tingsvall och allmän vandalisering.
Fredagskvällen riskerade hela tiden att urarta, men vi lyckades hålla oss i vårt kollektiva skinn och förhindrade en katastrof. Jag hade helt glömt vilka sjuka frågor man kan få på Trivial Pursuit, särskilt såna som handlar om djur. Kul när man får den typen hela tiden, och det "vinnande" laget får uteslutande Kalle Anka-frågor.
Och så fick vi helgens dos av nära döden-upplevelser när Jens såg ut att vilja ramma ett gäng väldigt massiva stolpar och jag vrålade "gasa, gasa!" och Simon trodde det var kört. Och Albin som siktade i bästa Åhusstil och fick in en clean hit. Tur att militärer nästan alltid viker ner sig. Färden fortsatte sedan till Vittsjö (som aldrig sover) för avstjälpning av Tingsvall och allmän vandalisering.
torsdag, april 13, 2006
Det är din framtid
Och jag höll nästan på att glömma: ansökan till Lund postades idag. Jag vet inte alls om jag är särskilt sugen på att läsa mer just nu, mest likgiltig, men någon gång måste man ju bestämma sig. Och nu har jag skjutit upp det beslutet ytterligare ett tag. Sökte, i tur och ordning:
1. Freds- och konfliktvetenskap
2. Spanska
3. Islamologi
Just nu lyssnar jag en del på Four Tops.
But every time I see your face
I get all choked up inside
1. Freds- och konfliktvetenskap
2. Spanska
3. Islamologi
Just nu lyssnar jag en del på Four Tops.
But every time I see your face
I get all choked up inside
Irreversibla illdåd
Igår: första träningen med Röke IF. Gick finfint. Vi kom dit alldeles för tidigt, 25 minuter innan någon annan, och knackade först på i luftgevärsföreningens lokaler. En rundlagd herre öppnade och förklarade läget för oss. Efter ett tag så kom då de första av våra nya lagkamrater, och vi hälsade och blev visade in. Strategiskt nog hade man börjat riva alla omklädningsrum lagom till seriepremiären, så vi fick byta om i själva klubbstugan. Gemytligt. Killen som såg ut som Alexander Östlund upplyste oss om den stundande porrfesten, (låter som en tänkbar löpsedel för Expressen) med besök på erotikmässan i Malmö, som skulle företas längre fram.
Vi lyckades (till Jens totala missnöje) pricka in den enda träningen på året när de faktiskt körde lite konditionsträning. Tränaren visade sig dessutom vara förtäckt marockan, han sprang som en idiot och knäckte även undertecknad till slut. Fick gå sista backen. Sedan lite kvadraten och hela kalaset avslutades med småmål. Ganska avslappnat. Kände att jag gjorde ett respektabelt första intryck och spelade efter min förmåga. Efteråt bjöds det på mackor och saft. Eftersom de inte var helt säkra på om Viktor och Jens var spelklara (licenser, papper osv) dröjer det ett litet tag tills de får debutera i det röda stället, något som jag blev ombedd att göra redan på måndag... B-lagsmatch i Tyringe, på grus. Kommer inte ihåg vilket motståndet var. Kan bli spännande, med tanke på att jag aldrig spelat elvamannafotboll förr. Sist jag var medlem i en klubb var för 11-12 år sen, i IFK. Och det gick ju som det gick.
Vi lyckades (till Jens totala missnöje) pricka in den enda träningen på året när de faktiskt körde lite konditionsträning. Tränaren visade sig dessutom vara förtäckt marockan, han sprang som en idiot och knäckte även undertecknad till slut. Fick gå sista backen. Sedan lite kvadraten och hela kalaset avslutades med småmål. Ganska avslappnat. Kände att jag gjorde ett respektabelt första intryck och spelade efter min förmåga. Efteråt bjöds det på mackor och saft. Eftersom de inte var helt säkra på om Viktor och Jens var spelklara (licenser, papper osv) dröjer det ett litet tag tills de får debutera i det röda stället, något som jag blev ombedd att göra redan på måndag... B-lagsmatch i Tyringe, på grus. Kommer inte ihåg vilket motståndet var. Kan bli spännande, med tanke på att jag aldrig spelat elvamannafotboll förr. Sist jag var medlem i en klubb var för 11-12 år sen, i IFK. Och det gick ju som det gick.
tisdag, april 11, 2006
Modifiera med modifikation
Planen för lovet är definitivt att tillbringa mesta möjliga tid i det nilssonska huset, som ju som bekant står nästan tomt. Redo att tas i besittning. Som barmhärtig samarit (eller har jag missuppfattat det uttrycket?) kom min far hem från Tyskland i förra veckan med åtskilliga skålpund rödaste vin, som han under ett infall av temporär sinnesförvirring/givmildhet helt sonika donerade till lilla mig. "With great amounts of wine comes great responsibility, son", tillade han. Och putsade lite på några skor.
Planen är alltså att dessa monstruösa mängder druvsaft ska konsumeras hemma hos Daniel, samtidigt som vi trummar och bänder och bankar och sjunger, och förhoppningsvis inte glömmer att spela in kalaset. Always record, som sagt.
Imorgon är det meningen att första träningen med anrika Röke IF ska fullbordas. Vi är medvetna om att det inte bara är för oss korpspelare att komma in och tro att vi ska dominera; vi har ju sett vad som hände med Anders Andersson och Matthias Svensson, för att ta två exempel. Man är aldrig bättre än sina medspelare. Spännande ska det bli, hur som helst, och på hemsidan stod det uttryckligen att det skulle bjudas på fika efteråt. Då så.
Planen är alltså att dessa monstruösa mängder druvsaft ska konsumeras hemma hos Daniel, samtidigt som vi trummar och bänder och bankar och sjunger, och förhoppningsvis inte glömmer att spela in kalaset. Always record, som sagt.
Imorgon är det meningen att första träningen med anrika Röke IF ska fullbordas. Vi är medvetna om att det inte bara är för oss korpspelare att komma in och tro att vi ska dominera; vi har ju sett vad som hände med Anders Andersson och Matthias Svensson, för att ta två exempel. Man är aldrig bättre än sina medspelare. Spännande ska det bli, hur som helst, och på hemsidan stod det uttryckligen att det skulle bjudas på fika efteråt. Då så.
Trummisar är onda
Igår fick vi tillbaka våra projektarbeten, jag och Daniel och Albin. MVG:na regnade således. Känns skönt att ha det avklarat; även om jag inte var orolig fanns det ändå där hela tiden, malandes i bakhuvudet. Men nu är det alltså äntligen ur världen.
Just nu KAN jag bara inte sluta lyssna på "Love comes quickly" med Pet Shop Boys. Det är den perfekta låten i alla avseenden.
Say this is all you want
but I don't believe that it's true
'cause when you least expect it
waiting round the corner for you
love comes quickly, whatever you do
Jag välsignar annars våra företagsamma lärare som haft den goda smaken att åka till Ryssland, nästan allihop. Vilket fått den följden att jag hade min sista lektion innan påsklovet idag. Alltså har jag påsklov, rent praktiskt. Vad att göra med all min lediga tid? Jag vet vad jag borde: fixa i ordning alla papper som ska skickas till Lund innan den 15:e. Freds- och konfliktvetenskap, spanska, jag vet inte.
Just nu KAN jag bara inte sluta lyssna på "Love comes quickly" med Pet Shop Boys. Det är den perfekta låten i alla avseenden.
Say this is all you want
but I don't believe that it's true
'cause when you least expect it
waiting round the corner for you
love comes quickly, whatever you do
Jag välsignar annars våra företagsamma lärare som haft den goda smaken att åka till Ryssland, nästan allihop. Vilket fått den följden att jag hade min sista lektion innan påsklovet idag. Alltså har jag påsklov, rent praktiskt. Vad att göra med all min lediga tid? Jag vet vad jag borde: fixa i ordning alla papper som ska skickas till Lund innan den 15:e. Freds- och konfliktvetenskap, spanska, jag vet inte.
lördag, april 08, 2006
Hur snart är nu?
Pernillas rallypappa hämtade oss i sin ståndsmässiga Volvo och tog oss kvickt och lätt till Baltiska hallen (fyndiga kommentarer rörande mitt ursprung undanbedes), där vi ställde oss i kö. Jag frös. I kön såg (och hörde) vi de första danskarna, som för att verkligen bekräfta alla fördomar var väldigt högljudda och hade en hel back Tuborg med sig. Där fanns också en hel del hardcorefans, alla med rockabillyfrilla och vissa med liljor. Som Daniel så vackert frågade sig: "Hur känns det egentligen att vara en stereotyp?".
Hänga kläder i garderoben, äta falafel, sista toabesöket och så ta plats på golvet. Själva hallen var egentligen bara en gympasal med väldigt stora läktare, där alla tråkiga människor satt. Hur fan kan man vilja ha sittplats? Eller så hade de kanske inget val. Lina anförde vår framryckning genom den täta massan. Det gick bra fram till en 45-årig kvinna, 1,20 lång, som bara vägrade flytta sig. Vresigare människa får man leta efter. Och alla hennes polare var likadana (och, för att uttrycka sig takfullt, ingen av dem verkade ha alla läsk i backen). Vi körde alltså fast på tantmaffian, och blev stående där kanske fyra meter från staketet.
Förbandet påstod sig stamma från London och hette något som jag inte kommer ihåg. Ganska menlösa pojkar. De stod och manglade lite med gitarrerna och försökte dra igång publiken, som av naturliga skäl bara ville att de skulle packa ihop och lämna plats åt vad vi kommit dit för. Som alltid med förband, dvs. Sångaren var skallig och tog drickapauser mitt i låtarna. När de äntligen var färdiga kom det en massa män i svarta kläder och påbörjade historiens längsta soundcheck. "Judy min vän" med Tommy Körberg ljöd ur högtalarna.
När Moz äntligen äntrade scenen, inledningsvis i svart skjorta, utbröt tumult som jag trodde skulle vara övergående men som mer eller mindre fortsatte under hela spelningen. Hela publiken gungade fram och tillbaka, vi stod packade som sillar, fulla danskar försökte tackla ner mig från alla håll och samtidigt försökte man koncentrera sig på själva musiken. Lina fortsatte målmedvetet framåt och kom lite närmare scen. Daniel hamnade lite för sig själv, bredvid en skrymmande typ som anklagade Daniel för att sparka honom på benen, och jag och Pernilla drevs snett bakåt av de fanatiska danskarna.
För det mesta var det dock väldigt trevligt. Trevligt men varmt. Han inledde med "First of the gang to die", körde en del gammalt och en del nytt. Bäst allsång i "Girlfriend in a coma", lite drygt enligt min mening under "I will see you in far-off places" (vilket mest beror på att jag inte är särskilt förtjust i själva låten). Och så fick vi både "Still ill" och "How soon is now". Varje gång han bytte skjorta kastade han den gamla i publiken, och det utbröt regelrätta slagsmål varje gång. Det blev som chockvågen efter en atomexplosion; man kastades hit och dit som en vante. En dansk slog mig i ansiktet men bad om ursäkt. Efter ungefär 70 minuter var det över. Folk stannade kvar och brottades om den sista skjortan hur länge som helst, och vi letade efter Daniel som med sitt fina lokalsinne hade förirrat sig. Till sist kom vi ut och fick tag i en taxi.
Vi åkte in till centralstationen, kollade tågen och gick sen till McDonalds för påfyllning av vätskedepåerna. Behovsprövat. Jag hade svettats som en beduin genom hela akten. Strax innan ett tog vi sedan tåget till Höör, där Linas dalapappa väntade och körde oss hem (blandad kvalitet på musiken...). Extremt trevlig kväll i mina ögon. Allt klaffade tidsmässigt, spelningen var grym, sällskapet uthärdligt och falafeln klart godkänd.
Hänga kläder i garderoben, äta falafel, sista toabesöket och så ta plats på golvet. Själva hallen var egentligen bara en gympasal med väldigt stora läktare, där alla tråkiga människor satt. Hur fan kan man vilja ha sittplats? Eller så hade de kanske inget val. Lina anförde vår framryckning genom den täta massan. Det gick bra fram till en 45-årig kvinna, 1,20 lång, som bara vägrade flytta sig. Vresigare människa får man leta efter. Och alla hennes polare var likadana (och, för att uttrycka sig takfullt, ingen av dem verkade ha alla läsk i backen). Vi körde alltså fast på tantmaffian, och blev stående där kanske fyra meter från staketet.
Förbandet påstod sig stamma från London och hette något som jag inte kommer ihåg. Ganska menlösa pojkar. De stod och manglade lite med gitarrerna och försökte dra igång publiken, som av naturliga skäl bara ville att de skulle packa ihop och lämna plats åt vad vi kommit dit för. Som alltid med förband, dvs. Sångaren var skallig och tog drickapauser mitt i låtarna. När de äntligen var färdiga kom det en massa män i svarta kläder och påbörjade historiens längsta soundcheck. "Judy min vän" med Tommy Körberg ljöd ur högtalarna.
När Moz äntligen äntrade scenen, inledningsvis i svart skjorta, utbröt tumult som jag trodde skulle vara övergående men som mer eller mindre fortsatte under hela spelningen. Hela publiken gungade fram och tillbaka, vi stod packade som sillar, fulla danskar försökte tackla ner mig från alla håll och samtidigt försökte man koncentrera sig på själva musiken. Lina fortsatte målmedvetet framåt och kom lite närmare scen. Daniel hamnade lite för sig själv, bredvid en skrymmande typ som anklagade Daniel för att sparka honom på benen, och jag och Pernilla drevs snett bakåt av de fanatiska danskarna.
För det mesta var det dock väldigt trevligt. Trevligt men varmt. Han inledde med "First of the gang to die", körde en del gammalt och en del nytt. Bäst allsång i "Girlfriend in a coma", lite drygt enligt min mening under "I will see you in far-off places" (vilket mest beror på att jag inte är särskilt förtjust i själva låten). Och så fick vi både "Still ill" och "How soon is now". Varje gång han bytte skjorta kastade han den gamla i publiken, och det utbröt regelrätta slagsmål varje gång. Det blev som chockvågen efter en atomexplosion; man kastades hit och dit som en vante. En dansk slog mig i ansiktet men bad om ursäkt. Efter ungefär 70 minuter var det över. Folk stannade kvar och brottades om den sista skjortan hur länge som helst, och vi letade efter Daniel som med sitt fina lokalsinne hade förirrat sig. Till sist kom vi ut och fick tag i en taxi.
Vi åkte in till centralstationen, kollade tågen och gick sen till McDonalds för påfyllning av vätskedepåerna. Behovsprövat. Jag hade svettats som en beduin genom hela akten. Strax innan ett tog vi sedan tåget till Höör, där Linas dalapappa väntade och körde oss hem (blandad kvalitet på musiken...). Extremt trevlig kväll i mina ögon. Allt klaffade tidsmässigt, spelningen var grym, sällskapet uthärdligt och falafeln klart godkänd.
fredag, april 07, 2006
torsdag, april 06, 2006
Förorter i brand
Imorgon, imorgon smäller det. Borde man köpa en bukett vita liljor? Just nu tänker jag dock mest på Jens, som väl sitter och skakar av nervositet någonstans djupt inne i SVT:s högkvarter... Snart kommer det hit lite folk för att avnjuta hela spektaklet. Gissa om det ska spelas in.
Studentfest på Cats igår, överträffade klart mina förväntningar. Åkerlund och Albin och lilla jag gick först till Reimer, där det var väldigt crowded men ganska trevligt. Uppsluppet. Mitt vin var inte särskilt gott, dock. Den påkostade frisyren skördade stora framgångar. Heingard började i vanlig ordning planera klassfest. När vi slutligen begav oss därifrån greps jag av en häftig hunger, och var tvungen att stanna inom på Statoil och köpa potatismos med bostongurka. Nu har jag snart skämt ut mig inför hela personalstyrkan där. Ner till Cats kom vi i alla fall.
Som sagt, det var över förväntan. Inte många stillasittande stunder. Till nästa gång ska jag dock antingen skippa skjorta med tryckknappar, eller ta på något under... Det är livsfarligt, sanna mina ord. Roligast var killen från Stockholm som var typ 12, men ändå bodde på Göingehof och påstod sig vara inköpschef på en Vivo-butik. Fet chans. Han och alla i gänget med 40+folk, som helt plötsligt invaderade lokalen och stod väldigt ensamma och dansade. En som jag träffade på toa påstod att han var 26. Det var han inte. Han var däremot väldigt obehaglig.
Åt en hel del naturell yoghurt när jag kom hem. Och popcorn.
Studentfest på Cats igår, överträffade klart mina förväntningar. Åkerlund och Albin och lilla jag gick först till Reimer, där det var väldigt crowded men ganska trevligt. Uppsluppet. Mitt vin var inte särskilt gott, dock. Den påkostade frisyren skördade stora framgångar. Heingard började i vanlig ordning planera klassfest. När vi slutligen begav oss därifrån greps jag av en häftig hunger, och var tvungen att stanna inom på Statoil och köpa potatismos med bostongurka. Nu har jag snart skämt ut mig inför hela personalstyrkan där. Ner till Cats kom vi i alla fall.
Som sagt, det var över förväntan. Inte många stillasittande stunder. Till nästa gång ska jag dock antingen skippa skjorta med tryckknappar, eller ta på något under... Det är livsfarligt, sanna mina ord. Roligast var killen från Stockholm som var typ 12, men ändå bodde på Göingehof och påstod sig vara inköpschef på en Vivo-butik. Fet chans. Han och alla i gänget med 40+folk, som helt plötsligt invaderade lokalen och stod väldigt ensamma och dansade. En som jag träffade på toa påstod att han var 26. Det var han inte. Han var däremot väldigt obehaglig.
Åt en hel del naturell yoghurt när jag kom hem. Och popcorn.
tisdag, april 04, 2006
Det står skrivet över hela mitt ansikte
Som utlovat:
Ju mer jag funderar på det, desto klarare framträder 80-talet ur dimmorna som det absolut mest intressanta och nydanande årtiondet för allt vad populärkultur heter. Särskilt den senare delen. Jag tror inte att jag orkar gå in på detaljer eller djupare analyser, men sug istället på de här skivorna ur min samling och kom till insikt.
¤ Pet Shop Boys - Please (1986)
Perfektion ut i sömmarna, i minsta detalj. Så brittiskt men ändå så själfullt.
¤ Michael Jackson - Thriller (1987)
Kan mycket väl vara den mest helgjutna popskivan i min ägo. Möjligtvis är inte "The girl is mine" fullt så objektivt fantastisk som resten av plattan, men jag är ändå svag för den.
¤ The Jesus and Mary chain - Psychocandy (1985)
Jag ska villigt erkänna att det inte är en av de skivor jag lyssnat mest på i mina dar, men enbart "Just like honey" gör den värd sina pengar. Särskilt om man tänker på slutscenen i "Lost in translation". Och det gör man gärna.
¤ Whitney Houston - Whitney (1987)
Ännu ett veritabelt mästerverk från det makalösa popåret 1987. Nästan allt är bara klockrent, och särskilt produktionen med de monumentala stråkarna. Och så rösten, rösten.
¤ The Smiths - The queen is dead (1986)
Jag är inte ens särskilt säker på att detta är den bästa Smithsplattan ("Meat is murder" flåsar i nacken), och det säger en hel del. Marrs fantastiska låtbyggen och Moz texter som säger (eller så ville jag bara att de skulle säga, vad vet jag) allt till mig om mitt liv.
¤ The Pogues - If I should fall from grace with God (1988)
För att den låter som något ett gäng irländska fyllon kunnat spela in i en hamn. Och det är väl också ungefär vad det är. Riktiga sjömansdängor med ganska flippade instrument. Balladerna är finast.
Lägg därtill den närmast bisarra mängden fullträffar som manglades ut av Bruce Springsteen, Public Enemy, Run DMC, N.W.A, Prince, Bob Marley (för helvete) osv osv i oändlighet. Släpptes inte "London calling" 1980? Har för mig det. Ni fattar.
Ju mer jag funderar på det, desto klarare framträder 80-talet ur dimmorna som det absolut mest intressanta och nydanande årtiondet för allt vad populärkultur heter. Särskilt den senare delen. Jag tror inte att jag orkar gå in på detaljer eller djupare analyser, men sug istället på de här skivorna ur min samling och kom till insikt.
¤ Pet Shop Boys - Please (1986)
Perfektion ut i sömmarna, i minsta detalj. Så brittiskt men ändå så själfullt.
¤ Michael Jackson - Thriller (1987)
Kan mycket väl vara den mest helgjutna popskivan i min ägo. Möjligtvis är inte "The girl is mine" fullt så objektivt fantastisk som resten av plattan, men jag är ändå svag för den.
¤ The Jesus and Mary chain - Psychocandy (1985)
Jag ska villigt erkänna att det inte är en av de skivor jag lyssnat mest på i mina dar, men enbart "Just like honey" gör den värd sina pengar. Särskilt om man tänker på slutscenen i "Lost in translation". Och det gör man gärna.
¤ Whitney Houston - Whitney (1987)
Ännu ett veritabelt mästerverk från det makalösa popåret 1987. Nästan allt är bara klockrent, och särskilt produktionen med de monumentala stråkarna. Och så rösten, rösten.
¤ The Smiths - The queen is dead (1986)
Jag är inte ens särskilt säker på att detta är den bästa Smithsplattan ("Meat is murder" flåsar i nacken), och det säger en hel del. Marrs fantastiska låtbyggen och Moz texter som säger (eller så ville jag bara att de skulle säga, vad vet jag) allt till mig om mitt liv.
¤ The Pogues - If I should fall from grace with God (1988)
För att den låter som något ett gäng irländska fyllon kunnat spela in i en hamn. Och det är väl också ungefär vad det är. Riktiga sjömansdängor med ganska flippade instrument. Balladerna är finast.
Lägg därtill den närmast bisarra mängden fullträffar som manglades ut av Bruce Springsteen, Public Enemy, Run DMC, N.W.A, Prince, Bob Marley (för helvete) osv osv i oändlighet. Släpptes inte "London calling" 1980? Har för mig det. Ni fattar.
När du är ensam är du ensam
Jag älskar resurseftermiddagar. Gårdagen var underbart avslappnad. Först engelska, som för en gångs skull var riktigt underhållande, sen ledigt. Följde med till Coop Forum och fyndade duktigt i korgarna med dvdfilm (en för 59, två 99): "Fist of fury" med Bruce Lee! Vilken man. Vilken obetalbar dubbning, vilken total avsaknad av underhudsfett. Och vrålen, ah. Jag och far njöt i fulla drag. Ner på stan sedan och lunchade på Casablanca med föräldrarna. Stockmätt. Sen köpte jag "Please" med Pet Shop Boys och "Ringleader of the tormentors" med Moz. Peppningen inför fredagens extravaganta övningar har inletts!
I eftermiddag tänker jag rasera er inskränkta världsbild genom att lansera 10 starka argument till varför 80-talet borde upphöjas till "Historiens bästa årtionde".
I eftermiddag tänker jag rasera er inskränkta världsbild genom att lansera 10 starka argument till varför 80-talet borde upphöjas till "Historiens bästa årtionde".
måndag, april 03, 2006
Något i natten
Det är verkligen fruktansvärt. Hur mycket jag än anstränger mig kan jag inte få "Jag ljuger så bra" ur mitt runda huvud. Och varje gång jag sluter ögonen står Malin Green där och kör alla steg och rörelser, inklusive "...och en säng som är bred". Det driver mig mot vansinnets rand. Jag kan klara mig själv, kan gå ut varje kväll, komma hem när jag vill. Herre min skapare.
Tre album med grymma stråkarrangemang:
1. Dusty Springfield - Dusty in Memphis
2. Neil Young - Harvest
3. Scott Walker - Scott 4
Gud vad det var varmt igår. Grillen invigdes i det rauerska huset (kycklingfilé). När jag inte låg utslagen framför tv:n joggade jag runt i trädgården med en fotboll och bara njöt av våren. Gick en lång promenad med föräldrarna. Kastade lite frisbee med Albin innan hans buss kom.
Jens ska vara med i tv!
Tre album med grymma stråkarrangemang:
1. Dusty Springfield - Dusty in Memphis
2. Neil Young - Harvest
3. Scott Walker - Scott 4
Gud vad det var varmt igår. Grillen invigdes i det rauerska huset (kycklingfilé). När jag inte låg utslagen framför tv:n joggade jag runt i trädgården med en fotboll och bara njöt av våren. Gick en lång promenad med föräldrarna. Kastade lite frisbee med Albin innan hans buss kom.
Jens ska vara med i tv!
söndag, april 02, 2006
Istället för vår; förvirring
Igår var Albin alltså här, och Joel A också en liten stund (och åt pizza), och vi hade världshistoriens minsta och mest interna förfest. Vinet flödade, i korta drag. Senare (alldeles för sent) tog vi oss i vår gemensamma krage och pallrade oss ner till Emils casa.
Det var en intensiv en och en halv timme. Sammanfattningsvis: "Jag ljuger så bra".
Det jag vill komma fram till: Jag låg på sängen och stönade fram brottstycken, fragment, och Albin kände sig tvingad att skriva ner dem i min blog. Det får stå kvar.
Det var en intensiv en och en halv timme. Sammanfattningsvis: "Jag ljuger så bra".
Det jag vill komma fram till: Jag låg på sängen och stönade fram brottstycken, fragment, och Albin kände sig tvingad att skriva ner dem i min blog. Det får stå kvar.
SANNINGEN i VITÖGAT- DELUXE (skrivet av Albin)
Jag älskar dig, och det vet du...elelr det gör du förmodligen inte alls, å det beror på att jag är en förbenad å förbanandfe gis av sällan s kådad rang. " Det är alltid så äckligt alltihopa"..."för att liksom, man vilöl så muycket å man kan så lite", man vill få ut allt liksom...man lkigger där å...bar hoppas...på nått do maldri gkan hända....och dy gör gål i nub sjäk ..."takfläkt!"..hämta kex"..2det är alltid allvar fast man kasne inte alltid kanvia´´sa det"-..."å sen då?" "publicera det!"!"..jg älskar henne".."å du med..."ja"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)