När jag läste mänskliga rättigheter (a long time ago, in a galaxy far, far away) höll min lärare Olof ett långt förmanande tal om vilket "oerhört privilegium" det innebär att skriva en vetenskaplig uppsats. Att så helt få förkovra sig, odla sin trädgård, ägna sig åt det man brann för; det var en enastående möjlighet, något att samtidigt njuta av och ta på djupaste allvar. Jag säger att: uppsatsskrivande är ett helvete. Så fick jag det sagt.
Det är detta med stringensen jag har så förtvivlat svårt med. Det spretar. Den röda tråden... tappade jag bort för flera veckor sen. Jag är kanske helt enkelt inte skapt för akademiskt skrivande? Och ju mer jag tänker på det, desto mindre intresserad är jag av själva forskandet, undersökningen, empirin. Det är den avgjort tråkigaste biten. Helst skulle jag bara skriva ett enda jävla teoriavsnitt och stanna vid det. Det enda riktigt lustfyllda med uppsatsarbetet är all litteratur jag plöjt, den kunskap som kommit därur och känslan av att behärska just det här området, hur litet det än är. Men nej, det här kommer inte bli något att rama in och sätta på väggen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar