Frihet under ansvar

Yes, äntligen åter efter umbäranden i fjärran länder.

Jag börjar i onsdags, då jag gick upp kvart över fem och yrvaket slafsade i mig en stor skål gröt. Nere på stationen mötte vi sedan morföräldrarna och mina kära kusiner från Hästveda med familj. Längre fram på vägen till Kastrup anslöt även den tredje familjen Rauer, och så var skaran samlad. I kön till incheckningen var det en man som försökte tränga sig. Han såg klart schweizisk ut.

Flygresan var snabbt avklarad. I bussen ut till Pedase (i skogen) fick man se landet i genomskärning, så att säga. Först välordnade villakvarter med tjocka sommarlovsbarn på grönbete, sen några hundra meter därifrån monstruösa sovjetiska betongkomplex som hämtade ur "Lilja4Ever". Verkliga kontraster. Ute på landsbyggden fanns det mest stora fält och då och då ett enormt nedlagt kolchosjordbruk från en inte särskilt svunnen tid. Vägarna var fläckvis asfalterade och vår busschaffis hade mått bra av en handfull teorilektioner med Niklas.

Stället vi bodde på låg mitt ute i ingenstans, precis bredvid mormor och morfars mark. Vi märkte det inte först, men när solen började gå ner kom myggen fram i horder. Det var omöjligt att vistas utomhus. Till andra natten fixade vi myggnät, men första fick vi ha förnstren stängda vilket medförde extensiva svettningar. Folket på hotellet var hur som helst väldigt trevliga och servicen total. God mat också.

Andra dagen hyrde vi en buss och tog oss in till Tallin, där vi shoppade och beundrade de äldre delarna av staden. Jag och Viktor köpte en del sprit. Vi kollade efter kläder också (faktiskt!), men jag fick en distinkt känsla av att alla butiker låg minst ett par år efter. Så att säga. Det bästa med hela trippen var ändå en liten butik vi hittade precis innan hemfärden. Längst in i ett hörn i en galleria inte långt från hamnen, fanns en gudsförgäten affär som verkade ha specialiserat sig på naziprylar. Helt ogenerat skyltade man med Hitlertröjor ("European tour 1938-1945"), SS-bindlar, järnkors, Hitlerbyst osv osv. Det tog aldrig slut. Väldigt fascinerande.

På kvällen satt jag och Viktor uppe länge, länge och spelade kort, pratade och drack vin.

Nästa dag hade jag och Agnes bestämt oss för att ta en liten löprunda. Efter knappa fyra timmars sömn var jag måttligt sugen, men hängde ändå på. En liten runda. Morbror Micke, som sprang för första gången sen sin knäoperation, hängde på och vi joggade i sakta mak några kilometer in till affären i Vihtepalu. Där fanns lite otippat en dator med internetanslutning, och vi kollade resultaten från de VM-matcher vi missat. När vi skulle därifrån hade andra, som gått, anslutit och jag och Micke bestämde oss för att prova en annan väg hem.

Utan att överdriva: det gick åt helvete. Vi sprang med gott mod i ungefär en halvtimme, lite på chans eftersom det inte fanns tillstymmelse till skyltning, innan vi förstod att vi kommit ganska fel. Att vända fanns dock inte på kartan. Vi hade ändå inte hittat tillbaka. Så vi malde på, djupare och djupare in i de estniska skogarna. Efter ytterligare en timme började undertecknad tröttna ganska rejält. Mickes knä gjorde att vi fick pausa med jämna mellanrum och gå, och fortfarande hade en endaste liten skylt synts till. Då såg vi plötsligt havet, och hoppet tändes åter. Vi stapplade vidare och träffade på en est som pratade utmärkt engelska och som vänligt berättade att vi var minst sju kilometer hemifrån, förutsatt att vi följde stranden. Vi tackade och gjorde så. Benen började bli stumma, fötterna ömma och munnen klibbade ihop av törst, men vi var åtminstone på rätt väg.

Två kilometer hemifrån blev vi upplockade av mormor, som hyrt en bil med chaufför och körde runt och letade efter oss. Nästan tre timmar efter att vi skilts åt vid affären träffade vi de andra och kunde berätta om våra missöden. Jag åt soppa och dog i min säng ett par timmar.

Hotellägaren hade gnetat ihop till ett hejdundrande midsommarfirande samma kväll. 500 personer sökte sig till vårt lilla gömställe ute i obygden. Folk kom från när och fjärran. Ägaren satte upp öltält, hyrde in folkdansare, byggde en vansinnigt stor brasa och arrangerade en massa tävlingar. Dragkamp och ölbacksstapling, som visade sig vara en estnisk specialité, tex. Människorna var fantastiska. Familjefäder gick omkring med färdigblandad grogg i en petflaska (som på en sämre förfest i Ballingslöv eller nåt), medelålders kvinnor i alldeles för små, knallgula träningsoveraller vaggade runt, skogshuggartyper skrek och gav allt i dragkampen. Traktens ungdomar gled in i utstyrslar man vanligtvis bär med en rejäl portion ironi. Nästan alla var väldigt fulla. Hela spektaklet var underbart underhållande, men till slut fick myggen oss att ge upp.

Lördagen blev lugn. Efter lunch sprang jag och Viktor bort till affären. De andra cyklade. Det var länge oklart hur vi skulle kunna se åttondelsfinalen, och jag hade nästan gett upp hoppet, men fem minuter innan avspark lyckades vi få fatt i en tv och kunde se matchen med finska kommentatorer. Med facit i hand var det ju inte mycket att vila ögonen på, men man hade ogärna missat matchen i vilket fall. Vilken jävla pissinsats. Jag var ledsen, arg och väldigt, väldigt besviken när jag efteråt satte mig till middag, men fick lägga såna tendenser åt sidan eftersom vi skulle fira mormor. 70 år leker man inte bort.

Senare gick vi ner allesammans till den enorma brasan, som fortfarande brann sen gårdagen. Mer försiktigt nu dock. Vi staplade kvarglömda backar, hoppade säck och drack champagne. Sen kom myggen.

Bäst på resan:
¤ Det fina sällskapet
¤ Uppesittarkväll med Viktor
¤ Mormors underbara estniska, grymt flow
¤ Naziaffären
¤ Billig vodka
¤ Trevliga sms hemifrån

Sämst på resan:
¤ Myggen
¤ Min och Mickes irrfärd
¤ De eftersatta klädbutikerna
¤ Motbjudande klasskillnader