Dags att bli programmatisk

Så, med några kvicka knapptryck var jag 130 kronor fattigare och mitt politiska oberoende ett minne blott. Om man inte räknar min halvhjärtade flirt med Ung Vänster i åttan, och det kan man knappast eftersom jag i slutändan aldrig betalade in avgiften, har jag aldrig varit medlem i någon politisk organisation. Friluftsfrämjandet är väl mest av allt en sekt. DN-prenumerationen kan diskuteras. I alla fall: nu har jag rösträtt vid Laboremus årsmöte nästa vecka. Det är den lokala avdelningen av S-studenter, som i sin tur uppgår i SSU, vilket väl känns sådär. Men de anordnar en massa intressanta föreläsningar och seminarier och annat. Och det känns som att om man någon gång ska engagera sig (nåja) i partiet är det nu, i kristider, när så många gamla sanningar måste omprövas. Riktigt hur mycket som är retorik och hur mycket som är genuin förändringsvilja återstår väl att se.

Personligen har jag nog blivit lite mindre avogt inställt mot tanken på en politisk karriär i och med valet. Jag har konsumerat såna ohemula mängder propaganda de senaste veckorna, och valresultatet blev ett sånt antiklimax, att det till slut bara fanns två val: antingen sätta fingrarna i halsen, dra täcket över huvudet och hänge sig åt villkorslös apati - eller att lite försiktigt börja nysta i vad jag själv kunde göra åt eländet. Om det sedan resulterar i något man kan tjäna sitt levebröd på är jag öppen för det. Tills vidare.