Det mesta gick underbart bra igår och jag hade stundtals hur kul som helst, men jag orkar bara inte redovisa dagen särskilt detaljerat nu. Kanske kommer det en liten berättelse längre fram. Istället nöjer jag mig med att berätta att efter att Simon följt mig hem, precis som han gjort nästan varje dag sen vi var sju, stod jag en lång stund på gatan utanför vårt hus och bara grät. Och jag gjorde det för att jag älskar er allihopa så himla mycket. Vissa lite extra dessutom.
Vi ses.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar