Helt oförhappandes, när jag duschade, kom jag att tänka på en period på gymnasiet när jag tänkte mycket på att inte skräda de stora orden. Det var ungefär samtidigt som jag lyssnade osannolikt mycket på Springsteen. På ett helt distanslöst sätt, i hörlurar, på natten, liggande på golvet i ett nersläckt rum. Den grejen. Vill (vill och vill, men ni fattar) minnas att jag skrev något i min dagbok på Lunarstorm om att Springsteen var det enda i mitt liv jag kunde ställa mig helt bakom och gå upp i totalt utan förbehåll. Det himlastormande, det oemotståndligt svulstigt romantiska; jag köpte det rakt av då, och gör det i ärlighetens namn fortfarande. Och ändå lyssnar jag nästan aldrig längre.
I wanna die with you, Wendy, in the streets tonight
in an everlasting kiss
2 kommentarer:
Åh, ljuvliga tid... Mörka rum & bra musik.
jag vill även minnas (vill och vill) att vi andra hatade din Springsteen-idealism. Alla förutom löjtnant Andersson förstås.
Skicka en kommentar