Jaaaaaaahopp. Student OCH VM imorgon. Helt osannolikt.
Gårdagen var ju synnerligen lyckad och inleddes med lunch på skolan. Efter det bar det hemmåt igen för att byta om till väldigt små shorts (även om Simons var hälften så korta och tighta, pluspoäng där) och våra "Sätt dit den jäveln"-tischor. Och så återsamling hos Åkerberg, där krigsmålning och annan utsmyckning väntade.
Eftermiddagens första timmar ägnades åt tävlingar i bänkpress och frivändningar, varvat med drickapauser och bättring av solbrännan. Svällande muskler, sprit och en portugisisk flagga; vad mer kan man begära av en uppladdning? Pepp på hög nivå. Vi drog oss sedan ner mot Göingevallen där det stora slaget skulle utkämpas.
Själva matchen: regelrätt gammal sparka- och springfotboll. Inget skönspel. HTS Tog det hela oroväckande seriöst, kändes det som, och det kan man väl inte säga om oss. Men vi höll i alla fall 0-0 till full tid. Straffar har ju som bekant inget med fotboll att göra. Sjukt att hela matchen spelades med min medhavda boll, som egentligen bara skulle vara med på uppvärmningen. Den är nämligen helt värdelös; väldigt kul att lattja med men alldeles för lätt och plastbollsaktig för riktigt spel. Det kan ligga bakom de sanslöst dåliga straffar som slogs.
Jag fick åtminstone två ägg, två tomater, en hel del mjöl, några vattenballonger och en gräddbulle på mig under drabbningen. Elias gjorde en tjurrusning in på plan och jag fällde honom, men skadade mig själv samtidigt. 100 kilo HTS:are rakt in i knäet. Är lite svullen. Hur som helst så var jag väldigt kladdig efteråt och begav mig hemåt för en välförtjänt dusch och lite mat. Förfestproblemet löstes i sista stund genom att Åkerberg offrade sin veranda åter en gång. Vandrade dit vid kvart över åtta.
Kvällen lyckades hålla samma höga nivå som dagen i övrigt. Stämningen var hög. Någon gång innan halv tio gick vi mot stan (först inom Statoil, där vi förmodligen skrämde livet ur personalen... Albin försökte stjäla senapen och Jens var bara väldigt högljudd). Efter en hel del om och men kom vi ner till Björket. Vi och resten av stan, verkade det som. Aldrig sett så mycket folk där. Vi ställde oss i alla fall i kö, och där stod vi. Och stod. Och stod. Några vakter började gasta: "Backa en meter! Det finns folk med ASTMA här framme!!!". Astma? Det har jag med, men ser ni mig gnälla? Nä, precis. Plötsligt ringer min nya fina mobil, och nån snackar om att nån står och spyr vid staketet och att jag ska komma. Lämnar motvilligt mitt sällskap och letar upp källan till samtalet, vilket inte tog särskilt lång tid. Tjugo meter från kön, med ena armen om Oskar Sjöström och andra om Jeppe Thurn, står gode herr Tingsvall med benen brett isär och mår precis som han förtjänar. Min goda mor gör årets insats och hämtar hem honom innan den ondskefulla Fältgruppen hinner slå klorna i hans veka kropp. Åter till kön, som nu hade minskat betydligt.
Som sagt, det var bisarrt mycket folk där. Man kunde knappt gå. Jag höll till en del inne på lilla discot, eftersom det var lite glesare med folk där och närmre till baren (var på ohälsosamt generöst humör, som vanligt). Träffade många trevliga människor. Kvällens mest oväntade var Sandra Antonsson, som jag typ inte träffat sen Lufsarna (för er som inte vet: typ som scouterna utan den hjälpsamma och töntiga mentaliteten, mer hardcore). Kvällens roligaste var Skarpings underbart avmätta och överlägsna min (den som verkar finnas genetiskt i hela familjen) på dansgolvet, jag kunde bara skratta rakt ut. Vilken lirare. Kul att Kristina kunde masa sig dit också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar