Hux flux

En inte alls oangenäm partiledardebatt överstökad. Vissa frågor pockar, som t ex varför varken Eriksson eller Ohly hade slips, eller varför Eriksson låter som att han ska börja gråta hela tiden, eller varför Eriksson alls får företräda sitt parti i offentliga sammanhang. Men, på det hela taget en ok rödgrön insats. Tre roliga Alliansögonblick:

• När Fredrik håller låda om skattesänkningar och kameran fångar Maud, som stirrar på honom helt oavbrutet med en blick som är lika delar beundran och ren skräck.
• När Fredrik säger sig vilja ha en "bred debatt" om jämställdheten, en fråga som gör honom "mycket bekymrad". Det är så mycket humor i den meningen att jag inte vet var jag ska börja.
• När Maud pratar om att "bygga demokrati" i Afghanistan och får det att låta som att det är ungefär som Lego.
  

Åh, dina skuldror!

Det stod 6x1000 på schemat idag, men när jag kom till Friskis & Svettis vid tiotiden var det redan kö till löpbanden. Minst två promenerade. Jag har ondgjort mig över folk som går på löpband förr, så jag ska inte trötta någon med fler såna tirader. Det var inte mycket annat att göra än att byta om, cykla hem, byta om igen och ge sig ut i kylan på 10 km snabbdistans; lyckade hålla farten riktigt bra trots underlaget, snittade runt 4.40, så det blev ett ganska lyckat pass trots allt.

Farmor har försökt ringa mig tre gånger nu utan att jag kunnat svara. Igår satt jag på föreläsning med en gästprofessor från Hyderabad som pratade om demokrati i Indien. Han inledde med att förklara vilken ära det var för honom att tala inför studenter från ett så högt utvecklat land som Sverige, men fortsatte sen med att håna oss för att de flesta av oss på sin höjd kunde tre språk; i Indien var fem legio. Sen dissade han Schweiz - inte mycket att säga om den saken.

Daterat

Helt oförhappandes, när jag duschade, kom jag att tänka på en period på gymnasiet när jag tänkte mycket på att inte skräda de stora orden. Det var ungefär samtidigt som jag lyssnade osannolikt mycket på Springsteen. På ett helt distanslöst sätt, i hörlurar, på natten, liggande på golvet i ett nersläckt rum. Den grejen. Vill (vill och vill, men ni fattar) minnas att jag skrev något i min dagbok på Lunarstorm om att Springsteen var det enda i mitt liv jag kunde ställa mig helt bakom och gå upp i totalt utan förbehåll. Det himlastormande, det oemotståndligt svulstigt romantiska; jag köpte det rakt av då, och gör det i ärlighetens namn fortfarande. Och ändå lyssnar jag nästan aldrig längre.

I wanna die with you, Wendy, in the streets tonight
in an everlasting kiss

Overly cerebral

Jag började igår med att knåpa ihop något som kan ge mig sommarvikariat på Nsk. Själva cv:t är ju relativt oproblematiskt; det enda som innebar visst bryderi var huruvida jag ens skulle nämna mina franskakunskaper, som med oerhört mycket god vilja kan beskrivas som grundläggande. Och nej, de fyra dagarna på Kobia är inte med. Poståkeriet, däremot - ljuva Poståkeri!

Men det tillhörande personliga brevet: mycket knepigare. Svårast är att hitta rätt ton, rätt avvägning mellan det formella och det familjära. Kan man kosta på sig att inleda med ett "skriver till er med anledning av", eller till och med ett "härmed"? Better safe than sorry, känns det som. Personligen hade jag retat mig mycket mer på konstlad intimitet än på lite harmlöst överdriven högtidlighet.

Mirepoix

Jag antar att jag kan kalla mig inbiten löpare (hallänning, svensk, europé) när den magra rapporteringen om Isabellah Anderssons nya svenska maratonrekord gör mig genuint upprörd; i dagens DN viks fem-sex rader åt prestationen, och på de flesta andra ställen skrivs det mer om att Gebrselassie inte slog världsrekord i samma lopp--- Hur som helst så krossade hon Lena Gavelins gamla tid med nästan fyra minuter. Reell medaljchans på EM.

Annars träffade jag något sällsynt häromdagen: en skåning. Som går samma program som jag. Han heter Axel, kommer från Kristianstad och känner (såklart) min syster. Undrens tid, osv - det rör sig förmodligen fler indiska utbytesstudenter som läser klinisk nutrition här i stan än det finns skåningar (alla utbildningar sammantagna). Vilket får konsekvenser för mina försök till verbal kommunikation; folk förstår helt enkelt inte vad man säger, särskilt inte i bullriga miljöer eller när jag säger u, t ex bokstaverar mitt efternamn.

Balkanisering

Ända sedan veckorna före jul har jag sovit som en död varje natt, tungt och länge. Men nu har jag börjat drömma oroligt. Folk som kysser mig, folk som vilar sitt huvud i mitt knä men som plötsligt visar sig vara gamla bekanta, folk som överraskar mig i huset i Hässleholm när jag strosar runt naken, övertygad om min ensamhet. Och i natt: jag på besök hos Alma i Göteborg, hungrig, öppnar förväntansfullt kylskåpet men möts bara av ett veritabelt ostberg (gouda). Alma förklarar sig med att det var extrapris på Willys. De köpte tio kilo. Den smakar hemskt.

Antites

För tillsammans ska jag och Jens O under 2010 reformera och vitalisera socialdemokratin! Vi ska ingjuta hopp och kamplust i en slumrande rörelse, formulera djärva idéer, egga massorna; kort sagt vinna problemformulerings-privilegiet åter och därigenom även framtiden! Redan hör jag folk avfärda vårt projekt med drypande cynism och mena att det finns mer som skiljer oss än som förenar. Att Jens inte är rumsren, och att jag i min tur saknar såväl beslutsamhet som verklighetsförankring. Åt tvivlarna vill vi bara säga: låt framtiden döma oss! Jens är just nu i Sydamerika för att närstudera den radikala våg som sedan en tid tillbaka sveper över kontinenten. De erfarenheter han skaffar där kommer sedan att dimensioneras för svenska förhållanden genom att korsbefruktas med den nya, subversiva klimatteori jag utvecklar på min kammare. I korthet skrudar jag om Montesquieu för en tid av global uppvärmning.

Efter en sommar av sång, sprit och sirliga utfästelser utmynnar det hela i en valseger så övertygande, så innerlig och ren och oförvanskad, att hela bourgeoisiens toppskikt flyr i roddbåtar till Polen (där de öppnar friskolor eller kolkraftverk). Jag och Jens avskaffar i ett alexanderhugg monarkin, glesbygden och den privata äganderätten. Innan brunch.

Fortsättning följer. Under tiden kan jag tipsa om Lady Di's modeblogg.

Monstrum

Som sagt så ångrar jag verkligen att jag åkte upp hit så tidigt och inte tillbringade lite mer kvalitetstid i Hässleholm. Men jag hade ju bokat tåget sedan länge. För att fylla min tillvaro med någonting avlägset meningsfullt blev det en tur till Sthlm igår. Först gick jag lite i city; provade manchesterbyxor på Weekday men avstod köp pga mina utstående höftben, letade efter en snygg utgåva av EM Forsters "A passage to India" på Hedengrens i Sturegallerian. Sen var planen, som så ofta förr, en schnitzel på Soldaten Svejk nära Medborgarplatsen.

Har varit där med Albin två gånger innan men alltid vrålhungrig, och där är alltid minst tre kvarts kö och man kan inte boka bord, så det har slutat med att vi gått annorstädes (Östgötakällaren), men igår var vi bättre mentalt förberedda. Efter gott och väl en timmes väntan (delvis tillbringad på närliggande kafé) fick vi vårt bord och strax även schnitzlarna, stora och välpanerade. Kvällen rundades av med Avatar i ganska meningslös och ögontröttande 3D; en bagatell, om än en välgjord sån.

Så tråkigt och torrt och refererande det där blev. Men vem vet, nästa gång kanske jag skriver något Sant eller Tänkvärt. Stay tuned.

Vankelmodig vitterhet

Första gymbesöket på säkert fem veckor avklarat. Körde lite lite knäböj, bänk, stångrodd, dips mm - lätta vikter, mest för att få tillbaka känslan i rörelserna. Men det var ändå tydligt att jag tappat ganska mycket över jul. Samtidigt är det ett, som man säger, tveeggat svärd; löpningen har gått som på räls hela tiden, och det är tydligt att jag tagit ett rejält skutt framåt på den fronten, trots trilskande stortå. Tror ändå att ett visst mått av styrketräning är bra, inte minst för att hålla sig skadefri och behålla rörligheten. Knäböj max en gång i veckan dock.

Snö på marken, snö i träden och en genommulen, ljusgrå himmel. Allt flyter ihop och hamnar uppochner. Lite som när man slår kullerbyttor under vatten. För övrigt de enda kullerbyttor jag någonsin bemästrat.

Och på biblioteket: tidningsrummet smockfullt av (förmodat) hemlösa och a-lagare, indrivna av kylan (som var råare idag än igår). Flera satt nersjunkna i stolarna och sov; en snarkade högt. Skarp lukt av urin. Jag åt hasselnötter och läste amerikanska Runner's World. Sen köpte jag nytt decilitermått och botaniserade lite i olika klädaffärer, men CSN dröjer så fasligt med utbetalningarna---

Voyelles

Det finns en pratglad cykelreparatör i ett av höghusen i Flogsta; han bryter ganska kraftigt på spanska och brukar laga mina många punkteringar. Under hösten har det känts lite som att jag ensam fått hans verksamhet att gå runt. Idag var jag där igen, och han inledde samtalet (läs: monologen med korta avbrott för mina uppmuntrande nickar) med att tala om att han minsann tänkte vinna på lotto. Jaså, sa jag, vill du ha pengar så du kan åka ifrån den här eländiga kylan? Men så var inte fallet. "Jag ska vinna 10 miljoner. Sen ska jag köpa mjuka, sköna soffor och ställa i alla väntrummen på Akademiska istället för de där hemska träbänkarna som står där nu". Han förklarade att han suttit på just en sån bänk i tre timmar i förmiddags. Han slog sig själv i baken: "Och jag är inte tjock, det är bara ben!" Sen följde en utläggning om varför tisdagen den trettonde, och inte fredagen, betraktas som en otursdag i den latinska världen.

My hand slipped up her skirt
everything slipped my mind

Grattis på födelsedagen, Rebecka

I ärlighetens namn (nej, ni kan inte räkna med att saker jag skriver på bloggen är ärliga - utgå från motsatsen och bli positivt överraskade istället) hade jag hemskt gärna stannat i Hässleholm ytterligare en vecka. Dagarna efter nyår har gått väldans fort. Det känns som att jag har säckar att knyta ihop, lösa trådar som dräller, frågor som pockar; alltsammans givetvis problematiskt eftersom ihopknytande av säckar aldrig varit min starka sida. Tillskottkommandet.


Men det har varit tre händelserika veckor, med en bra mix av trivsamma hemmakvällar, svettiga löppass och rusiga nätter. Och jag har hunnit träffa i princip alla jag skullat träffa, om än inte ofta nog (och där är felet mitt eget). Idag fick jag till en kvick kopp kaffe med Lina också.

Sommarjobb--- nä, sparar den nöten.

Arbiträra anspråk

Efter en halv och en timmes väntan i olika soffor tillsammans med ett tvärsnitt av stans halta och leda och otherwise less fortunate fick jag äntligen läkare att klämma lite på min ömma fot. Ingen röntgen utan: 400 mg Ipren, tre gånger om dagen i veckorna tre, och rymliga skor.

Firade med tio backintervaller i förmiddagens snörusk. Är i skrämmande god form. Och Keira Knightley är på tv, och vi har ovanligt goda päron hemma.

Trilskas inte, möt mig halvvägs

Jag har så ont i min tå. Vet inte när det började, eller hur, men varje gång jag tar på mig ett par skor känns det som om något är av och liksom gnager på nerverna som går från stortån vidare upp i foten. Amatördiagnosen efter lite googlande är stressfraktur, men det låter bara för illa för att vara sant. Antar att jag får knalla ner på Göingekliniken imorgon. Frustrerande till tusen att det ska göra så ont när löpformen är så bra och benen så pigga.

Så tån satte stopp för eventuella skridskoambitioner idag. Jag har visserligen aldrig varit sådär vansinnigt road av skridskor. Fötterna mina är inte byggda för det. Lyckligtvis hade Albin en spark att låna ut, så jag kunde hålla jämn fart med de andra. Först åkte vi ut till en ö och misslyckades med att göra upp eld, åt vår matsäck (utom Daniel som hade glömt sin) och drack varmt, och sen satt vi i vardagsrummet i Ubbalt och spanade på folk på sjön med kikare. Lyssnade på Bosses jazzskivor och åt pepparkakor.

Jag har en ganska oplanerad vecka framför mig. Borde planera den lite.