Slutet på allt och början på resten

I lördags var det ju, som bekant, bal. Det var också väldigt, väldigt varmt och min smoking var gjord av något som tyska armén förmodligen haft stor nytta av vid Stalingrad. Vi män led obeskrivligt i hettan.

Samling skedde 17.30 hemma hos fröken Green, efter att jag och en bländande vacker Tuva hade irrat runt på Ljungdala en kvart eller så och letat efter rätt hus. Det bjöds på champagne och delades ut komplimanger, samt togs gruppfoton av oss sju-åtta par som samlats. Omkring 18.30 kom min käre far i sin nyputsade Ford och hämtade mig och Tuva. Även Allison och Patrique klämde in sig. Vi tog en vända om Lottens hus innan vi ställde oss i den monstruösa bilkön. Järnvägsgatan tog cirkus tre kvart att avverka. Värmen var tryckande.

Vi började bli oroliga. Skulle vi överhuvudtaget komma fram? Bilen var nära överhettning. Smilfinken Nord trängde sig misstäksamt i kön. Efter ungefär en timmes rent helvete var vi äntligen framme vid avstigningen. Kändes som värsta galan. 85 % av alla som tog kort på oss hade jag aldrig sett förr.

Jens var på fruktansvärt dåligt humör (mest pga 0-0 mot T&T, antar jag) och Fajersson verkade inte helt nöjd med sitt platsval när han gastade om maten och servicen... När den ansvarige dansken tog in en satans massa cider och sa att "huset bjuder" skedde dock en total humörsvängning. Snart hölls det tal till höger och vänster och Jens tackade, i tur och ordning och i separata tal: Klassen, dansken (för cidern), tjejerna i klassen, skolan och alla våra lärare. Jag vek mig av skratt och drack upp även Joels vin.

Maten var god men inte häpnadsväckande. Mätt blev man i alla fall. På något underligt vis lyckades Malm (och i viss mån även Jens, Albin och Simon) hetsa den ariske servitören till att försöka däcka dem med whiskey och cognac. De fick in nytt hela tiden medan jag inte ens lyckades snylta en bailys. Dansgolvet öppnade och Jens var givetvis först. Själv räknade jag till sammanlagt sju danser med fyra olika damer, der måste betraktas som mer än godkänt.

Baren öppnade vid tolvtiden (har jag för mig) och jag slog nytt rekord i drinkköp. Mest på grund av att Lina tog sån faslig tid på sig med sina öl. Det blev inte särskilt mycket dansat på discot, men det kändes inte som att det gjorde så mycket. Utanför, efter stängning, utbröt sedan det obligatoriska gråt- och kramkalaset. Reimer utmärkte sig, föga förvånande. För mig kändes alltsammans mest konstigt och lite overkligt, och jag kunde inte riktigt få grepp om situationen. Jag och Lina och Emil (ny och ganska trevlig bekantskap, hans moderata tendeser till trots) sökte oss mot Freds för lite pommes. Vi tog en vända upp på stationen, varifrån Emil gick hemåt mot Grönängsplan. Jag följde med Lina upp på en arraksboll och mellanmjölk, efter att hon först skrämt livet ur sina kusiner som tältade på gården. Trodde jag skulle kollapsa av trötthet när jag vandrade hem strax efter sex. Fåglarna kvittrade och jag svettades återigen som en beduin i morgonsolen.