Pernillas rallypappa hämtade oss i sin ståndsmässiga Volvo och tog oss kvickt och lätt till Baltiska hallen (fyndiga kommentarer rörande mitt ursprung undanbedes), där vi ställde oss i kö. Jag frös. I kön såg (och hörde) vi de första danskarna, som för att verkligen bekräfta alla fördomar var väldigt högljudda och hade en hel back Tuborg med sig. Där fanns också en hel del hardcorefans, alla med rockabillyfrilla och vissa med liljor. Som Daniel så vackert frågade sig: "Hur känns det egentligen att vara en stereotyp?".
Hänga kläder i garderoben, äta falafel, sista toabesöket och så ta plats på golvet. Själva hallen var egentligen bara en gympasal med väldigt stora läktare, där alla tråkiga människor satt. Hur fan kan man vilja ha sittplats? Eller så hade de kanske inget val. Lina anförde vår framryckning genom den täta massan. Det gick bra fram till en 45-årig kvinna, 1,20 lång, som bara vägrade flytta sig. Vresigare människa får man leta efter. Och alla hennes polare var likadana (och, för att uttrycka sig takfullt, ingen av dem verkade ha alla läsk i backen). Vi körde alltså fast på tantmaffian, och blev stående där kanske fyra meter från staketet.
Förbandet påstod sig stamma från London och hette något som jag inte kommer ihåg. Ganska menlösa pojkar. De stod och manglade lite med gitarrerna och försökte dra igång publiken, som av naturliga skäl bara ville att de skulle packa ihop och lämna plats åt vad vi kommit dit för. Som alltid med förband, dvs. Sångaren var skallig och tog drickapauser mitt i låtarna. När de äntligen var färdiga kom det en massa män i svarta kläder och påbörjade historiens längsta soundcheck. "Judy min vän" med Tommy Körberg ljöd ur högtalarna.
När Moz äntligen äntrade scenen, inledningsvis i svart skjorta, utbröt tumult som jag trodde skulle vara övergående men som mer eller mindre fortsatte under hela spelningen. Hela publiken gungade fram och tillbaka, vi stod packade som sillar, fulla danskar försökte tackla ner mig från alla håll och samtidigt försökte man koncentrera sig på själva musiken. Lina fortsatte målmedvetet framåt och kom lite närmare scen. Daniel hamnade lite för sig själv, bredvid en skrymmande typ som anklagade Daniel för att sparka honom på benen, och jag och Pernilla drevs snett bakåt av de fanatiska danskarna.
För det mesta var det dock väldigt trevligt. Trevligt men varmt. Han inledde med "First of the gang to die", körde en del gammalt och en del nytt. Bäst allsång i "Girlfriend in a coma", lite drygt enligt min mening under "I will see you in far-off places" (vilket mest beror på att jag inte är särskilt förtjust i själva låten). Och så fick vi både "Still ill" och "How soon is now". Varje gång han bytte skjorta kastade han den gamla i publiken, och det utbröt regelrätta slagsmål varje gång. Det blev som chockvågen efter en atomexplosion; man kastades hit och dit som en vante. En dansk slog mig i ansiktet men bad om ursäkt. Efter ungefär 70 minuter var det över. Folk stannade kvar och brottades om den sista skjortan hur länge som helst, och vi letade efter Daniel som med sitt fina lokalsinne hade förirrat sig. Till sist kom vi ut och fick tag i en taxi.
Vi åkte in till centralstationen, kollade tågen och gick sen till McDonalds för påfyllning av vätskedepåerna. Behovsprövat. Jag hade svettats som en beduin genom hela akten. Strax innan ett tog vi sedan tåget till Höör, där Linas dalapappa väntade och körde oss hem (blandad kvalitet på musiken...). Extremt trevlig kväll i mina ögon. Allt klaffade tidsmässigt, spelningen var grym, sällskapet uthärdligt och falafeln klart godkänd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar