Upp med dig, klockan är åtta

I lördags tog vi tåget mot Malmö 15.40 och var framme ungefär halv fem. Jag ringde efter Kristina, men hon satt i nån park med sina schweiziska vänner och kunde helt enkelt inte slita sig. Några av oss köpte kycklingwok och åt på bussen ut till Lolo i Limhamn (typ Limhamn, trakterna däromkring). Lolo och Jessica mötte upp på busshållplatsen och så gick vi till det mytomspunna huset. Kanske inte fullt så överdådigt som sägnerna velat göra gällande, men väldigt ljust och trevligt. Vi gjorde oss hemmastadda. Albin och Johan duschade, jag och Joel cyklade bort till Coop och köpte citron.

Det visade sig att Jens var den ende av oss som verkligen ville åka in och kolla på Lena Ph klockan sju, och det gjorde honom ganska besviken (vilket kan tyckas förståeligt). Han drack därför en del och rökte några cigaretter, och bestämde sig sedan helt sonika för att åka in ensam. Han var oresonlig. Med tanke på att han även i nyktert tillstånd ofta uppvisar en förträfflig brist på lokalsinne var vi ganska oroliga, och ringde till honom med jämna mellanrum. Han verkar dock klarat sig bra på egen hand; läs hans blogg för mer information.

Vi andra började så smått att komma igång med förfestandet. Vattenpipan åkte fram men ville liksom inet ta fart, trots att vi satte menige Dillenz på uppgiften. Om inte militären klarar det, vem gör det då? Julle höll ett bra tempo i början och visade snart sina färdigheter på studsmattan. Musiken var acceptabel. Vid åttasnåret bytte jag om till skjorta och korkade upp. Tog det lugnt och rutinerat och höll en jämn fin nivå över hela kvällen, om man säger så. Daniel och Agnes tog sig, efter viss guidning per telefon, ut till oss och slog sig ner, men Agnes hade vänner i centrum och kunde inte motstå deras påtryckningar. Snart var Daniel i vårt våld och i gammal god stil tiggde han sprit till höger och vänster. Med framgång. Han och Albin inspekterade husets vinylsamling och fick en föreläsning av Lolos far, som visade sig vara en riktig Temptations-kännare.

Nya rekryter dök upp: Jeppe, Lovisa, Joel A, Alex och Joels underliga vän (som jag senare under kvällen hörde prata Dylan med Daniel). Albin bytte om till skjorta ungefär samtidigt som myggen började bli outhärdliga och vi funderade så smått på att dra oss. Klockan tio gjorde vi slag i saken. På bussen in till innerstan underhöll Daniel och Albin samtliga passagerare med sin breda reggaerepetoar (plus en del fåfänga N.W.A-försök, om jag inte missminner mig). Väl inne gick vi på toa och sen ringde jag Kristina. Resten av gänget drog vidare ut i natten, men Daniel var trogen och stannade vid min sida. Vi träffade Kristina, Challe, Mia och deras många schweizare (som måste ha trott att jag var komplett dum i huvudet och otroligt flamsig), och vi gick bort mot Stora torg för att få en glimt av Svenska Akademien.

Måste säga att jag var ordentligt besviken på spelningen. Inte på själva framträdandet, för det var helt ok, men arrangemanget passade dem ungefär lika bra som Kezman i Premier League (dvs, inte särdeles bra). SA på torg med tusentals åskådare var knappt en tiondel av SA på Markan i höstas med ett par hundra i publiken. Inget nerv, liksom. Men vi träffade i alla fall min syster, Agnes och Elsa (som fyllde år) där, och alla skallade varandra och hade trevligt. Efter konserten mötte vi upp med de andra utanför H&M (där jag för övrigt även träffade Hans, min mosters mans ogreppbart småbittra bror). I samlad trupp vandrade vi runt i stan och beskådade förödelsen. Sökte oss genom Slottsparken och bort till Mölleplatsen, där Benicio del Toro i vit slips stod och dansade med sig själv. Ljuset i träden var grönt och helt mystiskt. En massa ridande poliser dessutom.

Alla var trötta utom Albin, så vi tog en buss ut till Limhamn och lade oss att sova.

Dagen efter vaknade jag av att Albin tog kort på mig, och sen gick vi upp och åt nyinköpta frallor i det fina vardagsrummet. Vi var lite avslagna och medtagna. Kramade om Lolo och tackade för gästfriheten, tog bussen in till centrum igen och hann precis med tåget till Hässleholm. Mitt huvud var tungt; kände ett skriande behov av Treo, kaffe och en lång varm dusch. Huvudvärken släppte dock innan vi kom hem, och mamma bryggde kaffe till oss efter vårrullarna. Ibland är söndagar bra.

Igår var första dagen på jobbet utan Stina, och det kändes minst sagt tomt. Inget ont om Sleven, men han sjunger inte och säger, så att säga, inte så mycket till mig om mitt liv. Nu har jag ju dock bara åtta arbetsdagardagar kvar. Och snart är det helg igen.