Det tog ganska mycket längre tid än jag tänkt mig, men nu har jag äntligen läst ut "Harry Potter and the Deathly Hallows" och tyckte därför att ett litet omdöme kunde vara på sin plats. SvD verkar vägra publicera. Jag gråter inte: "I don't need love, I've got my blog".Sammanfattningsvis är denna den sjunde och sista boken i serien helt ok med Pottermått mätt. På den inbördes rankingen placerar den sig någonstans under ettan och trean, lite före fyran. Jag håller fortfarande trean som numero uno. Egentligen blir det efter ett tag ganska svårt att hålla isär böckerna. De tenderar flyta ihop med tiden och det är ju inte så konstigt, eftersom de alla är uppbyggda på precis samma sätt.
Sjuan skiljer sig faktiskt en smula från de övriga genom att bara tre-fyra kapitel utspelar sig på Hogwarts. Resten av boken består av Harrys kringflackande med Ron och Hermione, där de ideligen råkar i diverse knipor som de med nöd och näppe klarar sig ur. Räddningarna blir mer och mer fantastiska för att mot slutet helt slå över. Men, som någon påpekat: det gör sig förmodligen förträffligt på film.
500 sidor drakar, osynlighetsmantlar och husalver i all ära, men det är ju ändå för slutet som man läser den här boken. Och de sista hundra sidorna är, i mina ögon, inget annat än ett enda groteskt antiklimax. Faktum är att Rowling hade kunnat rädda hela sitt livsverk om hon bara lagt band på sig och slutat på sidan 546, men så fan heller; allt ska förklaras, ställas tillrätta, berövas all eventuell mystik och tvetydighet. Som om det inte var nog är sista kapitlet ett "19 år senare"-dito. Ifall något fortfarande skulle kännas oklart eller, gud förbjude, intressant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar