Dagens lärdom blir nog att det är svårt att springa fort på tävling om man aldrig gör det på träning. Senaste halvåret har jag satsat ganska hårt på mängd, och det har definitivt gått ut över kvalitetspassen, som mest bestått av backpass och snabbdistans. I princip intervallfritt. Icke desto mindre hade jag vissa förhoppningar på tider ner mot 23 min på dagens Kung Björn-lopp om 6 km.
Såhär mitt i sin "post-race depression" är man av naturliga skäl lite bitter på alla barnfamiljer i likadana overaller som feelgoodjoggar fyra i bredd och beundrar omgivningarna, men jag borde naturligtvis ha ställt mig längre fram vid starten. Har bara mig själv att skylla. Det sista jag hörde innan skottet gick var två män i 40-årsåldern framför mig som skulle springa 10 km och kom överens om att en timme kunde vara lagom. Däremot visade det sig att banan var en halv kilometer längre än annonserat, så mina dryga 26 min var inte så hemskt uselt ändå, även om den energiödande trängseln i början gjorde att sista fjärdedelen gick pinsamt långsamt. Massiv syraansamling i låren. Spände mig alldeles för mycket.
Vad säger detta inför Lidingö kommande helg? Inte mycket. Jag har aldrig varit snabb; benen brukar vakna efter 13-14 km om jag får mala på i ett hyfsat tempo. Sätter 2.45 som definitiv skamgräns.
2 kommentarer:
Haha, är det inte så varje gång? Att du står på fel ställe, bakom massa lusar? Ställ dig vid kenyanerna nästa gång!
Jo, det är precis så det är... på såna här små lopp är det ju dessutom ingen seedning, så man får liksom armbåga sig fram, och det har ju aldrig varit min starka sida ;)
Skicka en kommentar