Why. nu när jag har så mycket att bekänna får jag inte fram ett vettigt ljud.
Bekänna färg liksom.
Keso.
Jag har ju lovat, men ändå; keso är gudarnas nektar och alltets moder; något att ta sin tillflykt till i mörka stunder som denna.
Vad dumt. Att kalla denna stund för mörk, menar jag. Borde jag inte glädjas? men å andra sidan, åt vad? Vad har egentligen gjorts? Rien. Rein, mon amor.
Det ständiga, det evinnerliga. What have I, what have I, what have I done to deserve this?
Hela, jag menar hela kvällen, har jag haft den där Lisa nilsson-låten på huvet: "men hur säger man till någon..." osv. Hur säger man det? Jag vet inte.
Nu sitter jag här och hör fåglarna kvittra och pratar stilla med Pillan på msn, egentligen utan subtstans men ändå väldigt trevligt.
jag vågar inte
jag satt så länge, så hemskt länge, och bara våndades. Till ingen nytta. All denna vånda. Vånda.
Kan det tänkas att... ? Nä, det hade varit för bra för att var sant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar