Främlingen

Studieuppehåll för brödbak.

¤ 5 dl ljummet vatten
¤ 50 g jäst
¤ 3 dl havregryn
¤ 8 dl dinkelmjöl
¤ 1/2 dl kruskakli
¤ 1/2 dl krossade linfrön
¤ 2 dl solrosfrön
¤ 1 dl psylliumfrön
¤ ca 200 g hackad torkad frukt (aprikoser, russin etc)
¤ 1 msk olivolja
¤ 2 tsk salt

Lös jästen i vattnet och blanda ner torringredienserna med mjölet sist (så att du kan dosera mer exakt). Låt degen jäsa i en halvtimme i skålen. Knåda den sedan lite (ah, känn spänsten!), forma den hjälpligt på en plåt och låt jäsa i ytterligare ungefär 20 minuter. Sätt ugnen på 175 grader. I vår varmluftsugn behövde min lilla älskling ganska precis en halvtimme för att bli färdig.

Jag har bara skurit en liten bit i ena änden, men den biten lovade gott. Måste säga att bakning är fantastiskt rogivande och enkelt. Jag går helt enkelt genom skafferiet och öser i vad frön och mjölsorter jag kommer över tills degen har fin konsistens. Rekommenderar även hasselnötter, men det hade vi inga hemma. De tog slut när jag bakade bullar igår kväll.

La guerre et le droit

För ordningens skull känner jag mig tvungen att uppmärksamma: mitt förra inlägg var det trehundrade i ordningen. Smattrande trumpeter, sju sorters kakor, pompa och ståt.

För tillfället plöjer jag ett ganska träigt kapitel om traktaträtt inför morgondagens föreläsning. Känns som att det kommer bli en hel del juridiskt faktaplugg den här delkursen, men samtidigt verkar Carin (lärare) sympatisk ut i sina smala fingerspetsar så det ska nog gå vägen. Igår var vi på rundvandring i Raoul Wallenberginstitutets trånga bibliotek mittemot Juridicum. "Slavery in Panama", de kompletta protokollen från Nürnbergrättegångarna osv; norra Europas största samling litteratur om mänskliga rättigheter. Ingen dålig resurs.

Inser att jag knappt nämnt VM i friidrott här på Immanuel.

• Bäst hittills var givetvis herrarnas 10000 meter. Killen från Eritrea som förgäves försökte knäcka etiopierna i värmen men som föll på eget grepp, Bekeles fenomenala (dubbla!) återkomst, vansinnesfarten de sista två varven; loppet hade allt. Extremt inspirerande inför höstens rundor i regn och rusk.
• Största besvikelsen: Asafa Powell. Gay vann välförtjänt och 9.85 är en utmärkt tid, men Powell måste fan sluta vika ner sig så fort det gäller. Han kan ju springa fort, inte tu tal om saken. Thörnblad var ju inte heller sådär överdrivet lyckad.
  
• Erica Johansson tillför ungefär lika mycket som Danmark gjorde i Irak.
  

Naima

Det brukar vara ganska lätt att märka att hösten kommit; luften får plötsligt en helt annan substans och friskhet och allting verkar lukta lite annolunda. Igår kunde man ana sommarens stundade kapitulation och när jag sprang längs Almaån i förmiddags kände jag att den var fullbordad. I den utsträckning vi nu alls haft någon sommar, dvs. Ibland har det visserligen varit överjävligt hett, men det har mest känts som gudarnas patetiska försök till att kompensera oss för allt regn och rusk vi annars tvingats stå ut med. Dock: väder är, i ärlighetens namn, väldigt ointressant.

Imorse kollade jag på SVT Morgon där den ökade konsumtionen av vatten på flaska debatterades. En representant från Spendrups var mäkta irriterad på den miljöpartistiska riksdagskvinnan som uppmanade folk att dricka kranvatten istället: "Du menar alltså att ni i riksdagen skulle veta bättre än konsumenterna vad de bör dricka?" gick hans angrepp ungefär ut på. Är det bara jag som har svårigheter med att hitta det kontroversiella i ett sånt påstående? Personligen hoppas jag innerligt att en av ett riksdagsparti utsedd talesman i frågan vet mer än jag själv om vilket vatten som är bäst för miljön.

Och är det förresten något man kan sluta sig till bara genom att slå på nyheterna eller öppna en tidning, så är det att väldigt få människor själva vet vad som är bäst för dem i det långa loppet. Inte minst vad gäller miljöfrågor. Få saker gör mig så innerligt trött som ogrundat politikerförakt och denna märkliga misstro mot folk med spetskompetens.

Kreta

Florence Valentin gillade jag förresten. Stöld är egendom.

Tell him what we said 'bout "Paint it black"

På vägen hem från Linus hus, efter att jag och Jens gått skilda vägar, hann jag sjunga hela "Thirteen" nio gånger. Varje gång lite närmre sammanbrott. Vi (mest Jens) räddade Linus undan några onda väktare som ville ge honom till polisen eftersom de hittat honom deckad i gräset. Han var ganska full men också rolig och jag fick med mig den rosa solskärmen hem.

Ett tag kunde jag inte sluta tänka på första säsongen av OC och när jag gick förbi Statoil kändes det nästan precis som om jag gick i trean igen, och inte på något särskilt bra sätt. Hade velat haft Simon med mig då.

Imorgon ska jag springa och svettas ut allt tvivel all ambivalens och all frustration. Och så ska jag fira mormor och morfar och deras guldbröllop.

You don't wanna see me all out

Snart ger jag upp. Den här förkylningen måste vara den segaste och mest irriterande ever. I alla andra avseenden har jag som bekant ett tålamod som inte är av denna världen, men när det kommer till sjukdom har jag lite problem med att "låta läkandet ta sin tid", så att säga. Det är väl mina ortorektiska tendenser som spökar. Det mesta kan fördrivas med lite bänkpress, right?

Igår var jag i alla fall i Malmö och shoppade, det var ju löning och man får passa på innan kurslitteraturlistorna ramlar in. Köpte ett par riktigt fina jeans på Solo (Denim Demon) och en skogshuggarskjorta på Naturkompaniet. Den sistnämnda blir nog mest till att vandra och slappa i. Hela stan var full av barnfamiljer och utomsocknes lycksökare och oset från femhundra våffelvagnar klibbade mot mina bihålor. Sten Taxi stod utanför H&M i en fantastiskt stor sombrero och antastade förbipasserande dagisklasser. I mitt stilla sinne undrade jag varför i hela helvete jag valt just den dagen att bränna lönen på. Åt äppelkaka och drack kaffe, vilket höll mig på benen ytterligare ett par timmar, och tog 17.28 hem. Dog.

Vid elvasnåret, precis innan jag skulle till att lämna in för kvällen, slog jag på tv:n och kollade text-tv. På SVT:s förstasida: "Lokaltidningen Norra Skåne förklarar Castro död". Det var en sån dag.

Jura

Jag tittade lite sporadiskt på Sverige-USA igår, och av det jag såg lyckades jag i alla fall utröna att Zlatan verkade pigg (men borde öva avslut) och att Källström fortfarande har lite problem att komma till sin rätt i landslaget. Har inte sett honom i Lyon, men med tanke på hur högt de värderar honom i Frankrike är det underligt att se honom så anonym som igår. Dock: ge honom förtroendet ett par gånger till (i viktigare matcher) så är jag övertygad om att det släpper.

Mest njutbar var annars Roland Andersson i halvtid. Hela första halvlek satt samtliga TV3-män (om man nu tvunget ska ha 700 experter i produktionen, kan man inte bemöda sig med att kvotera in åtminstone en kvinna?) och klagade vitt och brett över att Sverige inte spelade bollen längs marken. Det måste vara bland det mest intetsägande (och bekväma) en kommentator kan häva ur sig; om bollen aldrig går över knähöjd vinner man automatiskt matchen, låter det som. I alla fall intervjuades Roland i spelargången och hans recept för seger var klockrent: "Fler långa bollar bakom deras backlinje". Min idol.

Idag hade jag tänkt gräva upp en buske i vår trädgård. Om det slutar regna.

Atlas

Jag har skaffat Facebook nu och satt en god stund igår och försökte få fason på min profil. Det verkar ju finnas en hel del möjligheter och finesser, men jag tar det i etapper och lär mig lite nytt varje dag. Blev lite irriterad när jag såg att "Human Rights" inte var valbart i kurslistan när jag skulle fylla i min utbildning.

Albin var här ett par timmar igår och berättade en del chockernade sanningar om livet som handbollsproffs i hufvudstaden. Dessutom hade han tagit ut rälsen. Såg nästan lika bra ut som mitt. Efter ett tag mötte vi upp med en smånervös Daniel och promenerade ner mot stan.

Daniel, som för övrigt har körkort från och med igår. Felicitaciones!

Les jaloux saboteurs

Efter nio kilometer i jämnt tempo, under vilka jag och Viktor sakta men säkert avancerat genom startfältet och plockat placering på placering, kom en lång utförsbacke. Jag ogillar att hålla igen när det går utför, så jag tog en rövare och ökade takten en smula. Viktor hängde inte på. Efter backen satsade jag på att hålla samma höga fart hela vägen in i mål, men efter att ha sprungit om tvåan i damklassen (hon var seg) hamnade jag i en lucka och fick lite problem med tempot. Med två kilometer kvar mådde jag fruktansvärt illa, benen kändes ungefär lika spänstiga som Jan Guillous krönikor i Aftonbladet och min höft signalerade efter byte.

4.39 snittade jag i alla fall på kilometern. Pissade, bokstavligt talat, blod när jag kom hem. Det är alltid nån som uppskattar såna detaljer!

Jag vet inte i vilken utsträckning jag kan skylla på gårdagens styrkeprov, men idag är jag hur som helst förkyld. Nyss fixade jag ihop en gräslig sak med vitlök, citron och honung som fick puttra i en liten kastrull i en halvtimme innan jag drack det under stor vånda. Kan hjälpa. Kan också visa sig helt meningslöst. Några sysselsättningsproblem torde inte föreligga; jag ska städa min gamla dator och göra den fräsch nog att krängas på Blocket. Ingen som är intresserad av ett stabilt hemmabygge? Går som en klocka.

Vilda gissningar

Just nu slits jag mellan lycka och grav irritation. Lyckan beror naturligtvis på att Tottenham leder med 3-0 hemma mot Derby efter bara en kvarts spel. Jag tycker mer och mer om Tottenham. Jag tycker om deras fina vita dräkter, att deras arena heter White Hart Lane och att det står "To do is to dare" med tjocka bokstäver runt om planen. Lennon, Berbatov, King; härliga spelare. De är lite som Arsenal fast mer misslyckade.

Så vadan irritationen? Nåt ljushuvud på Canal+ tyckte tydligen att Birmingham-West Ham var mer intressant ("åååhhh, ett svenskmöte!") och flyttade Spurs till jävla Canal+ Sport 2 som jag inte har. Istället för Malbranques avvägda crossar får jag njuta av Sebastian Larssons missriktade tjongande. Robbie Keane? Mikael Forssell. Albino.

Men jag är inte bitter!

Imorgon ska jag till Osby och springa Miniton. Det är ett anrikt lopp (fråga mig inte om namnet) där Dan Glans har herrekordet och min morbror gjorde fina tider under det glada åttiotalet. Viktor hänger med men jag krossar honom på sista fyra. I vilket fall som helst så är det här bara uppvärming inför Kyrkloppet mellan Farstorp och Hästveda senare i september, men det är ju trevligt med en liten värdemätare.

Rastlöshetens anatomi

Man samlar på sig så många frågor. Jag ska fatta mig kort för nu ropar pappa att maten är klar och jag är såklart hungrig. Så:

Använder nån som läser den här bloggen sig av sidan Facebook? Det är är ett jäkla tjat om Facebook hit och Facebook dit och jag känner mig lost. Och nej, jag vågar inte gå in på sidan och kolla själv...

Borde jag för en gångs skull engagera mig lite och försöka lära känna mina nya kurskamrater när jag börjar den 27:e?
Det ligger ju inte för mig direkt, men jag tror att jag skulle klara av ett par nya bekantskaper om jag bara stålsatte mig. Albin och Jens lämnar som bekant byn och även de inte dött så minskar det min umgängeskrets med typ 30%.

Fler frågor följer.

Allt är politik

Dagens glädjeämne:
Att sista hela arbetsdagen är över (imorgon är bara halv) och det utan att jag behövt anstränga mig nämnvärt. Tagit det chill och surfat runt och letat second hand-butiker i Malmö.

Dagens boklån:
"Walden" av Thoreau. Egentligen hade jag flera böcker i hyllan här hemma som jag var sugen på, men så såg jag den i nyhetshyllan på biblioteket och kunde inte hejda mig. Så nu blir det naturromantik för hela slanten.

Dagens gamla människa:
Ingvar Oldsberg, som sommarpratade. "På spåret" har sina kvaliteter (det är alltid njutbart att spöa mamma i vår interna tävling) men Oldsbergs orerande i P1 idag var lämnade en fadd smak i min gom. Det mest ogenerat reaktionära moraliserande jag hört på länge. Långa haranger om mediernas ytlighet och ungdomens allmänna förfall. Kändes som ett fräscht grepp.

Dagens födelsedagsbarn:
Pappa, som fyller 48. Vi var nyss på Cats och jag åt en helt ok laxbit med översaltad potatis. Det är alltid lika omöjligt att köpa present till honom. Mamma sammanfattade svårigheterna med att "han har ju redan köpt allt han vill ha, två gånger" och det stämmer nog ganska bra.

Murcia

Mitt ekonomiska läge är stabilt nu, trots det något överilade köpet av två kavajer på H&M i under helgens Köpenhamnsvistelse (de satt helt enkelt för bra, både två). Anledningen stavas såklart arbete. Jag ska jobba t o m fredag och sen ha ett par veckors välförtjänt ledighet innan kursen börjar den 27:e. Och eftersom jag egentligen bara hade tänkt knega juli ut, innebär det ca 20 extra arbetsdagar som visserligen inte kommer att göra mig rik, men väl se till så att jag har råd med nytt gymkort och kanske en vinterjacka. Så mycket om pengar.

Jag kom på mig själv idag med att längta riktigt intensivt efter jul. Godis, snö, klappar, en smålullig morfar som högljutt kritiserar konsumtionssamhället samtidigt som han tar för sig (mer än rikligt) av skinkan; hela köret kändes plötsligt oändligt lockande. Och i Köpenhamn, när jag strosade på Field's och botaniserade bland de nyinkomna höstkläderna, greps jag av en väldig lust att bära halsduk och klä mig i vinrött och mörkgrått. Innebär detta att jag är trött på sommaren? Kanske beror det på att den här sommaren har varit så gränslöst undermålig (rent vädermässigt, that is). Men idag skiner solen, och den har gjort det flera dagar i följd, och det får den gärna fortsätta med. Trots att jag har en ny grå fiskbensmönstrad kamelhårskavaj.

Modemässan (plural egentligen, vi var på två av tre) var en trivsam bekantskap, även om lördagen blev onödigt jobbig efter fredagskvällens spritexcesser hos Åkerberg... Satan vad nitad jag drack mig. Efter ett tag på stan mådde jag bara illa och gick hem. Men det var trevligt så länge det varade! Det bästa med mässan var att alla tog för givet att jag kom från något stort företag och började därför smöra med säljsnack och olika nötter (oväntat många bjöd på jordnötter, jag skulle definitivt förorda cashew för ändamålet) för att just jag skulle köpa deras vårkollektion. Gav mig visitkort och sånt. Jag spelade såklart med för gladda livet. Bäst såg Velours grejer ut, och det nya svenska skomärket Rokin. Lägger nog upp lite bilder sen.

Igår pratade jag med Albin i telefon och vi bestämde att vi skulle börja brevväxla. Som Strindberg och Nietzsche.

Iberia

Idag ska Filippa Reinfeldt sommarprata, vilket passar mig utmärkt, eftersom jag ändå tänkt ge mig ut och springa vid ettsnåret. Klockan sex kommer folk hit med kräftor och kryddade drycker. Förutom de vanliga friends of family räknar vi med att bl a Elsa, Joel H och Daniel N (den godmodige hamnarbetaren) förgyller kvällen. Innan dess måste jag packa till morgondagen (känner viss ångest; vad har man på sig på modemässor?) och hjälpa mamma att sätta upp den gigantiska Europakarta (pre-89 såklart) hon snott på sin arbetsplats. Den ska nu täcka väggen på vår veranda istället för att hänga i ett unket klassrum på Tyringe Centralskola.

De ringde mig förresten från Tyringe igår och undrade om jag ville stå kvar på deras vikarielista, och jag svarade att tja, det kunde jag väl. Det är svårt att estimera hur mycket tid pluggandet kommer att ta i höst (mycket beror på om jag kommer in på nybörjarfranskan eller inte), men några lektioner SO med 7c ska man väl kunna klämma in. Jag är ett pedagogiskt naturbarn.

Nathan Shachars (jewish! öööhh...) "Den gåtfulla passionen - essäer om den spanska världen" som jag läser just nu är heeelt underbar. Han är så oändligt kunnig, stilsäker och rolig på samma gång. Precis en sån bok jag själv hoppas kunna skriva någon gång, helst innan jag fyllt femtio. Emellanåt tar jag en paus och konsumerar en artikel eller två ur mitt första nummer av "The New Yorker". Texten om valfångstens historia lovade gott.

Oxiana

Jag har låtit bloggen ligga i träda ett par veckor och ägnat min tid åt att läsa och planera. När jag var på Österlen läste jag klart "What am I doing here" av Chatwin och sedan dess har jag inte kunnat tänka på något annat än att resa till Sydamerika. Peru-Bolivia-Chile-Argentina. Ungefär tre månader, eller så länge kassan räcker. När jag inte jobbat har jag suttit i timtal på diverse reseforum eller med näsan i gamla nummer av Vagabond (som Ingmar av någon anledning verkade ogilla) och läst allt jag kommit över i ämnet. Drömt mig bort framför kartor. Buenos Aires. Det kan vara värt en termins missade studier.

Men jag får nog fila en del på spanskan.

• Van Morrison - Crazy love
• Wyclef ft. Lil' Wayne och Akon (tyvärr) - Sweetest girl
• Lloyd - Go back (Ghetto love)

Festival imorgon ju. Först blir det uppvärming med kräftskiva här hemma, sen måste det banne mig gå att skaka fram en habil förfest. Och på lördag ska jag med far till Köpenhamn och gå på modemässa! Precis hur gött som helst.

Ramasser les cadavres

Det tog ganska mycket längre tid än jag tänkt mig, men nu har jag äntligen läst ut "Harry Potter and the Deathly Hallows" och tyckte därför att ett litet omdöme kunde vara på sin plats. SvD verkar vägra publicera. Jag gråter inte: "I don't need love, I've got my blog".

Sammanfattningsvis är denna den sjunde och sista boken i serien helt ok med Pottermått mätt. På den inbördes rankingen placerar den sig någonstans under ettan och trean, lite före fyran. Jag håller fortfarande trean som numero uno. Egentligen blir det efter ett tag ganska svårt att hålla isär böckerna. De tenderar flyta ihop med tiden och det är ju inte så konstigt, eftersom de alla är uppbyggda på precis samma sätt.

Sjuan skiljer sig faktiskt en smula från de övriga genom att bara tre-fyra kapitel utspelar sig på Hogwarts. Resten av boken består av Harrys kringflackande med Ron och Hermione, där de ideligen råkar i diverse knipor som de med nöd och näppe klarar sig ur. Räddningarna blir mer och mer fantastiska för att mot slutet helt slå över. Men, som någon påpekat: det gör sig förmodligen förträffligt på film.

500 sidor drakar, osynlighetsmantlar och husalver i all ära, men det är ju ändå för slutet som man läser den här boken. Och de sista hundra sidorna är, i mina ögon, inget annat än ett enda groteskt antiklimax. Faktum är att Rowling hade kunnat rädda hela sitt livsverk om hon bara lagt band på sig och slutat på sidan 546, men så fan heller; allt ska förklaras, ställas tillrätta, berövas all eventuell mystik och tvetydighet. Som om det inte var nog är sista kapitlet ett "19 år senare"-dito. Ifall något fortfarande skulle kännas oklart eller, gud förbjude, intressant.