Det bästa med Lidingöloppet är inte, som man kan tro, att de signalerar starten för varje grupp genom att avfyra en pensionerad luftvärnskanon. Inte heller de vackra omgivningarna, eller den (i jämförelse med t ex Fiskvarvet) ganska snygga medaljen. Det bästa är att man vid varannan vätskekontroll bjuds på släta kardemummabullar. Inga jävla gels eller bars eller små druvsockerpiller eller slavproducerad choklad; kardemummabullar, och på ett ställe dessutom små saltgurkor.
Visst sa jag att 2.45 kändes realistiskt? Jag gick ut konservativt, även med mina mått mätt, eftersom minnena från 2008 års genomklappning fortfarande var väldigt levande. Så jag bara flöt och tittade inte ens på klockan förrän vid tvåmilapasseringen. 1.55. Ett stilla "fan", en knuten näve och en kardemummabulle och så satte jag av - och jag kan garantera att ingen sprang om mig på sista milen. Och att jag inte gick i en enda backe. En mil på 49 minuter är inget man skrämmer barnen med, men även om det är den lättaste delen av loppet är det allt annat än autobahn. Plus då att man avverkat två mil innan som var etter värre. Jaja: 2.44 bidde det. Vansinnigt disponerat såklart, men jag är riktigt nöjd ändå och ser fram emot att dö framför Roma-Inter ikväll med en hel del glass.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar