Det står skrivet över hela mitt ansikte

Som utlovat:

Ju mer jag funderar på det, desto klarare framträder 80-talet ur dimmorna som det absolut mest intressanta och nydanande årtiondet för allt vad populärkultur heter. Särskilt den senare delen. Jag tror inte att jag orkar gå in på detaljer eller djupare analyser, men sug istället på de här skivorna ur min samling och kom till insikt.

¤ Pet Shop Boys - Please (1986)
Perfektion ut i sömmarna, i minsta detalj. Så brittiskt men ändå så själfullt.

¤ Michael Jackson - Thriller (1987)
Kan mycket väl vara den mest helgjutna popskivan i min ägo. Möjligtvis är inte "The girl is mine" fullt så objektivt fantastisk som resten av plattan, men jag är ändå svag för den.

¤ The Jesus and Mary chain - Psychocandy (1985)
Jag ska villigt erkänna att det inte är en av de skivor jag lyssnat mest på i mina dar, men enbart "Just like honey" gör den värd sina pengar. Särskilt om man tänker på slutscenen i "Lost in translation". Och det gör man gärna.

¤ Whitney Houston - Whitney (1987)
Ännu ett veritabelt mästerverk från det makalösa popåret 1987. Nästan allt är bara klockrent, och särskilt produktionen med de monumentala stråkarna. Och så rösten, rösten.

¤ The Smiths - The queen is dead (1986)
Jag är inte ens särskilt säker på att detta är den bästa Smithsplattan ("Meat is murder" flåsar i nacken), och det säger en hel del. Marrs fantastiska låtbyggen och Moz texter som säger (eller så ville jag bara att de skulle säga, vad vet jag) allt till mig om mitt liv.

¤ The Pogues - If I should fall from grace with God (1988)
För att den låter som något ett gäng irländska fyllon kunnat spela in i en hamn. Och det är väl också ungefär vad det är. Riktiga sjömansdängor med ganska flippade instrument. Balladerna är finast.

Lägg därtill den närmast bisarra mängden fullträffar som manglades ut av Bruce Springsteen, Public Enemy, Run DMC, N.W.A, Prince, Bob Marley (för helvete) osv osv i oändlighet. Släpptes inte "London calling" 1980? Har för mig det. Ni fattar.