Igår stod jag på torget och sålde billiga skor. Pappa vet vad jag duger till; tjäna underklassen med varor av tvivelaktig kvalitet. Egentligen behöver man bara kunna tre fraser för att kunna sälja som jag gjorde igår: "Yes, det är skinn i ovandelen", "Tyvärr, vi har bara de storlekar som finns på bordet" och "Då blir det 100 riksdaler tack!". Efter en halvtimme hade jag ont i huvudet. Oklart om det berodde på vädret eller på anspänningen mitt fruktansvärt breda, artificiella leende orsakade. Förstår inte hur man orkar vara så trevlig en hel dag.
Lina gjorde dagen uthärdlig genom sitt korta besök (stilren keps, klockrena shorts), men inte ens hon kunde hindra regnet från att ösa ner när jag kom tillbaka från lunch. Efter tre tappra kvart gav vi upp. Torget var i princip folktomt, och de enda som sökte sig till mitt stånd var de som ville ha skydd från regnet. Stack hem, tog en vända på motionscykeln och åt tacos framför Italien-Australien.
Fem låtar i min Ipod under resan:
¤ Ciara ft. R Kelly - Next to you
¤ Jackson 5 - The love you save
¤ Otis Redding - My girl
¤ The Shangri-Las - Give him a great big kiss
¤ Ryan Adams - The hardest part
And I hold you close in the back of my mind
and raise my glass, 'cause either way I'm dead
Neither of you really help me to sleep anymore
one breaks my body and the other breaks my soul
tisdag, juni 27, 2006
måndag, juni 26, 2006
Frihet under ansvar
Yes, äntligen åter efter umbäranden i fjärran länder.
Jag börjar i onsdags, då jag gick upp kvart över fem och yrvaket slafsade i mig en stor skål gröt. Nere på stationen mötte vi sedan morföräldrarna och mina kära kusiner från Hästveda med familj. Längre fram på vägen till Kastrup anslöt även den tredje familjen Rauer, och så var skaran samlad. I kön till incheckningen var det en man som försökte tränga sig. Han såg klart schweizisk ut.
Flygresan var snabbt avklarad. I bussen ut till Pedase (i skogen) fick man se landet i genomskärning, så att säga. Först välordnade villakvarter med tjocka sommarlovsbarn på grönbete, sen några hundra meter därifrån monstruösa sovjetiska betongkomplex som hämtade ur "Lilja4Ever". Verkliga kontraster. Ute på landsbyggden fanns det mest stora fält och då och då ett enormt nedlagt kolchosjordbruk från en inte särskilt svunnen tid. Vägarna var fläckvis asfalterade och vår busschaffis hade mått bra av en handfull teorilektioner med Niklas.
Stället vi bodde på låg mitt ute i ingenstans, precis bredvid mormor och morfars mark. Vi märkte det inte först, men när solen började gå ner kom myggen fram i horder. Det var omöjligt att vistas utomhus. Till andra natten fixade vi myggnät, men första fick vi ha förnstren stängda vilket medförde extensiva svettningar. Folket på hotellet var hur som helst väldigt trevliga och servicen total. God mat också.
Andra dagen hyrde vi en buss och tog oss in till Tallin, där vi shoppade och beundrade de äldre delarna av staden. Jag och Viktor köpte en del sprit. Vi kollade efter kläder också (faktiskt!), men jag fick en distinkt känsla av att alla butiker låg minst ett par år efter. Så att säga. Det bästa med hela trippen var ändå en liten butik vi hittade precis innan hemfärden. Längst in i ett hörn i en galleria inte långt från hamnen, fanns en gudsförgäten affär som verkade ha specialiserat sig på naziprylar. Helt ogenerat skyltade man med Hitlertröjor ("European tour 1938-1945"), SS-bindlar, järnkors, Hitlerbyst osv osv. Det tog aldrig slut. Väldigt fascinerande.
På kvällen satt jag och Viktor uppe länge, länge och spelade kort, pratade och drack vin.
Nästa dag hade jag och Agnes bestämt oss för att ta en liten löprunda. Efter knappa fyra timmars sömn var jag måttligt sugen, men hängde ändå på. En liten runda. Morbror Micke, som sprang för första gången sen sin knäoperation, hängde på och vi joggade i sakta mak några kilometer in till affären i Vihtepalu. Där fanns lite otippat en dator med internetanslutning, och vi kollade resultaten från de VM-matcher vi missat. När vi skulle därifrån hade andra, som gått, anslutit och jag och Micke bestämde oss för att prova en annan väg hem.
Utan att överdriva: det gick åt helvete. Vi sprang med gott mod i ungefär en halvtimme, lite på chans eftersom det inte fanns tillstymmelse till skyltning, innan vi förstod att vi kommit ganska fel. Att vända fanns dock inte på kartan. Vi hade ändå inte hittat tillbaka. Så vi malde på, djupare och djupare in i de estniska skogarna. Efter ytterligare en timme började undertecknad tröttna ganska rejält. Mickes knä gjorde att vi fick pausa med jämna mellanrum och gå, och fortfarande hade en endaste liten skylt synts till. Då såg vi plötsligt havet, och hoppet tändes åter. Vi stapplade vidare och träffade på en est som pratade utmärkt engelska och som vänligt berättade att vi var minst sju kilometer hemifrån, förutsatt att vi följde stranden. Vi tackade och gjorde så. Benen började bli stumma, fötterna ömma och munnen klibbade ihop av törst, men vi var åtminstone på rätt väg.
Två kilometer hemifrån blev vi upplockade av mormor, som hyrt en bil med chaufför och körde runt och letade efter oss. Nästan tre timmar efter att vi skilts åt vid affären träffade vi de andra och kunde berätta om våra missöden. Jag åt soppa och dog i min säng ett par timmar.
Hotellägaren hade gnetat ihop till ett hejdundrande midsommarfirande samma kväll. 500 personer sökte sig till vårt lilla gömställe ute i obygden. Folk kom från när och fjärran. Ägaren satte upp öltält, hyrde in folkdansare, byggde en vansinnigt stor brasa och arrangerade en massa tävlingar. Dragkamp och ölbacksstapling, som visade sig vara en estnisk specialité, tex. Människorna var fantastiska. Familjefäder gick omkring med färdigblandad grogg i en petflaska (som på en sämre förfest i Ballingslöv eller nåt), medelålders kvinnor i alldeles för små, knallgula träningsoveraller vaggade runt, skogshuggartyper skrek och gav allt i dragkampen. Traktens ungdomar gled in i utstyrslar man vanligtvis bär med en rejäl portion ironi. Nästan alla var väldigt fulla. Hela spektaklet var underbart underhållande, men till slut fick myggen oss att ge upp.
Lördagen blev lugn. Efter lunch sprang jag och Viktor bort till affären. De andra cyklade. Det var länge oklart hur vi skulle kunna se åttondelsfinalen, och jag hade nästan gett upp hoppet, men fem minuter innan avspark lyckades vi få fatt i en tv och kunde se matchen med finska kommentatorer. Med facit i hand var det ju inte mycket att vila ögonen på, men man hade ogärna missat matchen i vilket fall. Vilken jävla pissinsats. Jag var ledsen, arg och väldigt, väldigt besviken när jag efteråt satte mig till middag, men fick lägga såna tendenser åt sidan eftersom vi skulle fira mormor. 70 år leker man inte bort.
Senare gick vi ner allesammans till den enorma brasan, som fortfarande brann sen gårdagen. Mer försiktigt nu dock. Vi staplade kvarglömda backar, hoppade säck och drack champagne. Sen kom myggen.
Bäst på resan:
¤ Det fina sällskapet
¤ Uppesittarkväll med Viktor
¤ Mormors underbara estniska, grymt flow
¤ Naziaffären
¤ Billig vodka
¤ Trevliga sms hemifrån
Sämst på resan:
¤ Myggen
¤ Min och Mickes irrfärd
¤ De eftersatta klädbutikerna
¤ Motbjudande klasskillnader
Jag börjar i onsdags, då jag gick upp kvart över fem och yrvaket slafsade i mig en stor skål gröt. Nere på stationen mötte vi sedan morföräldrarna och mina kära kusiner från Hästveda med familj. Längre fram på vägen till Kastrup anslöt även den tredje familjen Rauer, och så var skaran samlad. I kön till incheckningen var det en man som försökte tränga sig. Han såg klart schweizisk ut.
Flygresan var snabbt avklarad. I bussen ut till Pedase (i skogen) fick man se landet i genomskärning, så att säga. Först välordnade villakvarter med tjocka sommarlovsbarn på grönbete, sen några hundra meter därifrån monstruösa sovjetiska betongkomplex som hämtade ur "Lilja4Ever". Verkliga kontraster. Ute på landsbyggden fanns det mest stora fält och då och då ett enormt nedlagt kolchosjordbruk från en inte särskilt svunnen tid. Vägarna var fläckvis asfalterade och vår busschaffis hade mått bra av en handfull teorilektioner med Niklas.
Stället vi bodde på låg mitt ute i ingenstans, precis bredvid mormor och morfars mark. Vi märkte det inte först, men när solen började gå ner kom myggen fram i horder. Det var omöjligt att vistas utomhus. Till andra natten fixade vi myggnät, men första fick vi ha förnstren stängda vilket medförde extensiva svettningar. Folket på hotellet var hur som helst väldigt trevliga och servicen total. God mat också.
Andra dagen hyrde vi en buss och tog oss in till Tallin, där vi shoppade och beundrade de äldre delarna av staden. Jag och Viktor köpte en del sprit. Vi kollade efter kläder också (faktiskt!), men jag fick en distinkt känsla av att alla butiker låg minst ett par år efter. Så att säga. Det bästa med hela trippen var ändå en liten butik vi hittade precis innan hemfärden. Längst in i ett hörn i en galleria inte långt från hamnen, fanns en gudsförgäten affär som verkade ha specialiserat sig på naziprylar. Helt ogenerat skyltade man med Hitlertröjor ("European tour 1938-1945"), SS-bindlar, järnkors, Hitlerbyst osv osv. Det tog aldrig slut. Väldigt fascinerande.
På kvällen satt jag och Viktor uppe länge, länge och spelade kort, pratade och drack vin.
Nästa dag hade jag och Agnes bestämt oss för att ta en liten löprunda. Efter knappa fyra timmars sömn var jag måttligt sugen, men hängde ändå på. En liten runda. Morbror Micke, som sprang för första gången sen sin knäoperation, hängde på och vi joggade i sakta mak några kilometer in till affären i Vihtepalu. Där fanns lite otippat en dator med internetanslutning, och vi kollade resultaten från de VM-matcher vi missat. När vi skulle därifrån hade andra, som gått, anslutit och jag och Micke bestämde oss för att prova en annan väg hem.
Utan att överdriva: det gick åt helvete. Vi sprang med gott mod i ungefär en halvtimme, lite på chans eftersom det inte fanns tillstymmelse till skyltning, innan vi förstod att vi kommit ganska fel. Att vända fanns dock inte på kartan. Vi hade ändå inte hittat tillbaka. Så vi malde på, djupare och djupare in i de estniska skogarna. Efter ytterligare en timme började undertecknad tröttna ganska rejält. Mickes knä gjorde att vi fick pausa med jämna mellanrum och gå, och fortfarande hade en endaste liten skylt synts till. Då såg vi plötsligt havet, och hoppet tändes åter. Vi stapplade vidare och träffade på en est som pratade utmärkt engelska och som vänligt berättade att vi var minst sju kilometer hemifrån, förutsatt att vi följde stranden. Vi tackade och gjorde så. Benen började bli stumma, fötterna ömma och munnen klibbade ihop av törst, men vi var åtminstone på rätt väg.
Två kilometer hemifrån blev vi upplockade av mormor, som hyrt en bil med chaufför och körde runt och letade efter oss. Nästan tre timmar efter att vi skilts åt vid affären träffade vi de andra och kunde berätta om våra missöden. Jag åt soppa och dog i min säng ett par timmar.
Hotellägaren hade gnetat ihop till ett hejdundrande midsommarfirande samma kväll. 500 personer sökte sig till vårt lilla gömställe ute i obygden. Folk kom från när och fjärran. Ägaren satte upp öltält, hyrde in folkdansare, byggde en vansinnigt stor brasa och arrangerade en massa tävlingar. Dragkamp och ölbacksstapling, som visade sig vara en estnisk specialité, tex. Människorna var fantastiska. Familjefäder gick omkring med färdigblandad grogg i en petflaska (som på en sämre förfest i Ballingslöv eller nåt), medelålders kvinnor i alldeles för små, knallgula träningsoveraller vaggade runt, skogshuggartyper skrek och gav allt i dragkampen. Traktens ungdomar gled in i utstyrslar man vanligtvis bär med en rejäl portion ironi. Nästan alla var väldigt fulla. Hela spektaklet var underbart underhållande, men till slut fick myggen oss att ge upp.
Lördagen blev lugn. Efter lunch sprang jag och Viktor bort till affären. De andra cyklade. Det var länge oklart hur vi skulle kunna se åttondelsfinalen, och jag hade nästan gett upp hoppet, men fem minuter innan avspark lyckades vi få fatt i en tv och kunde se matchen med finska kommentatorer. Med facit i hand var det ju inte mycket att vila ögonen på, men man hade ogärna missat matchen i vilket fall. Vilken jävla pissinsats. Jag var ledsen, arg och väldigt, väldigt besviken när jag efteråt satte mig till middag, men fick lägga såna tendenser åt sidan eftersom vi skulle fira mormor. 70 år leker man inte bort.
Senare gick vi ner allesammans till den enorma brasan, som fortfarande brann sen gårdagen. Mer försiktigt nu dock. Vi staplade kvarglömda backar, hoppade säck och drack champagne. Sen kom myggen.
Bäst på resan:
¤ Det fina sällskapet
¤ Uppesittarkväll med Viktor
¤ Mormors underbara estniska, grymt flow
¤ Naziaffären
¤ Billig vodka
¤ Trevliga sms hemifrån
Sämst på resan:
¤ Myggen
¤ Min och Mickes irrfärd
¤ De eftersatta klädbutikerna
¤ Motbjudande klasskillnader
tisdag, juni 20, 2006
I've got sunshine (on a cloudy day)
Kort briefing innan jag påbörjar den långa resan tillbaka österut.
I förmiddags tränade jag hårt i Åkerbergs gym. Skönt att vara själv, utom när man kollapsar på bänkpressen och måste låta stången rulla längs hela kroppen för att klara livhanken. Svettigt. Kom sen hem och åt pasta och packade lite oengagerat. Halv två tutade Jens utanför och han, jag och Daniel körde mot Lursjön. Agnes, Viktor, Lotti och mina småkusiner anslöt.
Det var kallt och eländigt på beachen. Solen gömde sig och det blåste nordtyska hamnstadsvindar. För att inte duka under av köld spelade vi fotboll innan och efter doppen.
När jag kom hem vid femtiden var jag verkligt trött och svag, men tanken på kvällens batalj i kombination med ett par rejäla portioner fiskbullar fick mig åter på benen. Det var länge väldigt oklart var vi skulle kolla på matchen. Till slut enades vi om Gloria's. Jag cyklade inom och hämtade Danielskij på vägen ner, och väl där mötte vi upp med nästan alla. Utom Simon, som skulle avnjuta drabbningen i lagets sällskap.
I halvtid skulle jag och Albin ner till Korv-Erik och köpa Cocio, men han hade stängt, och vi gick till Freds. Där var Ingmar och köpte kebab. Han uppehöll oss med prat om Viktoriasjön och Pelles eventuella hantverkardyslexi, så till den milda grad att vi missade 1-1-målet och Henkes ribba. Vi hörde vrålen, dock. Härlig match. Det satt en alkis bredvid Albin. Jens försökte dra igång en "Vem saknar Zlatan?"-ramsa men fick inget vidare gehör.
Rapporteringen från Estland kommer att bli mustig, spritdränkt och finsk-ugrisk.
I förmiddags tränade jag hårt i Åkerbergs gym. Skönt att vara själv, utom när man kollapsar på bänkpressen och måste låta stången rulla längs hela kroppen för att klara livhanken. Svettigt. Kom sen hem och åt pasta och packade lite oengagerat. Halv två tutade Jens utanför och han, jag och Daniel körde mot Lursjön. Agnes, Viktor, Lotti och mina småkusiner anslöt.
Det var kallt och eländigt på beachen. Solen gömde sig och det blåste nordtyska hamnstadsvindar. För att inte duka under av köld spelade vi fotboll innan och efter doppen.
När jag kom hem vid femtiden var jag verkligt trött och svag, men tanken på kvällens batalj i kombination med ett par rejäla portioner fiskbullar fick mig åter på benen. Det var länge väldigt oklart var vi skulle kolla på matchen. Till slut enades vi om Gloria's. Jag cyklade inom och hämtade Danielskij på vägen ner, och väl där mötte vi upp med nästan alla. Utom Simon, som skulle avnjuta drabbningen i lagets sällskap.
I halvtid skulle jag och Albin ner till Korv-Erik och köpa Cocio, men han hade stängt, och vi gick till Freds. Där var Ingmar och köpte kebab. Han uppehöll oss med prat om Viktoriasjön och Pelles eventuella hantverkardyslexi, så till den milda grad att vi missade 1-1-målet och Henkes ribba. Vi hörde vrålen, dock. Härlig match. Det satt en alkis bredvid Albin. Jens försökte dra igång en "Vem saknar Zlatan?"-ramsa men fick inget vidare gehör.
Rapporteringen från Estland kommer att bli mustig, spritdränkt och finsk-ugrisk.
måndag, juni 19, 2006
Shaolin shadowboxing
Idag har jag tjänat välbehövliga pengar genom att assistera morfar med vedklyvningen. Med motordriven klyv visserligen, men det var tunga stockar att langa (halvsur björk). Solen gassade, svetten lackade och flugorna svärmade. Efter varje fylld container svalkade vi oss med vinbärssaft. Jag hade på mig min sedvanliga arbetaroutfit: t-shirt från Siesta 2004 och lagom säckiga, håliga och fläckiga Levi's. Såg ut som en gud.
Jag blev hämtad halv åtta i morse och kom ganska nyss hem, så det blev en lång arbetsdag. Vi hann med nio containrar, vilket enligt morfar motsvarar en hel årsförbrukning. Och då fanns det ändå mer att klyva. Under de små pauserna fick jag i vanlig ordning ta del av morfars visdom i små utläggningar om ditt och datt. Till exempel att han gärna hade skjutit förra vd:n för Apoteket (som misskötte sitt jobb men ändå har 80 papp i pension). Och att "hela den tillgjorda släkten Bernadotte" borde grävas ner.
Vad händer med Ukraina egentligen? Först 4-0, sen 0-4. Ungefär som jag när jag spelar bordtennis.
I övermorgon ska jag söka mina rötter i österled.
Jag blev hämtad halv åtta i morse och kom ganska nyss hem, så det blev en lång arbetsdag. Vi hann med nio containrar, vilket enligt morfar motsvarar en hel årsförbrukning. Och då fanns det ändå mer att klyva. Under de små pauserna fick jag i vanlig ordning ta del av morfars visdom i små utläggningar om ditt och datt. Till exempel att han gärna hade skjutit förra vd:n för Apoteket (som misskötte sitt jobb men ändå har 80 papp i pension). Och att "hela den tillgjorda släkten Bernadotte" borde grävas ner.
Vad händer med Ukraina egentligen? Först 4-0, sen 0-4. Ungefär som jag när jag spelar bordtennis.
I övermorgon ska jag söka mina rötter i österled.
söndag, juni 18, 2006
I wanna be with you
Tänkte att det kunde vara lämpligt att flyktigt redogöra för kvällens, nattens och morgonens eskapader innan de höljs i ett moln av glömska och ånger.
Först var jag i Önnestad, eftersom min farbror (Bertil) nyss fyllt 50 och anordnade en liten fest. Folk pratade om zigenare. Jag drack vin. Folk som inte visste nåt alls om fotboll pratade om fotboll, och jag drack whiskey. Sen pratade folk om allt möjligt, som tex vädret i Hässleholm och utelivet här och vilka flickor jag eventuellt ville hem till (fanns inga, de är alla bortresta eller förlista), och jag drack en hel massa olika drinkar. Min äldsta kusins man jobbar som bartender ibland. Sen fick jag och mamma äntligen pappa att slita sig och vi körde hem. Då var klockan tolv.
I stan skjutsade sedan mamma mig och Jens till Malin G, någonstans strax till vänster om Ljungdalas hjärta, där det skulle vara fest. Fest. Vi var nio pers. Tre stack ganska omgående. Vi kokte i alla fall pasta och arrangerade falska släktförhållanden och hade efter omständigheterna ganska kul. Jens kallade Pierre Salas "zigenaren" hela kvällen. Efter en ganska lång stund kom Anna, Oskar, Lotten, Jossan och Micke inom och hälsade på helt flyktigt. Det var fint. Jag försökte få Jens därifrån och lyckades till slut, men vi hamnade omedelbart inne hos Anders i huset bredvid där alla de redan nämnda satt och åt ost. Brorsson var redlös. Vi satt där en tid, tills det ljusnade, och sen gick vi hemåt. Nu sitter jag här.
Imorgon är det meningen att jag ska spela b-lagsmatch i Tjörnarp. Det ser jag fram emot lika mycket som ett rejält ozonhål, ungefär. Hade varit trevligt att komma till Mellbystrand om inte annat.
Först var jag i Önnestad, eftersom min farbror (Bertil) nyss fyllt 50 och anordnade en liten fest. Folk pratade om zigenare. Jag drack vin. Folk som inte visste nåt alls om fotboll pratade om fotboll, och jag drack whiskey. Sen pratade folk om allt möjligt, som tex vädret i Hässleholm och utelivet här och vilka flickor jag eventuellt ville hem till (fanns inga, de är alla bortresta eller förlista), och jag drack en hel massa olika drinkar. Min äldsta kusins man jobbar som bartender ibland. Sen fick jag och mamma äntligen pappa att slita sig och vi körde hem. Då var klockan tolv.
I stan skjutsade sedan mamma mig och Jens till Malin G, någonstans strax till vänster om Ljungdalas hjärta, där det skulle vara fest. Fest. Vi var nio pers. Tre stack ganska omgående. Vi kokte i alla fall pasta och arrangerade falska släktförhållanden och hade efter omständigheterna ganska kul. Jens kallade Pierre Salas "zigenaren" hela kvällen. Efter en ganska lång stund kom Anna, Oskar, Lotten, Jossan och Micke inom och hälsade på helt flyktigt. Det var fint. Jag försökte få Jens därifrån och lyckades till slut, men vi hamnade omedelbart inne hos Anders i huset bredvid där alla de redan nämnda satt och åt ost. Brorsson var redlös. Vi satt där en tid, tills det ljusnade, och sen gick vi hemåt. Nu sitter jag här.
Imorgon är det meningen att jag ska spela b-lagsmatch i Tjörnarp. Det ser jag fram emot lika mycket som ett rejält ozonhål, ungefär. Hade varit trevligt att komma till Mellbystrand om inte annat.
torsdag, juni 15, 2006
Upp över mina öron
När jag röjde lite på mitt rum (det ska tydligen komma en massa folk hit ikväll och göra gud vet vad) hittade jag, under alla studentpresenter, Linus Bengtssons haschflagga. Vilket kärt minne den blir. Tänker på Linus varje gång jag ser den, alla hans glada tillrop och vrål från lastbilen under studentdagen: "Aaaah, Weasle är så jävla ful! Jag hatar henne! Kom upp hit ska jag strypa dig!" och (till små, små barn) "Haha, kom upp hit så ska ni få lite godis av mig!" och (till kvinnor med barnvagn) "Aaaaaah (helt okontrollerbart), MILF!!!".
Vilken lirare.
Vaknade 10.30 idag och gick raka vägen ut i köket till yoghurt och kaffe. Gött med en mamma med sommarlov. Är det så här det ska vara hela sommaren? Inte mig emot. Tråkigt att alla andra ska jobba bara. Efter frukost joggade jag bort till Åkerbergs casa och nyttjade hans gym en timme eller så, och när jag kom hem gjorde jag en sallad med mor. Så sanslösts idylliskt! Eftermiddagen har ägnats åt teoriplugg inför näst sista lektionen på JCH (om en timme ungefär). Snart dags för färsbiffar. Vad man äter egentligen.
Inför kvällens match lyssnar jag på:
¤ Three 6 Mafia - Official crunk junt
¤ Bruce Springsteen - My love will not let you down (tar mig tillbaka till Ullevi)
¤ E40 ft. The Federation - Go hard or go home
¤ Ying Yang Twins - Pull my hair (så oanständigt det blir)
¤ Wu-Tang Clan - Da mystery of chessboxin'
Och lite mer blandad Bruce. Känner att jag inte riktigt greppar situationen: ska Kim starta? För guds skull, låt det bli så. Och låt Zlatan göra en grym match, det behöver han. Jag är ganska orolig. Måstematch. Det låter illa.
Vilken lirare.
Vaknade 10.30 idag och gick raka vägen ut i köket till yoghurt och kaffe. Gött med en mamma med sommarlov. Är det så här det ska vara hela sommaren? Inte mig emot. Tråkigt att alla andra ska jobba bara. Efter frukost joggade jag bort till Åkerbergs casa och nyttjade hans gym en timme eller så, och när jag kom hem gjorde jag en sallad med mor. Så sanslösts idylliskt! Eftermiddagen har ägnats åt teoriplugg inför näst sista lektionen på JCH (om en timme ungefär). Snart dags för färsbiffar. Vad man äter egentligen.
Inför kvällens match lyssnar jag på:
¤ Three 6 Mafia - Official crunk junt
¤ Bruce Springsteen - My love will not let you down (tar mig tillbaka till Ullevi)
¤ E40 ft. The Federation - Go hard or go home
¤ Ying Yang Twins - Pull my hair (så oanständigt det blir)
¤ Wu-Tang Clan - Da mystery of chessboxin'
Och lite mer blandad Bruce. Känner att jag inte riktigt greppar situationen: ska Kim starta? För guds skull, låt det bli så. Och låt Zlatan göra en grym match, det behöver han. Jag är ganska orolig. Måstematch. Det låter illa.
onsdag, juni 14, 2006
Rättvänd med fart
"Vänd om eller dö" står det skrivet i gatan utanför HTS, och varje gång jag ser det på väg hem från stan blir jag på så oförklarligt gott humör. Så även idag.
I morse var man alltså tvungen att gå upp i ottan igen, precis när sommarlovsrytmen börjat infinna sig. CAE på HTS. Många bokstavskombinationer där. Efter alla skräckhistorier trodde jag faktiskt att proven skulle vara bra mycket svårare, men det var ungefär som förra gången. Lite klurigare. Framför allt var jag ordentligt seg i huvudet. Har verkligen gått ner mig de senaste dagarna, inte gjort många knop utan mest degat framför tv:n. Fotbollen blir min undergång, min och er.
Spanien slog precis Ukraina med 4-0 och jag missade nästan hela matchen. Puyol är kung.
Igår var jag, Jens och Åkerberg nere vid Finjasjön och friterade oss, med den följden att jag är lite rödare än önskvärt idag. Björkviken överraskade dock positivt. Jag badade där en gång, för säkert tio år sen, och sen dess har det inte blivit mer av den varan. Lursjön är ju tämligen överlägsen. Synd att det ska vara så långt. Hur som helst; vattnet var helt ok, glassen god och vädret alldeles ypperligt. Vi sparkade lite fotboll också, såklart.
I morse var man alltså tvungen att gå upp i ottan igen, precis när sommarlovsrytmen börjat infinna sig. CAE på HTS. Många bokstavskombinationer där. Efter alla skräckhistorier trodde jag faktiskt att proven skulle vara bra mycket svårare, men det var ungefär som förra gången. Lite klurigare. Framför allt var jag ordentligt seg i huvudet. Har verkligen gått ner mig de senaste dagarna, inte gjort många knop utan mest degat framför tv:n. Fotbollen blir min undergång, min och er.
Spanien slog precis Ukraina med 4-0 och jag missade nästan hela matchen. Puyol är kung.
Igår var jag, Jens och Åkerberg nere vid Finjasjön och friterade oss, med den följden att jag är lite rödare än önskvärt idag. Björkviken överraskade dock positivt. Jag badade där en gång, för säkert tio år sen, och sen dess har det inte blivit mer av den varan. Lursjön är ju tämligen överlägsen. Synd att det ska vara så långt. Hur som helst; vattnet var helt ok, glassen god och vädret alldeles ypperligt. Vi sparkade lite fotboll också, såklart.
måndag, juni 12, 2006
Slutet på allt och början på resten
I lördags var det ju, som bekant, bal. Det var också väldigt, väldigt varmt och min smoking var gjord av något som tyska armén förmodligen haft stor nytta av vid Stalingrad. Vi män led obeskrivligt i hettan.
Samling skedde 17.30 hemma hos fröken Green, efter att jag och en bländande vacker Tuva hade irrat runt på Ljungdala en kvart eller så och letat efter rätt hus. Det bjöds på champagne och delades ut komplimanger, samt togs gruppfoton av oss sju-åtta par som samlats. Omkring 18.30 kom min käre far i sin nyputsade Ford och hämtade mig och Tuva. Även Allison och Patrique klämde in sig. Vi tog en vända om Lottens hus innan vi ställde oss i den monstruösa bilkön. Järnvägsgatan tog cirkus tre kvart att avverka. Värmen var tryckande.
Vi började bli oroliga. Skulle vi överhuvudtaget komma fram? Bilen var nära överhettning. Smilfinken Nord trängde sig misstäksamt i kön. Efter ungefär en timmes rent helvete var vi äntligen framme vid avstigningen. Kändes som värsta galan. 85 % av alla som tog kort på oss hade jag aldrig sett förr.
Jens var på fruktansvärt dåligt humör (mest pga 0-0 mot T&T, antar jag) och Fajersson verkade inte helt nöjd med sitt platsval när han gastade om maten och servicen... När den ansvarige dansken tog in en satans massa cider och sa att "huset bjuder" skedde dock en total humörsvängning. Snart hölls det tal till höger och vänster och Jens tackade, i tur och ordning och i separata tal: Klassen, dansken (för cidern), tjejerna i klassen, skolan och alla våra lärare. Jag vek mig av skratt och drack upp även Joels vin.
Maten var god men inte häpnadsväckande. Mätt blev man i alla fall. På något underligt vis lyckades Malm (och i viss mån även Jens, Albin och Simon) hetsa den ariske servitören till att försöka däcka dem med whiskey och cognac. De fick in nytt hela tiden medan jag inte ens lyckades snylta en bailys. Dansgolvet öppnade och Jens var givetvis först. Själv räknade jag till sammanlagt sju danser med fyra olika damer, der måste betraktas som mer än godkänt.
Baren öppnade vid tolvtiden (har jag för mig) och jag slog nytt rekord i drinkköp. Mest på grund av att Lina tog sån faslig tid på sig med sina öl. Det blev inte särskilt mycket dansat på discot, men det kändes inte som att det gjorde så mycket. Utanför, efter stängning, utbröt sedan det obligatoriska gråt- och kramkalaset. Reimer utmärkte sig, föga förvånande. För mig kändes alltsammans mest konstigt och lite overkligt, och jag kunde inte riktigt få grepp om situationen. Jag och Lina och Emil (ny och ganska trevlig bekantskap, hans moderata tendeser till trots) sökte oss mot Freds för lite pommes. Vi tog en vända upp på stationen, varifrån Emil gick hemåt mot Grönängsplan. Jag följde med Lina upp på en arraksboll och mellanmjölk, efter att hon först skrämt livet ur sina kusiner som tältade på gården. Trodde jag skulle kollapsa av trötthet när jag vandrade hem strax efter sex. Fåglarna kvittrade och jag svettades återigen som en beduin i morgonsolen.
Samling skedde 17.30 hemma hos fröken Green, efter att jag och en bländande vacker Tuva hade irrat runt på Ljungdala en kvart eller så och letat efter rätt hus. Det bjöds på champagne och delades ut komplimanger, samt togs gruppfoton av oss sju-åtta par som samlats. Omkring 18.30 kom min käre far i sin nyputsade Ford och hämtade mig och Tuva. Även Allison och Patrique klämde in sig. Vi tog en vända om Lottens hus innan vi ställde oss i den monstruösa bilkön. Järnvägsgatan tog cirkus tre kvart att avverka. Värmen var tryckande.
Vi började bli oroliga. Skulle vi överhuvudtaget komma fram? Bilen var nära överhettning. Smilfinken Nord trängde sig misstäksamt i kön. Efter ungefär en timmes rent helvete var vi äntligen framme vid avstigningen. Kändes som värsta galan. 85 % av alla som tog kort på oss hade jag aldrig sett förr.
Jens var på fruktansvärt dåligt humör (mest pga 0-0 mot T&T, antar jag) och Fajersson verkade inte helt nöjd med sitt platsval när han gastade om maten och servicen... När den ansvarige dansken tog in en satans massa cider och sa att "huset bjuder" skedde dock en total humörsvängning. Snart hölls det tal till höger och vänster och Jens tackade, i tur och ordning och i separata tal: Klassen, dansken (för cidern), tjejerna i klassen, skolan och alla våra lärare. Jag vek mig av skratt och drack upp även Joels vin.
Maten var god men inte häpnadsväckande. Mätt blev man i alla fall. På något underligt vis lyckades Malm (och i viss mån även Jens, Albin och Simon) hetsa den ariske servitören till att försöka däcka dem med whiskey och cognac. De fick in nytt hela tiden medan jag inte ens lyckades snylta en bailys. Dansgolvet öppnade och Jens var givetvis först. Själv räknade jag till sammanlagt sju danser med fyra olika damer, der måste betraktas som mer än godkänt.
Baren öppnade vid tolvtiden (har jag för mig) och jag slog nytt rekord i drinkköp. Mest på grund av att Lina tog sån faslig tid på sig med sina öl. Det blev inte särskilt mycket dansat på discot, men det kändes inte som att det gjorde så mycket. Utanför, efter stängning, utbröt sedan det obligatoriska gråt- och kramkalaset. Reimer utmärkte sig, föga förvånande. För mig kändes alltsammans mest konstigt och lite overkligt, och jag kunde inte riktigt få grepp om situationen. Jag och Lina och Emil (ny och ganska trevlig bekantskap, hans moderata tendeser till trots) sökte oss mot Freds för lite pommes. Vi tog en vända upp på stationen, varifrån Emil gick hemåt mot Grönängsplan. Jag följde med Lina upp på en arraksboll och mellanmjölk, efter att hon först skrämt livet ur sina kusiner som tältade på gården. Trodde jag skulle kollapsa av trötthet när jag vandrade hem strax efter sex. Fåglarna kvittrade och jag svettades återigen som en beduin i morgonsolen.
lördag, juni 10, 2006
Det är svårt att vara rationell
Det mesta gick underbart bra igår och jag hade stundtals hur kul som helst, men jag orkar bara inte redovisa dagen särskilt detaljerat nu. Kanske kommer det en liten berättelse längre fram. Istället nöjer jag mig med att berätta att efter att Simon följt mig hem, precis som han gjort nästan varje dag sen vi var sju, stod jag en lång stund på gatan utanför vårt hus och bara grät. Och jag gjorde det för att jag älskar er allihopa så himla mycket. Vissa lite extra dessutom.
Vi ses.
Vi ses.
torsdag, juni 08, 2006
Less skill, more passion
Jaaaaaaahopp. Student OCH VM imorgon. Helt osannolikt.
Gårdagen var ju synnerligen lyckad och inleddes med lunch på skolan. Efter det bar det hemmåt igen för att byta om till väldigt små shorts (även om Simons var hälften så korta och tighta, pluspoäng där) och våra "Sätt dit den jäveln"-tischor. Och så återsamling hos Åkerberg, där krigsmålning och annan utsmyckning väntade.
Eftermiddagens första timmar ägnades åt tävlingar i bänkpress och frivändningar, varvat med drickapauser och bättring av solbrännan. Svällande muskler, sprit och en portugisisk flagga; vad mer kan man begära av en uppladdning? Pepp på hög nivå. Vi drog oss sedan ner mot Göingevallen där det stora slaget skulle utkämpas.
Själva matchen: regelrätt gammal sparka- och springfotboll. Inget skönspel. HTS Tog det hela oroväckande seriöst, kändes det som, och det kan man väl inte säga om oss. Men vi höll i alla fall 0-0 till full tid. Straffar har ju som bekant inget med fotboll att göra. Sjukt att hela matchen spelades med min medhavda boll, som egentligen bara skulle vara med på uppvärmningen. Den är nämligen helt värdelös; väldigt kul att lattja med men alldeles för lätt och plastbollsaktig för riktigt spel. Det kan ligga bakom de sanslöst dåliga straffar som slogs.
Jag fick åtminstone två ägg, två tomater, en hel del mjöl, några vattenballonger och en gräddbulle på mig under drabbningen. Elias gjorde en tjurrusning in på plan och jag fällde honom, men skadade mig själv samtidigt. 100 kilo HTS:are rakt in i knäet. Är lite svullen. Hur som helst så var jag väldigt kladdig efteråt och begav mig hemåt för en välförtjänt dusch och lite mat. Förfestproblemet löstes i sista stund genom att Åkerberg offrade sin veranda åter en gång. Vandrade dit vid kvart över åtta.
Kvällen lyckades hålla samma höga nivå som dagen i övrigt. Stämningen var hög. Någon gång innan halv tio gick vi mot stan (först inom Statoil, där vi förmodligen skrämde livet ur personalen... Albin försökte stjäla senapen och Jens var bara väldigt högljudd). Efter en hel del om och men kom vi ner till Björket. Vi och resten av stan, verkade det som. Aldrig sett så mycket folk där. Vi ställde oss i alla fall i kö, och där stod vi. Och stod. Och stod. Några vakter började gasta: "Backa en meter! Det finns folk med ASTMA här framme!!!". Astma? Det har jag med, men ser ni mig gnälla? Nä, precis. Plötsligt ringer min nya fina mobil, och nån snackar om att nån står och spyr vid staketet och att jag ska komma. Lämnar motvilligt mitt sällskap och letar upp källan till samtalet, vilket inte tog särskilt lång tid. Tjugo meter från kön, med ena armen om Oskar Sjöström och andra om Jeppe Thurn, står gode herr Tingsvall med benen brett isär och mår precis som han förtjänar. Min goda mor gör årets insats och hämtar hem honom innan den ondskefulla Fältgruppen hinner slå klorna i hans veka kropp. Åter till kön, som nu hade minskat betydligt.
Som sagt, det var bisarrt mycket folk där. Man kunde knappt gå. Jag höll till en del inne på lilla discot, eftersom det var lite glesare med folk där och närmre till baren (var på ohälsosamt generöst humör, som vanligt). Träffade många trevliga människor. Kvällens mest oväntade var Sandra Antonsson, som jag typ inte träffat sen Lufsarna (för er som inte vet: typ som scouterna utan den hjälpsamma och töntiga mentaliteten, mer hardcore). Kvällens roligaste var Skarpings underbart avmätta och överlägsna min (den som verkar finnas genetiskt i hela familjen) på dansgolvet, jag kunde bara skratta rakt ut. Vilken lirare. Kul att Kristina kunde masa sig dit också.
Gårdagen var ju synnerligen lyckad och inleddes med lunch på skolan. Efter det bar det hemmåt igen för att byta om till väldigt små shorts (även om Simons var hälften så korta och tighta, pluspoäng där) och våra "Sätt dit den jäveln"-tischor. Och så återsamling hos Åkerberg, där krigsmålning och annan utsmyckning väntade.
Eftermiddagens första timmar ägnades åt tävlingar i bänkpress och frivändningar, varvat med drickapauser och bättring av solbrännan. Svällande muskler, sprit och en portugisisk flagga; vad mer kan man begära av en uppladdning? Pepp på hög nivå. Vi drog oss sedan ner mot Göingevallen där det stora slaget skulle utkämpas.
Själva matchen: regelrätt gammal sparka- och springfotboll. Inget skönspel. HTS Tog det hela oroväckande seriöst, kändes det som, och det kan man väl inte säga om oss. Men vi höll i alla fall 0-0 till full tid. Straffar har ju som bekant inget med fotboll att göra. Sjukt att hela matchen spelades med min medhavda boll, som egentligen bara skulle vara med på uppvärmningen. Den är nämligen helt värdelös; väldigt kul att lattja med men alldeles för lätt och plastbollsaktig för riktigt spel. Det kan ligga bakom de sanslöst dåliga straffar som slogs.
Jag fick åtminstone två ägg, två tomater, en hel del mjöl, några vattenballonger och en gräddbulle på mig under drabbningen. Elias gjorde en tjurrusning in på plan och jag fällde honom, men skadade mig själv samtidigt. 100 kilo HTS:are rakt in i knäet. Är lite svullen. Hur som helst så var jag väldigt kladdig efteråt och begav mig hemåt för en välförtjänt dusch och lite mat. Förfestproblemet löstes i sista stund genom att Åkerberg offrade sin veranda åter en gång. Vandrade dit vid kvart över åtta.
Kvällen lyckades hålla samma höga nivå som dagen i övrigt. Stämningen var hög. Någon gång innan halv tio gick vi mot stan (först inom Statoil, där vi förmodligen skrämde livet ur personalen... Albin försökte stjäla senapen och Jens var bara väldigt högljudd). Efter en hel del om och men kom vi ner till Björket. Vi och resten av stan, verkade det som. Aldrig sett så mycket folk där. Vi ställde oss i alla fall i kö, och där stod vi. Och stod. Och stod. Några vakter började gasta: "Backa en meter! Det finns folk med ASTMA här framme!!!". Astma? Det har jag med, men ser ni mig gnälla? Nä, precis. Plötsligt ringer min nya fina mobil, och nån snackar om att nån står och spyr vid staketet och att jag ska komma. Lämnar motvilligt mitt sällskap och letar upp källan till samtalet, vilket inte tog särskilt lång tid. Tjugo meter från kön, med ena armen om Oskar Sjöström och andra om Jeppe Thurn, står gode herr Tingsvall med benen brett isär och mår precis som han förtjänar. Min goda mor gör årets insats och hämtar hem honom innan den ondskefulla Fältgruppen hinner slå klorna i hans veka kropp. Åter till kön, som nu hade minskat betydligt.
Som sagt, det var bisarrt mycket folk där. Man kunde knappt gå. Jag höll till en del inne på lilla discot, eftersom det var lite glesare med folk där och närmre till baren (var på ohälsosamt generöst humör, som vanligt). Träffade många trevliga människor. Kvällens mest oväntade var Sandra Antonsson, som jag typ inte träffat sen Lufsarna (för er som inte vet: typ som scouterna utan den hjälpsamma och töntiga mentaliteten, mer hardcore). Kvällens roligaste var Skarpings underbart avmätta och överlägsna min (den som verkar finnas genetiskt i hela familjen) på dansgolvet, jag kunde bara skratta rakt ut. Vilken lirare. Kul att Kristina kunde masa sig dit också.
tisdag, juni 06, 2006
Raw like cocaine straight from Bolivia!
Såhär i efterhand hade jag tänkt kompensera för allt uteblivet skrivande under helgen, men det blir inget överdrivet.
I fredags hade jag huset för mig själv, och Simonon och Jens och Åkerlund var här och kollade Sverige-Chile. Matchen gjorde ju ingen människa glad (Anders Svensson, "mannen som tappar bollen"), men det var ändå en trevlig kväll. Vi spelade lite fotboll på vår nyklippta gräsmatta och åt jordnötsringar. Jens följde med ut på en sen runda med hunden.
Lördagen var överdådigt passiv, verkligen. Dagen ägnades åt just ingenting alls, kvällen tillbringades i H-veda med ännu mer fotboll och god grillad mat. Börjar det skönjas ett mönster? Fotboll och mat, det är så totalt 2006.
Söndag så. Mormor firades (som någon sorts försenad Mors dag) med sjukt välsmakande lunch på Hovdala. Sen: brottningsmatch med alla småkusiner i gräset, kaffe och hem. På kvällen drogs jag med till biografen och såg "Da Vinci-koden", som inte gjorde någon människa glad. Forcerad, övertydlig, ospännande och Tom Hanks. Den funkade väl som underhållning, men det som verkligen räddade föreställningen var Audrey Tautou i all sin utsökta franskhet. Inte för att hon var bra, men ändå liksom.
Igår (måndag) köpte jag mobil! En verklig milstolpe, en epokgörande händelse. Ungefär som när jag fick dörr till mitt rum. Hade ju vissa fåfänga planer på att inte lämna ut mitt nummer, men så blev jag full och sen var det ju kört. Om man säger så. Är i alla fall väldigt nöjd med telefonen. Grym kamera. Senare samma dag var det dags för match i Norra Rörum, denna alla hålors heliga moder. Absurt avlägset ställe. Viktor debuterade i andra halvlek och jag och Jens spelade hela första. Jens gjorde ett mål (efter årets mest solklara hands) och spelade fram till ett. Själv hade jag ingen särskilt rolig match, samspelet med Olle funkade inte alltid helt optimalt. Måste bli bättre på att skrika och kommunicera i största allmänhet. Vann gjorde vi i alla fall med 3-1.
I fredags hade jag huset för mig själv, och Simonon och Jens och Åkerlund var här och kollade Sverige-Chile. Matchen gjorde ju ingen människa glad (Anders Svensson, "mannen som tappar bollen"), men det var ändå en trevlig kväll. Vi spelade lite fotboll på vår nyklippta gräsmatta och åt jordnötsringar. Jens följde med ut på en sen runda med hunden.
Lördagen var överdådigt passiv, verkligen. Dagen ägnades åt just ingenting alls, kvällen tillbringades i H-veda med ännu mer fotboll och god grillad mat. Börjar det skönjas ett mönster? Fotboll och mat, det är så totalt 2006.
Söndag så. Mormor firades (som någon sorts försenad Mors dag) med sjukt välsmakande lunch på Hovdala. Sen: brottningsmatch med alla småkusiner i gräset, kaffe och hem. På kvällen drogs jag med till biografen och såg "Da Vinci-koden", som inte gjorde någon människa glad. Forcerad, övertydlig, ospännande och Tom Hanks. Den funkade väl som underhållning, men det som verkligen räddade föreställningen var Audrey Tautou i all sin utsökta franskhet. Inte för att hon var bra, men ändå liksom.
Igår (måndag) köpte jag mobil! En verklig milstolpe, en epokgörande händelse. Ungefär som när jag fick dörr till mitt rum. Hade ju vissa fåfänga planer på att inte lämna ut mitt nummer, men så blev jag full och sen var det ju kört. Om man säger så. Är i alla fall väldigt nöjd med telefonen. Grym kamera. Senare samma dag var det dags för match i Norra Rörum, denna alla hålors heliga moder. Absurt avlägset ställe. Viktor debuterade i andra halvlek och jag och Jens spelade hela första. Jens gjorde ett mål (efter årets mest solklara hands) och spelade fram till ett. Själv hade jag ingen särskilt rolig match, samspelet med Olle funkade inte alltid helt optimalt. Måste bli bättre på att skrika och kommunicera i största allmänhet. Vann gjorde vi i alla fall med 3-1.
storm och trängtan
Why. nu när jag har så mycket att bekänna får jag inte fram ett vettigt ljud.
Bekänna färg liksom.
Keso.
Jag har ju lovat, men ändå; keso är gudarnas nektar och alltets moder; något att ta sin tillflykt till i mörka stunder som denna.
Vad dumt. Att kalla denna stund för mörk, menar jag. Borde jag inte glädjas? men å andra sidan, åt vad? Vad har egentligen gjorts? Rien. Rein, mon amor.
Det ständiga, det evinnerliga. What have I, what have I, what have I done to deserve this?
Hela, jag menar hela kvällen, har jag haft den där Lisa nilsson-låten på huvet: "men hur säger man till någon..." osv. Hur säger man det? Jag vet inte.
Nu sitter jag här och hör fåglarna kvittra och pratar stilla med Pillan på msn, egentligen utan subtstans men ändå väldigt trevligt.
jag vågar inte
jag satt så länge, så hemskt länge, och bara våndades. Till ingen nytta. All denna vånda. Vånda.
Kan det tänkas att... ? Nä, det hade varit för bra för att var sant.
Bekänna färg liksom.
Keso.
Jag har ju lovat, men ändå; keso är gudarnas nektar och alltets moder; något att ta sin tillflykt till i mörka stunder som denna.
Vad dumt. Att kalla denna stund för mörk, menar jag. Borde jag inte glädjas? men å andra sidan, åt vad? Vad har egentligen gjorts? Rien. Rein, mon amor.
Det ständiga, det evinnerliga. What have I, what have I, what have I done to deserve this?
Hela, jag menar hela kvällen, har jag haft den där Lisa nilsson-låten på huvet: "men hur säger man till någon..." osv. Hur säger man det? Jag vet inte.
Nu sitter jag här och hör fåglarna kvittra och pratar stilla med Pillan på msn, egentligen utan subtstans men ändå väldigt trevligt.
jag vågar inte
jag satt så länge, så hemskt länge, och bara våndades. Till ingen nytta. All denna vånda. Vånda.
Kan det tänkas att... ? Nä, det hade varit för bra för att var sant.
torsdag, juni 01, 2006
Hon har ett sätt
När jag kom hem från Siesta i lördags morse var radion på och jag hörde i förbifarten: "Jag är onanist, för jag tror på alla människors lika värde". Vad i hela friden det betyder har jag grunnat på sen dess, men sov gjorde jag gott och länge.
Vilken trevlig kväll! Kallt, rått, tämmeligen värdelös musik och garanterad förkylning. Why, oh why? Dum fråga. Jag hade vissa intentioner. Jag hade det trevligt. Jag ska vara best man på Simons bröllop (kärlek!). Jag dansade för jävla fult men en hel del i alla fall.
Lina, snälla. Sluta äta pommes om nätterna.
But there's no love
as true as the love
that dies untold
Förmodligen inte särskilt sant men ack, ack så vackert och tilltalande. Från makalösa "It makes no difference" med The Band. Musik som säger allt till mig om mitt liv.
Lina, snälla. Keso är gott.
Vilken trevlig kväll! Kallt, rått, tämmeligen värdelös musik och garanterad förkylning. Why, oh why? Dum fråga. Jag hade vissa intentioner. Jag hade det trevligt. Jag ska vara best man på Simons bröllop (kärlek!). Jag dansade för jävla fult men en hel del i alla fall.
Lina, snälla. Sluta äta pommes om nätterna.
But there's no love
as true as the love
that dies untold
Förmodligen inte särskilt sant men ack, ack så vackert och tilltalande. Från makalösa "It makes no difference" med The Band. Musik som säger allt till mig om mitt liv.
Lina, snälla. Keso är gott.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)