Nedrevidering

Den senaste månaden har verkligen inneburit radikalt roligare och mer utmanande uppgifter på jobbet – mer av eget produktion, till och med ett par hela tal. Man får låtsas att man är med i West Wing för en stund. Arbetet på EU-kansliet kan annars bli ganska administrativt; ibland känner man sig mest som någon slags kontaktförmedlare som bara ska se till att hjulen snurrar, rätt dokument hittar fram till rätt person och inget trillar ner i gliporna.

Imorse knackade min hyresvärd på vid halv sju och ville ge mig en hejdåkram, men jag förklarade artigt att jag var naken så hon fick nöja sig med ett helt verbalt avsked. Trevlig kvinna. Gav mig mat ibland. Spelade ”Night nurse” med Gregory Isaacs när man kom hem från jobbet. Hoppas hon hittar en skötsam efterträdare till mig.

Två timmar till Hässleholm nu.

Diskretionär diskretion

Vi har ingen uråldrig tradition av julklappsrim i vår familj - och ingen nyinrättad heller - men själv tycker jag att det är ett ganska trevligt pyssel. Formatet passar mig. Allt som krävs är egentligen att man har ett hyfsat ordförråd. Rimmandet blir en slags ventil för alla överblivna formuleringar jag samlat på mig under året, de jag aldrig lyckats infoga i ett någotsånär naturligt sammanhang. Med rimmen är det liksom bara att gå loss.

Mamma brukar spara hela grejen tills själva julklappsutdelningen, där hon år efter år tror sig kunna improvisera fram något medan man själv sitter där och väntar på att få slita upp pappret. Det går sådär. Oftast blir det obegripligt, men vill det sig illa försäger hon sig och avslöjar innehållet.

En glugg glögg

Dagens dyrköpta erfarenhet: när du varit på gymmet en timme och cyklat och sprungit som en tok, och svettats en massa, och sen bara tryckt ner dina sjöblöta träningskläder i en plastpåse - häng då inte upp dem på elementet i ditt sovrum när du kommer hem. För det kommer, rent ut sagt, att lukta förjävligt.

Annars är det sådär lagom gött och sävligt på jobbet nu. Sitter och pular med ett tal och leker Sam Seaborn. Har dessutom tid att träna på riktigt bra; knät har inte protesterat på nästan tre veckor, trots stadigt ökad löpdos. Idag över 30 minuter för första gången. Varvet 2013 inom räckhåll trots allt, God willing and weather permitting.

Ni posörer

Ah, det var fint att ha syrran och svågern i stan i helgen. Vi började med gigantiska schnitzlar på Moldau i fredags kväll, där utan överdrift nio av tio gäster var män. Servitrisen var lagom hårdhudad och bastant, liksom i samklang med inredningen av rejäl, mörk furu. Ölen kom i stora sejdlar för dem som gillar sånt.

På lördagen lyckades jag beställa in en hel termos kaffe bara till mig själv när vi satt på café String, men övning ger som bekant färdighet och fyra, fem muggar i en sittning är inget som längre rör mig i ryggen. På kvällen åkte jag ut till Hökarängen och åt paj. Kallt var det, där som överallt. Mycket förlossningsprat, sådär som det gärna blir när en tredjedel av middagssällskapet är gravida.

När vi inte pratade om barn kretsade diskussionen mest om planerna för jul och nyår. Även om de kommande två veckorna (eller, elva dagarna egentligen) är ganska lugna och behagliga vad jobbet beträffar, längtar jag bara mer och mer hem för varje dag. Efter att baka, spela mina gamla julskivor, rimma, glögga, göra korv med morfar, läsa Norra Skåne, krama katten.

The audit society

Ah, som jag längtar till jul nu. Vädret blev lite mildare idag, minus fem snarare än femton grader, och snön började falla igen. Tror till och med att SMHI gått ut med någon slags varning. Kanske kryper jag till korset och tar tuben till jobbet imorgon bitti, även om tjugominuterspromenaden längs en pyntad och ändå ganska tom Drottninggata är ett fint sätt att börja dagen.

Idag var det dessutom dags för statsrådsberedningens traditionsenliga julfika. Själva fikat var fattigt, någon form av torra saffranssnäckor som smakade noll och inget. Men statsministern höll trots allt tal. Han skojade om de många vägarbetena och ombyggnationerna runt Rosenbad; alla skrattade igenkännande och artigt. Sen satte han sig med informationsavdelningen och fikade. Men det kunde vi på kansliet unna dem. De har väl inte så värst mycket spänning på jobbet resten av årets dagar.

I julklapp vill jag ha en jäskorg (till bröd) och så lagom långa strumpor.

Treacle

Socialistiskt forum idag. Hela kalaset hålls i ABF-huset här på Sveavägen, så jag behövde bara promenera knappa fem minuter i snöKAOZET för att ta del av härligheten. Först såg jag alltid underbara och knivskarpa Lena Sommestad prata om spänningen mellan demokrati och kapitalism. Det var trevligt, men de kunde ha skippat de andra två gubbarna i panelen och låtit Lena köra sin grej.

Sen diskuterade Liv Strömqvist, Nina Björk och Jonas Sjöstedt utrymmet för systemkritik i svensk politisk debatt (med utgångspunkt i Björks nya bok). Den jättestora hörsalen var smockfull. Strömqvist fick mest applåder när hon konstaterade att miljöpartiet förde samma politik som moderaterna - bortsett från att man sa "hen" och "grön" lite oftare.

Efter lunch kom Jens dit och vi skulle ha gått på en grej om vinster i välfärden, men det var fullt till sista plats. Drack lite kaffe istället och pratade om somalier, om det finns något hållbart sätt att förhålla sig till Stig Larsson på, och när man egentligen vill bli pappa.

Söndagsliturgi

Det blev inget firande, eller åtminstone inte av den anledning jag hoppades när jag först skrev det. Såhär var det: för några veckor sen ringde chefen för utbildningsdepartementets internationella sekretariat och frågade, out of the blue, om jag möjligtvis kunde vara intresserad av ett ettårigt vikariat som handläggare. Tja, sa jag. Kan jag kanske.

Så jag gick på intervju, och det gick väl hyfsat, men det fanns ett krux: de ville att jag skulle hoppa av praktiken, hux flux, och börja jobba direkt. På vilket jag svarade att jag nog ändå ville slutföra praktiken först. På vilket de svarade att jag inte var helt ute ur bilden och att de skulle höra av sig - vilket de inte gjort. Så, inget jobb, vad det verkar.

Men ärligt talat gråter jag inget blod över det. Jag har hela hösten varit inställd på att flytta tillbaka till Malmö i januari och skriva uppsats, och även om jag blev smickrad av att bli uppringd, sådär liksom nästan headhuntad, kändes det mindre och mindre lockande att stanna i Stockholm ju mer jag tänkte på det. Till slut satt jag nästan och önskade att de inte skulle ringa, bara för att jag skulle slippa ta ställning. Låter väldigt, well, jag.

Så nu ska jag fira att jag inte fått nåt jobb.

Korinter till ögon

Det händer då och då, ja, rent av ganska ofta, att jag ångrar att jag inte läst mer ekonomi. Men så tänker jag tillbaka på hur urbota tråkig och världsfrånvänd jag tyckte att Nationalekonomi A i Uppsala var; alla dessa kurvor, dessa BNI-funktioner och marginalnyttor och komparativa fördelar (handelsteori var ändå den roliga biten), detta helt medvetna ihjältigande av kritiska perspektiv. Då minns jag att det aldrig fanns en chans att jag skulle orka traggla mig igenom trettio poäng till av den skiten.

Nuförtiden är jag ganska intresserad av ekonomi, läser en del bloggar och så, men det kom egentligen först när jag praktiserade i London och min handledare hade ansvar för de ekonomiska frågorna. Vilket även min nuvarande, här på EU-kansliet, har. Skillnaden är förstås att det på båda ställena handlar om politik lika mycket som ekonomi - det vill säga, att man tillåts erkänna att det handlar om ideologi och idéer och inte bara om vilka siffror som kommer ut på andra sidan en formel. Att kurvor inte korsar varandra i ett vakuum.

Annars är jag förresten väldans glad, för nästnästa helg kommer min trinda syster och hennes man till Stockholm.

Och vad firandet beträffar...

... så har det skjutits upp på obestämd tid. Men jag återkommer i frågan.

Yuzu

Det går bra nu, med knät och så. Jag sa farväl till min naprapat efter vår femte dejt och känner att de styrkeövningar jag blivit ordinerad, som mest rör höften och sätet, faktiskt börjat ge resultat. I veckan har jag sprungit på löpband på gymmet två gånger. 15 respektive 18 minuter, helt utan smärta vare sig under eller efter passet. Och så cyklar jag som en tok för att inte helt tappa flåset.

Just som jag kommit igång ordentligt med "Buddenbrooks" började jag och Hanna prata om våra Tolkienperioder, och jag var tvungen att gå bort på Drottninggatans Bok & Bild på lunchen och spontanköpa "Hobbiten". Snart filmpremiär ju. Så nu blir det kort uppehåll i det tyska 1800-talet till förmån för dvärgfrossa och folk som förvandlar sig till björnar.

Åhej vad jag ska tvätta imorgon.

I retain my pivotal role

Nyss var Jimmie Å på Agenda och försökte för sitt liv förklara varför han inte uteslutit SD:are som förmedlat partiets åsikter på ett sätt han nyligen deklarerat "nolltolerans" mot. Nota bene, som en gammal lärare skulle sagt: nolltolerans mot uppförandet, inte åsikterna, för annars skulle såklart en person som Ekeroth varit borta för länge sedan. Han är nämligen rasist.

Men det värsta var nästan när Åkessons agerande efteråt skulle recenseras av två statsvetare. Då ställde nämligen programledaren en bisarrt ledande och korkad fråga, som precis som debaclet under partiledardebatten rakt av köpte SD:s premisser och problemformulering. Den gick ungefär ut på att SD ändå tillfört något i svensk politik, eftersom övriga partier nu "tvingades diskutera integrationsfrågan" - en gryende (lovande!) debatt som alltså riskerade drunkna pga SD:s implosion.

Och Jenny Madestam från Stockholms universitet nickade allvarligt och menade att ja, det är en stor förlust för svensk politisk offentlighet och ja, det är ju en fråga som övriga partier inte VILL prata om för den är ju så INFEKTERAD. Skjut mig.

1. Knappast någon politisk fråga diskuteras så oproportionerligt ofta, utförligt och öppet som "integrationsfrågan".
2. Det görs i 95 % av fallen utifrån helt fel (läs: SD:s) premisser.
3. De övriga 5 procenten avfärdas i 95 % av fallen som försök att "tysta" meningsmotståndare, helt enkelt eftersom man inte vill köpa att debatten varje gång måste utgå från att invandrare är ett problem som Sverige, för att citera Agenda, tvingas "tåla".

Entyd

Jag var i Älvsjö igår och träffade Erik Williamson på perrongen. Han skulle gå hem. Vi hann prata i högst en minut, och en tredjedel av tiden gick åt medan jag försökte stänga av min mp3-spelare (podcast från LSE om Tysklands plats i Europa, från Bismarck och framåt). Han hade en liten, liten totte i håret och var fortfarande jättelång.

Älvsjö var jag senast i när jag var 10 år och följde med pappa på skomässa. Det ligger ju ett gigantiskt mäss/konferenscenter därute, fult och oformligt, hopbyggt med pendeltågsstationen och ett jättestort hotell. Igår kände jag att jag behövde fira lite (återkommer med detaljer om den biten) och bestämde mig för att ge matmässan "Mitt kök" ett par av mina timmar.

Och herre min skapare vad mycket folk där var. Totalt inferno. Medelålders par provade Lasse Stefanz-amarone. Mat-Tina och Paolo Roberto hade cook-off på storbildsskärm; Paolo fick spel och började gasta över hela hallen när Tina drog fram sin mozarella gjord på jämtländsk fjällkomjölk. I en monter där de sålde oliver satt en enorm grek med Homeros-skägg, en slags hellenisk Hagrid, och spelade harpa. Jag åt så mycket smakprover jag kom över, köpte lite glass och åkte hem.

Handrygg

Jag kan inte nog understryka hur glad och lättad jag är över att ha hittat det rum jag bor i nu. Toppenläge med femton minuters promenad till jubbet, stort och välutrustat kök, och en hyresvärd som jag springer på precis lagom ofta. Hon är dessutom riktigt trevlig och lättpratad. Igår fick jag ta del av hennes spännande teorier kring kost - hon slutade bl a äta griskött "efter att ha sett en film på Youtube". Om jag blir politiker ska jag rättfärdiga alla mina beslut på det viset.

Hundra och några sidor in i "Buddenbrooks" av Mann lever den upp till förväntningarna och mer därtill; just nu är unga fröken Tony Buddenbrook på ferie hos familjens vänner i Travemünde, där hon ska insupa havsluften och vila upp sig och äta korintbröd med smör och honung till frukost. En herr Grünlich, inställsam köpman från Hamburg, vill gifta sig med henne men hittills har hon lyckats stå emot.

Lite livsrum har ingen dött av

De här långa dagarna som tjänsteman gör något med en. Man pysslar med politik och ändå inte. Jag får se hur det blir till våren, men just nu är det ganska skönt att ha partibiten på sparlåga.  

Jag är, på det stora hela, ganska optimistisk i min syn på politik och livet i stort. Det är framför allt därför jag tilltalats av socialdemokratin. När man läser Henrik Berggrens Palmebiografi är det den biten som etsar sig fast; Palmes helt fanatiska framstegsoptimism, hans övertygelse om att utvecklingen (undantaget några smärre hack då och då) följde en stadig kurva uppåt, framåt.

Själv har jag mina reservationer. Dels eftersom jag är lite postmodernistiskt skadad, impregnerad med en grundläggande skepsis mot stora berättelser, myten om Upplysningen och en så linjär, ickeproblematiserande historieskrivning. Och dels på grund av vad vi vet idag om vad en ständig tillväxt gör med klimatet.

Det finns få saker som gör mig så genuint nedstämd som människor som rycker på axlarna i ett "det tjänar ändå ingenting till" åt politik. Det är en helt begriplig reaktion, men för egen del skulle jag aldrig kunna känna så. Sen betyder det absolut inte att jag handgripligen engagerar mig i varje, eller ens särskilt många, frågor - men min grundinställning är liksom alltid att saker går att ändra på.

Med det sagt var såklart en del saker bättre förr. Vi hade ICQ. Fotbollsskor tillverkades inte så många gräsliga färger. Melodifestivalen avgjordes på en (1) kväll.  

Storvulet

Sitter i skrivande stund på Espresso House på Sveavägen och äter smuliga torra scones och nyttjar deras fria wifi, eftersom mitt nya mobila bredband inte riktigt kommit igång än. Lite irriterande. Innan var jag ute och gick en lång runda, längs Valhallavägen nerom Östermalm och så upp norrut igen, och luften var klar och hög men jag frös om händerna. Köpte messmör och ekologiska ägg på vägen.

Kandidaterna för att ta över min och Hannas praktikplatser på kansliet har varit på besök i dagarna för intervjuer. Samtliga pol kand:are från Uppsala. Vi befolkar världen. Annars har jag fått höra att regeringskansliet generellt kryllar av skåningar - utom försvarsdepartementet, där norrlänningarna huserar. En annan iakttagelse är att säkert 80 procent av alla (25 pers ungefär) anställda på EU-kansliet är kvinnor. Lite utav ett mysterium. Fast chefen är såklart man.

Om natten är alla änkor grå

Nej, jag har verkligen ingenting att skriva. Tar bara upp en massa plats nu. Och tid. Eller - en massa plats rör det sig ju knappast om. Ett blogginlägg kan inte ta särskilt många kilobyte i anspråk.

Personen i lägenheten under spelar en vidrig, baktung version av "Heart of gold" på väldigt hög volym. Annars har jag verkligen trivts otroligt bra här i Jens lägenhet på Lilla Essingen; utsikten är helt fab, det är kul att laga mat med gasspis, duschen är jätteskön. Men på måndag tar jag mina pinaler och flyttar till ett rum på Sveavägen 110. Där blir jag fram till jul. Håller tummarna för att min nya hyresvärd är något renligare och något mindre öppet rasistisk än den förra.

Nu kan jag koncentrera mig på att hitta nånstans att bo i Malmö till våren istället. Ur askan.

Cheesesteak

Hela dagen har det gått ”fyndiga” interna mail på jobbet med anledning av att EU fått fredspriset, så när chefen skrev att det var bubbel i fikarummet klockan fyra trodde jag mest att det var ett skämt, men icke sa nicke. Inget billigt skit heller. Och ostbågar! Ett fint sätt att avsluta en ganska arbetsintensiv vecka innan jag satte mig på tåget söderut. Har försökt lyssna på VM-kvalet på Radiosporten, men SJ:s anslutning håller inte direkt sydkoreansk standard. Hackigt och dant. Som det svenska spelet, vad jag kunnat uttyda.

Jag har alldeles snart (innan Hässleholm, förmodligen) läst ut Borges ”Alefen”. En liten behändig pocket som kompletterar ”Fiktioner” och samlar en del tidigare utgivna texter på svenska. Jag har en ”Collected Works” på engelska också, tjock och fin från Penguin, så några av historierna var inte nya, men det är ändå en fin läsupplevelse. Och de båda utgivningarna förstås en fantastisk kulturgärning. Härnäst vet jag inte riktigt vad som står på tur, men Zadie Smiths nya verkar lovande. Eller något historiskt av Hobsbawn.

Om lite mer än en vecka har jag ingenstans att bo. Igen.

Klockan halv åtta på morgnarna när jag går till jobbet längs Norr Mälarstrand kommer en äldre man gående ner till vattnet, tar av sig morgonrocken och sänker ner sig. Speedos och badskor.

Bjällra

Efter mitt andra besök hos naprapaten fick jag en bunte styrkeövningar och några stretchgrejer att göra, så ofta jag vill och orkar, de kommande tre veckorna. Men ingen löpning. Häromkvällen märkte jag hur skrämmande fort det gått att tappa allt vad kondition heter; växlade upp på motionscykeln och trampade på lite extra i tio-femton minuter, varpå pulsen åkte upp som den inte gjort sen backträningen på Bulltofta i våras. Sen körde jag till på köpet knät i styret och började blöda som en skäktad get. Blod och svett, blod och svett rann längs min vad och ner i skon.

Så det blir ingen vinst i Kyrkloppet. I år heller.

Annars är jag så vansinnigt glad och lättad över att ha flyttat från mitt kissluktande rum. Igår baxade jag min stora väska tvärs över stan och installerade mig i Jens lya på Lilla Essingen. Hur fin som helst. Och, framför allt: jag kan gå naken som jag behagar, laga mat helt efter eget lynne, slipper tränga ihop mig på en ynka hylla i kylskåpet. Tror jag stannar här. Sorry Jens. Du göra som du sagt och skaffa en sugar mama i Staterna.

Gilgamesh

Helg shmelg. Gick en tvåtimmarspromenix runt Söder och lyssnade på Godmorgon världen! i P1, åt kålrot med fetaost, satt en lång stund på Café Vurma vid Nytorget och drack kaffe. Dessa thirty-something södermänniskor med sina barnvagnar, surdegar och utstuderade tredagarsstubb; så lätta att göra narr av, så provocerande icke-reflekterande kring sina egna privilegier, så miljöpartistiska. För den ytlige betraktaren, dvs. Brunchandes, skvallrandes om veckans provinsiella pseudokulturdebatt eller nya rön om barnuppfostran.

Veckans antropologiska fältstudie härmed avslutad.

Nästan. För igår var jag i Östermalmshallen. Det är naturligtvis en grav förenkling, och en inte oproblematisk romantisering, men: jag längtade tillbaka till Malmö. Där kan folk åtminstone inte leva hela sina liv i någon slags Axesskonservativ, Svenskt Tenn-parfymerad parallell verklighet där sjuåringar går till lekplatsen i Ralph Lauren och vuxna män kallar varandra Dodde och Pirre. Malmö är mindre, visst. Och folk är precis lika fattiga. Men möjligheterna att retirera till sin egen lilla bubbla är mindre när man inte gömt underklassen i en förort fem, tio kilometer utanför centrum.

Veckans klasshatstirad härmed avslutad.

Sans cesse

Igår satt halva kansliet tillsammans i fikarummet och såg (efter att ha genomlidit kungens jobbigt obekväma och stolpiga anförande) Reinfeldt läsa regeringsförklaringen. "Investera i människor". "Det ska löna sig att ta ansvar". "Investera i Sverige". Och så. Några menlösa, till intet förpliktigande rader om jämställdhet; ytterligare några färre om klimatet. Mage att hävda att man för "en politik för full sysselsättning" bara för att man "stärkt drivkrafterna till arbete". Och så givetvis det oemotståndliga talet om att "därför behövs ALLA jobb". Så fan heller.

Min vän Jens ska åka på några veckors semester och har varit vänlig nog att låta mig passa hans lägenhet. Så nu har nedräkningen inletts: blott nio nätter kvar av att somna med kisslukt stickandes i näsan. Karaktärsdanande, men liksom ändå en erfarenhet jag gärna varit fattigare.

På tal om Jens så kom han med den lysande idén att jag borde ägna första halvan av nästa höst, när jag ändå bara går och väntar på att min sista 15-poängskurs ska börja, åt att resa lite. Ju mer jag tänker på det desto vettigare låter det. Funderar på Alperna.

Definitivt, kanske

Min kropp och jag är inte riktigt överens för tillfället. Först har vi det här med mitt onda knä som vägrar ge sig, trots styrketräning och idogt stretchande helt enligt sjukgymnastens ordination. Så jag kommer nog att boka en tid på Naprapathögskolan i veckan. De har elever som behandlar för under två hundra pix, vilket lätt känns värt att pröva. Men även bortsett från knät har jag känt mig liksom hänging, vek och småsvettig nu ett par dagar. Antar att det kan vara en liten förkylning som ligger och trilskas.

Var ute och gick en sväng på Kungsholmen idag och stötte på Mats och Birgitta Williamson, som var på väg ut till golfbanan. De bjöd in mig på middag endera dagen. Sen promenerade jag vidare till ABF-huset på Sveavägen och lyssnade på en föreläsning med Joakim Palme, som jag för övrigt haft på en kurs i svensk välfärdspolitik i Uppsala. Han är bra. På tisdag ska förhoppningsvis jag och Hanna (min praktikantkollega) gå och se den nya dokumentären om hans salige far.

Imorse hade en av katterna skitit på hallgolvet.

Huggsexa

Äntligen har jag fått ägna en hel eftermiddag åt att bara strosa, flanera, spankulera och traska runt på stan och liksom känna att jag är i Stockholm. Första gången den här veckan (utanför arbetstid dvs) jag känt mig genuint glad att vara här och inte alls längtat söderut. Provade kostymer. Först på COS: den var ekonomiskt löslig men byxorna satt åt helvete för tight, särskilt över vaderna. Sen fick jag hybris (som de säger i Hästveda) och provade en underbar sak i borstad flanell på J Lindeberg för fem lakan; måste, helt enkelt, börja lönearbeta. Efter den brutala påminnelsen om min finansiella knapphet var jag tvungen att tröstköpa ett provocerande dyrt bröd på fejkbageriet i Mood-gallerian. Smakade noll och inget.

Klargörande: det luktar alltså kiss på mitt rum. Det jag sover i.

Pan bagna

Det finns mycket trevligt med att jobba på Regeringskansliet; man får ett snajdigt id-kort, de har ekologiskt Zoegas i fikarummets kaffeautomat, man får tillgång till ett skönt old school-gym i finansdepartementets källare mitt på Drottninggatan - för 100 spänn om året. Svårast hittills är förmodligen alla dessa förkortningar. En del generell RK-lingo, men mestadels EU-relaterat. Som när en handläggare introducerades för mig med orden "det här är Johan, han är MFF:are", varpå jag ägnade en halv eftermiddag åt att grunna på exakt varför hans allsvenska sympatier var relevanta i sammanhanget. För att sedan upptäcka att MFF stod för Multiannual Financial Framework, dvs EU:s långtidsbudget. Sånt.

Mina praktikantkompanjoner, Hanna och Renata, pluggar båda i Uppsala nu men visade sig ha vuxit upp i Kristianstad respektive Hässleholm. Renata har gått på Linné! Har verkligen inte pumpat henne på nog detaljer om den biten. De är i alla fall båda några år äldre än mig och jag kan inte minnas att jag sett någon av dem tidigare, varken i Skåne eller här uppe.

Den här veckan har mest gått åt till att få ordning på en del tekniska och praktiska bitar, och att försöka sätta sig in i det löpande arbetet. På måndag är det tänkt att jag ska få börja göra lite mer stimulerande saker som följa med min handledare på möten och skriva lite. Ska bli gött. Boendebiten funkar helt ok. Kvinnan jag bor hos verkar jobba mycket natt och vi har hittills inte behövt trängas särskilt mycket. Hennes katter är dock synnerligen feta, svarta och närgångna, och äcklar mig lite. Ska nog fortsätta leta annan lya lite med vänstran.

Wonkish

Att jag sätter mig på tåget mot Sthlm på söndag klockan två har, av förklarliga skäl, kommit en smula i skymundan här hemma - även i mitt eget huvud. Alma och Fredrik kom ner igår och idag har vi flängt runt i nära nog varenda mataffär i stan. Morgondagen är stora matlagardagen. Själv ska jag bland annat baka 100 portionsbröd och fördegarna sattes ikväll. Men: mitt i detta milda bröllopskaos ska jag alltså även hinna med att vika skjortor och packa allt annat för fyra månader, och dessutom sy ihop detaljerna med Eva som jag ska hyra rum av. Bråda dagar.

Snart startar dock Stockholmsbloggen.

Fittupplopp

Tidningen Fokus kom idag med sitt första nummer efter sommaruppehållet, och innehöll bland annat en kort intervju med liberala ungdomsförbundets nya ordförande. Som visade sig vara en gammal kursare till mig från Uppsala. Jag visste redan då att hon var politiskt aktiv - minns ett par debattartiklar om, tror jag, bostadssituationen, i Ergo - men efter ett par terminer försvann hon utan att jag tog någon vidare notis. Uppenbarligen har hon i alla fall inte legat på latsidan sen dess. Undrar om hon kommer ihåg mig. Att hon erbjöd sig att knyta min slips när vi skulle ha sittning under insparksveckan, men att jag avböjde och istället själv googlade fram en pedagogisk instruktion och kom till Stockholms nation med en oklanderlig four-in-hand.

Generellt tror jag inte folk minns mina slipsknutar särskilt väl.

Till Almas bröllop har jag tagit på mig att baka lite bröd. Morfar ska bidra med sina paradfrallor och jag med något lite grövre, kanske med frön och sånt i. Provbakade en sats igår som blev tämligen misslyckad; redan under knådningen känner man att något är fel, att man får arbeta den oroväckande länge för att uppnå rätt elasticitet och schvung, och sen jäste den dåligt trots att den fick stå på golvvärmen på toa över natten. Men det hinns med åtminstone ett försök till innan lördag. Lite mer vete, lite mindre råg, ny vildjäst med lite bättre fart - det ska nog bli bra.

Keep on blogging in the free world

Handbollsilliterata britter har lagt finalen mitt under min tågresa, och eftersom jag till råga på allt glömde hörlurarna hemma kan jag inte lyssna på Radiosporten utan är hänvisad till Aftonbladets liverapportering. Frustrerande. Inte hälften så frustrerande, dock, som min (vad det verkar) inflammerade tå och mitt smärtande knä. Har löpt lite över två hundra meter sedan i tisdags. Men påtvingad vila är också vila, och den kan nog göra mig gott i ett längre perspektiv.

Med mig på tåget (till Stockholm) har jag även ”Välkommen till den här världen” av Amanda Svensson, som jag ser mycket fram emot att läsa. Beställde i samma veva ”Alephen” av Borges och ”The spy who came in from the cold” av le Carré. Täcker många baser. Till hösten ska jag passa på att sluka skönlitteratur när jag inte ständigt har kursböcker att beta av. Ser fram emot långa söndagar på stan med promenader och kaffe och kanske en fotbollsmatch när man kommer hem med blossiga kinder och trötta fötter och bakar en pumpa i ugnen med varma kryddor.

En god nyhet: att jag hittade en gammal tredelad kostym som jag trodde var avyttrad och därigenom sparar en sisådär tre lakan - eller åtminstone skjuter upp investeringen till mindre ekonomiskt ansträngda tider. Blå med ganska breda kritstreck. Ska be mormor snäva in bensluten en smula.

Pop, girls, et c

Känner mig en smula rådvill beträffande bloggens framtid. Ett tag tänkte jag göra den till en mer regelrätt träningsdagbok, mest för att få lite kontinuitet, men sånt är ju i ärlighetens namn inte särskilt roligt för utomstående att ta del av. Och löpningen bokför jag redan på jogg.se. Så gick en vecka, och ytterligare en, och vips hade jag inte skrivit på en månad och tyckte det var ganska skönt. Men en total avveckling är inte heller aktuellt. Nån sorts ventil behöver jag för saker som inte ryms/passar i en Fb-status. Förmodligen än mer så under hösten i Stockholm.

Igår var jag och Viktor ute på sydskånska äventyr. Planen var att springa från Malmö till Hörby, övernatta på vandrarhem där och sen fortsätta till Hässleholm följande dag. 14 mil längs Skåneleden. Riktigt så blev det inte. Vicke fick känning av en gammal knäskada och kastade in handduken efter 35 km. Själv fortsatte jag ungefär lika långt till och ankom Hörby strax innan åtta på kvällen, men de sista 15 hade varit verkligt tuffa och jag visste att en natts sömn inte skulle räcka för tillräcklig återhämtning. Och dessutom var det trist att springa själv när jag var så trött. Så det blev en buss till Kristianstad och ett tåg därifrån till Hässleholm. Efterlängtad dusch, risgrynsgröt på tub, lite OS.

Mina knän gillar mig inte idag. Men efter nästan nio timmar på benen hade ju allt annat varit underligt. Rent muskulärt känns det dock helt ok.

Trinda tråg

Det är sant som de säger, att en mara börjar efter tre mil; för mig än mer så eftersom jag aldrig sprungit längre (Lidingö x 2) och resterande 12 km verkligen utgjorde uncharted territory. Skulle benen plötsligt sluta lyda? Magen göra uppror p g a saltgurkan jag norpat vid dryckesstationen fyra kilometer tidigare? Strax efter 30 km-skylten spritsade jag i mig min kroppsvarma nötcrème som legat och skavt i byxlinningen i sisådär två timmar och fyrtio minuter. Visst blev det jobbigt sista milen, särskilt i de tre monstruösa, kilometerlånga motluten kring Hovs Hallar, men när jag passerade 40 km på 3.29 visste jag att sub-3.40 var inom räckhåll och lyckades pressa mina arma påkar de sista 2195 metrarna till en målgång på 3.39.05.

Mäkta nöjd, såklart. Det är en erkänt tuff bana. Jag disponerade mina krafter rätt (milpasseringar ca 54-52-52-52 min) och drack tillräckligt i den oväntat starka solen. Ångrar dock att jag inte sprang i linne - vaknade imorse med en bonnabränna av guds nåde.

Samtidigt som loppet arrangerades den s k "Hamnfesten" i direkt anslutning till målområdet, och när jag fått min lilla gulliga glasstatyett och några muggar vatten tvingandes jag kryssa fram förbi Pepes Bodega genom horder av glassfrossande barnfamiljer, danska turister och stekare som värmde upp inför tennisveckan. Benen ville knappt bära, salt svett rann ner i ögonen och gjorde mig halvblind. Efter många om och men tog jag mig till ett fik och fick mig några fabrikspannkakor med sprejgrädde. Tågresan hem var hemsk. Illamående, svag, inträngd bredvid en svettluktande tågluffare från Mexiko.

När jag kom hem låg Mats-Arne under bordet på verandan och hälsade mig med utsökt likgiltighet.

Anglicistisk angst

Nu har föräldrarna lämnat mig och katten till vårt öde. Mats-Arne har noll och inget sinne för att upprätthålla sitt revir, med den följden att allsköns ljusskygga kvarterskatter stryker runt i trädgården medan han ligger och jäser obekymrat på verandasoffan som en annan pascha. Igår fick jag jaga ut en som vågat sig ända in i köket. Måste lära honom att stå på sig bättre, kanske genom en kurs i felinaesiskt (googla!) självförsvar.

Men de Episka Hemmafesterna kommer att lysa med sin frånvaro till helgen, trots ff. Eftersom jag ska springa ett visst maraton på lördag. Kvällen innan står kolhydratsladdning och tidigt sänggående på schemat; då min support crew/skjuts flytt landet är jag hänvisad till Skånetrafikens välvilja, vilket innebär nära två timmars tågresa med början 06.44. Och på lördag kväll räknar jag kallt med att vara så pass invalidiserad att alla förflyttningar längre än sträckan mellan köket och tv-soffan omöjliggörs. Får inte glömma att bunkra glass innan.

Men imorgon: kostymjakt i Malmö. Både med tanke på höstens jobb och syrrans bröllop.

Ottomanska otyg

Inatt har jag sovit oroligt och drömt om höstens Stockholmssejour; att jag åkte upp utan att ha ordnat något som helst boende, inte ens på vandrarhem, och sedan vandrade tröstlöst vilse på Norrmalm i jakt på ett kebabställe med gratis wifi. Hungrig och ensam. Upptäckte dessutom att jag glömt min bankdosa hemma. Så, idag ska jag börja bli lite mer proaktiv och skanna Blocket et c.

Marathontoppningen påbörjad med tio dagar kvar. Sista långpasset i söndags (runt Finjasjön och sen hem, ca 29 km och en fästing) och igår vankades 10 stycken tvåminutersintervaller med en minuts joggvila mellan. Övervägande positiv känsla från båda passen. Jag har varit exceptionellt stel i mina baksidor de senaste dagarna, men mamma masserade mig i förrgår och smorde med tigerbalsam och det verkar ha gett resultat.

Tom kväll utan fotboll på tv. Åker ut till Hovdala och går på teater istället.

Automatiska stabilisatorer

Alma och Fredrik är hemma ett par dagar, först och främst för att åka ner till Tyskland med pappa och handla dricka till bröllopet. Vilket ombesörjdes idag. Med eftertryck. Själv cyklade jag ut till Hovdala och sprang en timme i de fantastiska bokskogarna, bort mot den gamla biblioteksruinen till. Börjar känna mig duktigt nedtränad och sliten nu. Vilket är enligt planen; imorgon blir det sista omgången långa intervaller (med partiledardebatten i lurarna, såklart), sen ett långpass om tre timmar till helgen, och först efter det ska nedtrappningen inledas.

Midsommar: löser sig väl.

Armod

Nu mindre än tre veckor kvar till maran i Båstad. Som ett led i uppladdningen anmälde jag mig för ganska länge sedan till ett 21 km långt terränglopp i Bockeboda utanför Önnestad (del av samma serie som det i Kullen). Igår var jag ganska bakis efter Johans student och hade (i vanlig ordning) inte sovit alls så länge som jag behövt, men anmäld var jag och springa skulle jag. Således. Joggade ett par kilometer som uppvärming; huvudet sprängde, magen protesterade. Föräldrarna kastade oroliga blickar där de satt och drack kaffe i solskenet. Men när starten väl gick visade sig benen förvånansvärt villiga.

Så, jag sprang på så gott det gick den första milen, utan att titta på klockan. Det var ändå så obanat och knixigt att allt över femminutersfart var omöjligt. Milen passerades på 51 minuter. Visst var det jobbigt, men ansträngningen förde det positiva med sig att jag glömde huvudvärken. I vissa våldsamma nedförslöpor rapade jag dock gin. Sen mosade jag bara på, plockade ett dussin placeringar på andra halvan och kom i mål på just under 1.45. Inget man skrämmer barn med, men med tanke på banans beskaffenhet och min grundliga G&T-laddning kvällen innan måste det betraktas som något av ett styrkebesked.

Idag: lite stel i höften. Bakar bröd.

Ersatz

Istället för den där tråkiga Tony Judt-boken har jag nu börjat läsa "Kroppens geni" av idéhistorikern Sverker Sörlin. Helt fakking lysande. Det är en mycket intressant och, framför allt, välskriven sammanvävning av skidsportens historia i Norge och Sverige, Sörlins egna minnen från barndomens skidtävlingar, och hans nutida jakt på hemligheten bakom det norska skidundret. Bland annat hänger han med Björgen och övriga norska damlöpare på träningsläger. Jag har aldrig läst någon som så på pricken fångar det livsbejakande i att verkligen spänna bågen och testa sina fysiska gränser, den oförställda glädje som då och då belönar den som tar ett kliv ut i det för den egna kroppen okända. Själv är jag inte särskilt bra på att våga såna kliv. Jobbar på det.

Igår, 19.00, Björkvallen: Farstorp derbyslog Hästveda med 1-0 i damernas division fem. Hästveda hade chans att ta säsongens första poäng (på nio spelade matcher), men brände en straff. Knott. Okristligt kallt för att vara juni.

Utanför HTS var de i färd med att testa megafoner och dekorera ett stort släp med björkgrenar. Kanske vågar jag mig bort till Linné imorgon eftermiddag för att se Johan Brink springa ut; man får då kalkylera in risken att träffa på Ingmar eller Bert eller, gud förbjude, Bibliotekarien. I vilket fall blir det studentfest chez Brinks på kvällen - och en halvmara i skogen utanför Kristianstad dagen efter. Men den är ändå mest tänkt som träning.

 

Smöra och bröda

Igår cyklade jag lite mer än tio mil, från Möllevångsgatan 33 i Malmö till Trebackalånggatan 16 i Hässleholm. Trans Scania, nära på. Man får åtminstone se mycket av Skåne på en sån tur; allt från Sydsvenskanhuset på Segevång till djupgröna bokskogar norr om Höör, via böljande blommande fält mellan Flyinge och Kungshult. Det svåraste på hela biten var att hitta ut ur Lund när jag skulle till Södra Sandby. Fast jag pluggat sex terminer i stan hittar jag fortfarande knappt utanför en femhundrametersradie från Domkyrkan räknat.

Rullade iväg strax innan tio på förmiddagen, med "Godmorgon, världen!" i lurarna, och var hemma kvart över fyra. Egentligen skulle jag ätit lunch i Stehag, men hela samhället (eller vad man nu ska kalla det) låg i fullständig dvala. Hittade en byakrog och en pizzeria; båda öppnade först till kvällen. Matbutiken hade obegripligt nog (klockan halv två!) redan hunnit både öppna och stänga för dagen. Så det fanns inte mycket annat att göra än att cykla vidare den dryga milen in till Höör, där jag fick mig en köttbullsmacka och en dammsugare och två koppar kaffe. Med utsikt över torget.

Tar tillbaka det där om att allt av Tony Judt är så jäkla bra. "Thinking the twentieth century" är hittills tyvärr mest pratig och nostalgisk och, etter värre, skriven i en tröttsamt mästrande ton.

Utmätning

Nu har jag i vanlig ordning en lista över saker jag ska försöka hinna med i sommar. En del längre löpprojekt längs olika delar av Skåneleden och en hel drös recept (kroppkakor, kimchi, ett återvändande till surdegsbakning) som ska passas på att förverkligas medan föräldrarna betalar råvarorna. Böcker att läsa, såklart. Och så verkar det bli en del kneg uppe hos morföräldrarna. Som en förberedelse för höstens placering har jag tänkt läsa på så mycket jag orkar om aktuell svensk EU-politik, men såklart även kolla upp lovande löprundor i huvudstaden - det senare kanske aktuellt först när (om) jag lyckas ragga upp någonstans att bo.

Läsmässigt har jag varit lat mest hela våren, och det plågar mig. I måndags lånade jag "Thinking the twentieth century" av Tony Judt på Lunds Stadsbibliotek. Ungefär allt annat jag läst av honom (brittisk historiker) har varit mer eller mindre lysande, så det känns som ett säkert kort, men snart måste jag ta mig i kragen och börja konsumera även skönlitteratur med lite mer tuggmotstånd för att liksom inte helt förlora spänsten. Dags för Thomas Mann, månde?    

Månskensentrepenör

En sån dag idag som alltid får mig att tänka på den där Spike Lee-filmen jag aldrig kan minnas namnet på (*googlar*; "Do the right thing", visst fasen), den som utspelar sig under en vansinnesvarm dag i Brooklyn där en snubbe vandrar runt med en stor boomblaster på axeln och spelar Public Enemy. Sen blir det våldsamt, har jag för mig. Inget våld i Malmö idag. Inte i Lund heller. Bara otaliga bleka ben som helt ogenerat paraderas på gator och torg och tåg. Och så luktade Triangelns station, den norra uppgången, distinkt av fisksås (vietnamesisk) när jag åkte för att ha möte med min seminariegrupp i eftermiddags.

Loppet jag sprang i lördags visade sig handla lika mycket, eller mer, om att sätta sina trötta fötter absolut rätt på den leriga/steniga/rotiga stigen för att undvika en brutal död, sönderslagen mot Kullens klippor och utspolad till havs. Det var en minst sagt knixig bana. Och backig. Efter fyra kilometer hade jag leversmak i munnen och mer mjölksyra i låren än någonsin tidigare på tävling. I den tredje idiotbacken hade jag lärt mig att inte ens försöka springa. Då passeras jag av en frustande medelålders man i full stridsmundering (kompressionsstrumpor, vätskeblåsa på ryggen och fivefingers på fötterna), som formligen älgar uppför backen och vrålar "DET HÄR ÄR KULLAMANNEN!". I ett huj bekräftades alla mina fördomar om barfotalöpare som, well, inte som alla andra.

Potenta pontifikationer

Vilken fin dag vi fick, plötsligt. I förmiddags sprang jag en helt kort runda, mest för att sträcka på benen och hålla igång muskulaturen inför morgondagens kraftprov på Kullen. Och jag kan bara be för att kroppen svarar bättre då, för idag var det stelt och stolpigt och med nya småkrämpor som liksom dök på mig från ingenstans och avlöste varandra under hela passet. Satt sedan och stelnade till på en workshop (som skiljer sig från ett vanligt hederligt seminarium bara till namnet) med en flummig tysk antropolog efter lunch. Känner tydligt hur min akademiska ambitionsnivå sjunker med varje ytterligare dag vi närmar oss sommarlovet.

Bryssel påminde en hel del om Paris fast mindre. Många stora boulevarder och ståtliga palats, men även vindlande kullerstensgator och god falafel. Vi hade ett digert schema med en hel massa studiebesök och möten. Allt flyter liksom ihop en smula såhär i efterhand. Minns i alla fall att jag diskuterade eurokrisens ursprung med en vansinnigt självsäker (kanske t o m arrogant, men i så fall inte utan visst fog för det) tjänsteman från kommissionen. Att jag åt två våfflor redan första eftermiddagen och sen kände att den kvoten liksom var fylld. Att min längsta mening på franska yttrades på en brasiliansk restaurang. Och att en tvålitersstrut pommes frites med majonnäs för tre euro visserligen är ganska bra bang for the buck, men att man blir fasligt smord i truten efteråt och mest vill bita i en citron.

Let it rip

Ryktet om min bloggs död, o s v. Nu kör vi! Åtminstone en stund.

Resten av lägenheten reser bort under helgen, till en stuga någonstans i obygden utanför Lönsboda, för att musicera och dricka sig orediga och göra andra såna där grejer man gör i ett rockband. Själv ska jag således passa på att: spatsera naken över alla våra knappa hundra kvadrat, använda alla spisplattor samtidigt, gå på toa med dörren öppen. På söndag morgon flyger jag till Bryssel med klassen.

Dessvärre verkar jag få ytterligare en sommar med gott om tid åt löpning och spektakulära kulinariska experiment; ringde Reine, min man på Stoby Måleri, i förmiddags och fick ett ganska negativt besked. Inte ett definitivt nej, men nära nog. Så det blir nog till att skrapa ihop ströjobb hos släktingar och leva så snålt som möjligt. Med tanke på höstens Stockholmsvistelse lär jag behöva alla pengar jag kan spara.

Igår: rekordlångt långpass om 151 min. Idag 55 min rehabdistans på tunga ben. Snart bara en och en halv månad kvar till maran.

Gärdesmyg

Nej, inga ursäkter; jag har en hel massa att stå i, politiskt och akademiskt och fysiskt. Styrelsemöten för s-studenter stup i kvarten nu när jag blivit kassör, rikliga mängder outsägligt tråkig kurslitteratur att ta mig igenom, och så alla dessa mil som måste löpas. Vad det senare beträffar har jag gett mig fan på att delta i så många obskyra byalopp som överhuvudtaget kan klämmas in under sommaren. Börjar därför säsongen med en halvmara i Hallaryd, med att agera hare åt morbrodern när han genrepar inför Fiskvarvet.

I maj blir det Kullamannen, ett terränglopp på Bjärehalvön. Den 9/6 (lyckligtvis på eftermiddagen, med tanke på att Johan Brink tar studenten dagen innan) springer jag en terränghalvmara utanför Kristianstad. Sen är det examensdags: Båstad Marathon den siste juni. Kan tänkas att man behöver återhämta sig en smula efter det. Har även pratat lite löst med Viktor om att springa Skåneleden från Malmö till Hässleholm, med övernattning i Hörby... I vilket fall, det blir en fin löpsommar.

Men imorgon: Prosecco, och kanske lite gin med fläder eller nåt.

Missbrukat murbruk

Hade tänkt skriva något insiktsfullt om att fylla 25. Nöjer mig med att konstatera vilken finfin födelsedag jag haft hittills: tolv kilometer löpning, långfrukost på Systrar & Bröder, ett par timmars bläddrande i mattidningar på stadsbiblioteket, - här ringde först mormor och sen farmor och sjöng - promenerade hem i strålande sol och satte en deg och överraskades med budapeststubbe till kaffet av de andra pojkarna. Nu: stinn om buken och lite dåsig. Ska nog ge mig ut och njuta lite mer av det vackra vädret.

Och kanske börja söka praktikplats.

Ypperligt yppig

I nästa vecka ska vi äntligen få till stånd ett infomöte om höstterminens möjligheter. Av någon anledning har vi bara 15 poäng att göra vad vi vill med, vilket rent intuitivt känns korkat eftersom nästan alla praktikplatser och utbytesarrangemang löper över en hel termin. Men vi blir väl varse hur de tänker. Själv funderar jag på att söka praktik i Bryssel, kanske hos sossarna i parlamentet (avlönad!). Eller så satsar jag på plugg i Frankrike.

Innevarande vecka är min sista här på Ehrensvärdsgatan; på lördag kommer föräldrarna ner och hjälper till med logistiken när mina pinaler ska transporteras två kilometer sydväst, till pigkammaren på Möllevångsgatan. Sen får vi se hur lång den sejouren blir. Löpmässigt blir det en delvis ny verklighet att anpassa sig till, närmre till Pildammsparken men ganska mycket längre till Bulltofta där jag i dagsläget kör nästan hälften av mina pass. Igår sprang jag uppför Kreatursbacken därute sex gånger. Knappast sista gången den här våren.

Ytterligare ytterliggare

Jag jobbar enträget för att få en av MKB:s studentlägenheter vid Dalaplan. På Boplats Syd ligger jag konsekvent på 1-3 plats i kön på alla objekt jag anmäler intresse på - och lika konsekvent underlåter de att ens kalla mig till visning. Skickade således ett mail till MKB och frågade vad jag gör fel. Och såhär ligger det till: eftersom jag pluggar i Lund kommer jag alltid att få stå tillbaka till förmån för Malmöstudenter, oavsett kötid. Men kan man inte slå systemet får man anpassa sig och spela efter dess regler, så nu har jag, uteslutande för syns skull, anmält mig till en räcka strökurser på MAH. Fortsättning följer.

Annat spännande på gång: jag och mina vänner på programmet filar på en studieresa till Bryssel i maj. Det är tydligen något av en tradition och pengar finns att äska hos Statsvetenskapliga institutionen. Fem dagar pommes frites, brutalistisk arkitektur och besök hos listiga lobbyister. Och så får jag komma till ännu en stad där min ölaversion lär bli ett populärt samtalsämne.

Osedvanligt bra fart på kvällens distanspass. Tänker fortsätta med feelgoodlöpningen februari ut, sen blir det other buns.

There Is No Alternative

För åttio kronor får man en faslig massa grönsaker såhär års, nästan mer än jag mäktade släpa hem. Morötter, vitkål, rotselleri, lök, kålrot, pumpa. Jag brukar gå ut till Lucu Foods, en kilometer bort utmed Sallerupsvägen, en gång i veckan och bulka upp ordentligt; de har ett helt fantastiskt sortiment, lika billigt som torghandeln på Möllan men av betydligt bättre kvalitet. Oftast slinker det med lite bulgarisk fårost och polsk surkål också.

Hade ju lite issues med högra hälsenan veckorna efter hemkomsten från Vietnam, vilket ledde till en del missad löpning. Sedan dess har jag stegrat dosen disciplinerat och metodiskt. I måndags vågade jag mig på ett pseudolångpass om 95 min, och igår tryckte jag ur mig en ganska snabb kilometer runt "Tefatet" i Pildammsparken (4.15-ish) - båda helt utan känningar. Nu gäller det att inte få totalhybris och omedelbart dunka backintervaller i tunna skor. Keep your eye on the prize, liksom. Båstad Marathon 30/6. Ska börja fila på en träningsplan för våren.

Brytningstid

I helgen dök det upp en lapp i trappuppgången, där man vänligen informerade oss hyresgäster om att vi skulle bli strömlösa 07.30 på onsdag morgon och att reparationer skulle pågå till klockan nio samma kväll men att elen till lägenheterna var "prioriterad". Längst ner fick vi ett tips i all välmening: "Håll dörren till kylen stängd så håller sig maten". Tack. Idag är det som bekant onsdag, så jag sitter på stadsbiblioteket i den där stora glaskuben och brainstormar lite halvhjärtat runt ett paper som ska vara inne om en vecka.

Eftersom jag således inte kunde laga någon mat hemma åt jag lunch på Café Selma på Föreningsgatan. Albin och Eva har talat sig varma om stället och jag har alltid tyckt att det sett gemytligt ut när jag sprungit där förbi. De har en slags buffé till det extremt facila priset av 55 pix, innehållandes fyra olika soppor, surdegsbröd, massa olika roliga pålägg (bönröror, ostar, charketurier), sallad och paj. Dessutom får man fruktsallad och kaffe efteråt. Vansinnigt prisvärt! Personalen var glad utan att det blev jobbigt, och klientelet en salig blandning av byggjobbare och kulturtanter. Tveklös rekommendation.

Ryck och stöt

Inga skjutningar, sprängdåd eller annalkande snöstormar kan dämpa mitt goda humör! Först, i förmiddags, sprang jag 75 underbara minuter helt utan att hindras av hälen, vilket innebar fyra raka pass utan smärta. Sen kom jag hem, åt en bakad potatis och såg på Facebook att samtliga blivit godkända på den förhatliga juridiktentan. Och från mitt bröst föll stenen. Sen, som krona på verket: extrapris på parmesanost på Hemköp. Avslutar dagen med Lazio-Milan och fantastiska valnötter från Teheran Supermarket vid Möllan.

Sfoglia

Förhoppningsvis innebär Löfvéns kröning att Tommy Waidelich byts ut som ekonomisk-politisk talesperson; visserligen har han visat tecken på växande självförtroende på sistone, paradoxalt nog samtidigt som cirkusen kring Juholt stadigt accelererat, men sammantaget har hans bidrag till debatten det senaste året mest bestått i flackande blickar och luddiga resonemang. Gudarna ska veta att vi behöver en stark, tydlig röst på den positionen. Som kan föra fram det surrealistiska i att Anders Borg avfärdar forskning om det omöjliga i att utvärdera jobbskatteavdragens effekt med att man "måste titta på verkligheten". Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering och regeringens egen Långtidsutredning pysslar tydligen med något helt annat. Och dessa rapporter behandlar dessutom de två första stegen av avdragen - man kan på goda grunder anta att de följande har haft ytterligare avtagande marginaleffekt.

Håhåjaja.

Klartecken

Vad gör man när man fått en kotunga till skänks av en ljusskygg lirare i Farstorp, och tröttnat på att den tar upp halva frysen, stirrandes uppfordrande på en varje gång man går för att ta lite glass? Om uttrycket tillåts: man tar tjuren vid hornen.

1. Tvätta av tungan. Min hade lite hö gömt på undersidan.
2. Placera i en gryta tillsammans med: hela svart- och kryddpepparkorn, liberala mängder salt, ett par lagerblad samt, bara för att jag råkade hitta dem skräpandes i grönsakslådan, tre selleristjälkar.
3. Koka upp, skumma och sjud försiktigt i tre timmar.
4. Låt tungan svalna i spadet tills den blivit hanterbar. Medan den fortfarande är lite ljummen drar du lätt av det yttersta, knottriga skinnet.

Efter kvällens gympass skivade jag ett par hekto tunga tunt och wokade med broccoli, lök och vietnamesisk svamp. Smaksatte med ingefära, hoisinsås, soja och en gnutta socker; avslutade med att strö en näve hackade jordnötter över hela härligheten. Tungan har en väldigt intressant, liksom smältande konsistens. En positiv överraskning.

Kappa

Jag drömde om Håkan Juholt inatt. Han hade kallat till presskonferens och alla tog för givet att han tänkte meddela sin avgång. Men när han stod där på podiet, inför ett massivt pressuppbåd med hundratals smattrande kamerablixtar, skrattade han bara triumfatoriskt och befriade sig med ett enda, dramatiskt ryck från mustaschen. Och se! utan den var han plötsligt tjugo år yngre och trettio kilo lättare. Minnet av tio bortkastade månader av inkompetent, inkonsekvent och impotent oppositionsarbete rann i ett slag ur allas medvetande. Optimismen visste inga gränser.

Föräldrarna var här igår och åt. Jag bjöd på pumpagnocchi med caponata (som en italiensk rataouille ungefär) och apelsinglaserade morötter. De stod för vinet. Möcke gott och trevligt.

Pytt

Lite oväntat blev jag via Boplats Syd erbjuden visning på två studentlägenheter nere i Västra Hamnen, precis intill det där snurrade tornet. De var jättefina. Ganska dyra också, såklart, även om somrarna var hyresfria. Den ena låg på fjärde våningen och vid klart väder kunde man se Köpenhamn - åtminstone enligt amerikanskan som bodde där nu och som på kort varsel blivit tvungen att åka hem igen, mitt i sitt uppsatsarbete, p g a visakrångel. Hur som tackade jag nej till båda. På pappret är det lika långt till t ex centralstationen därifrån som från min nuvarande lya, men när jag går utanför dörren här är jag liksom redan "i stan" på ett helt annat sätt. I Västra Hamnen finns ett Maxi, ett bageri och en plastikkirurg. Sen kommer två kilometer byggarbetsplats, sen kommer Malmö. Till och med jag skulle få lappsjuka.

Har dock gott hopp om ett par andra objekt vid Dalaplan.

Caponata

Såg inte så jättemycket av partiledardebatten idag, den fick gå i bakgrunden när jag pluggade. Två flyktiga observationer: Jonas Sjöstedt verkade precis så kompetent, sansad och sympatisk som alla lyriska vänsterpartister orerat om. Säkert att han inte vill bli sosse? Och Annie Lööf fortsatte att låta som en, tja, robot. Har hon någonsin yttrat en mening som faktiskt betyder nåt? Det är bara floskler och värdeord - framförda med ett märkligt frånvarande tonfall, dessutom, som om hon alltid läste innantill. Juholt? Undrar vad han gjorde på semestern. Några ledarskapskurser verkar det inte ha blivit i alla fall.

Jag var på möte med s-studenter igår; vi hade bjudit in ordföranden i kulturnämnden (V) som pratade om vad som är utmärkande för kommunens kulturpolitik och vilka satsningar man tänker sig under året. Mycket intressant. Ännu mer intressant blev det precis innan vi skulle gå hem, när en ung man med en full sopsäck på ryggen uppenbarade sig i dörren och undrade om vi ville ha bröd. Han presenterade sig som kommande från "Matförmedlingen". Brödet i säcken kom från ett bageri i närheten, var kasserat men orört - "pillar man så tar man" - och nu ville han sponsra föreningen. Fick med mig fem frallor hem och ett par bagels med sesamfrön.

Värdighet, det uns som återstår

Ny termin, nya kurser: idag har vi intromöte för "EU Negotiations" och på onsdag kväll påbörjar jag mitt tredje försök att läsa upp franskan till gymnasienivå. Naturligtvis använder de inte samma böcker här som i Uppsala, så jag blir tvungen att tjacka nya för fyrahundra spänn. Alltid kul. Men jag fick en ny leverans billigt (läs: gratis) nötkött från familjens dealer i Farstorp i helgen, vilket med råge kompenserar för alla litteraturutgifter. Finfin högrev, färs och en jäkla massa ben att koka fond på.

Tentan: hoppas vi kunna lämna bakom oss.

Dessvärre fortsätter hälsenan att trilskas. Igår gick jag bort till gymmet för att köra lite alternativ konditionsträning på cykel och crosstrainer, vilket är det mest hjärndött tråkiga en människa kan ägna sig åt, varför jag hade med mig min lilla radio och hoppades göra passet uthärdligt med två timmar "Godmorgon, världen" på P1. Nytta+nöje, eller åtminstone nytta+nytta. Tre minuter in på ett reportage från Tunisien tog batteriet slut. Så, istället för förkovran: fördumning, medelst TV4 Morgon - lyckligtvis utan ljud, men en Kristin Kasperssen säger mer än tusen ord.

Följsamhet

Det är ju själve fan. Just som de senaste dagarnas lättare förkylning gett med sig, och jag tänkt blåsa igång satsningen mot Båstad Marathon (30/6) på allvar, börjar höger hälsena strejka. I förmiddags körde jag tolv km fartlek på band på gymmet varpå jag knappt lyckades gå de tre hundra metrarna hem; smackade på Voltaren per omgående vilket tog udden av det värsta, men hälsenor är knepiga saker. Det blir till att iaktta all möjlig försiktighet de närmsta veckorna. Fokusera på den långa sikten.

Hemtenta över dagen imorgon, 09.00-17.00. Nytt upplägg för min del. Men jag är duktig och det ska säkert gå vägen, förutsatt att jag lyckas avhålla mig från Football Manager och brödbak.

Kontraband

Köpte nya jeans (av märket April 77, som är lite mer rock'n'roll om jag förstått saken rätt) idag för första gången på vad som åtminstone känns som en evighet. Mina senaste tre-fyra par har alla haft relativt hög midja, så den lägre skärningen känns initialt lite otrygg, men det rör sig inte om någon otyglad pubesexponering och är förmodligen mest en vanesak. 60 % rabatt är ju dessutom inte fy skam.

Imorgon drar andra säsongen av "Sveriges mästerkock" igång på TV4, och jag noterar med sorg i sinnet att de behållit fjolårets spektakulärt gubbiga jury intakt. Markus Aujalay är sympatisk och har trots allt meriter från Bocuse D'Or, men här känns han mest inplockad för att fylla rollen som etniskt alibi och juryns moderna (!) inslag. Leif Mannerström: fantastiskt gammal. Stockkonservativ, vilket inte hade behövt vara ett problem om hans deltagande balanserats av den tredje medlemmen - men där har man som bekant tryckt in Per Morberg. Som är skådespelare. Inte kock. Och om möjligt ännu mer kulinariskt reaktionär än Leffe.

Rättviseförmedlingen borde göra en insats.

Tryffera

Det upphör aldrig att förvåna mig vad en mil i hög, klar vinterluft, med lätta ben och gröt i magen, kan göra för det allmänna välbefinnandet. Man blir glad och full av tillförsikt.

Tre nyårslöften:
1. Äta mer fisk
2. Bli bättre på franska
3. Gå upp 4-5 klädsamma kilon

Yollari

Efter att ha delat rum med Alma i över två veckor - och resten av tiden umgåtts i princip varje vaken timme och intagit varenda måltid tillsammans med föräldrar och kusiner - känns det underligt tomt att sitta ensam i en kal lägenhet. Det gråa vädret gör väl sitt till. Sömnrytmen uppenbarligen åt helvete; vaknade först tre i natt, märkligt pigg och torr i munnen, lyckades sen slumra till igen men strax innan sex fanns det inget annat att göra än att stiga upp och pyssla med en deg.

Det blir en helg av återhämtning, uppdatering och försök att strukturera vårens första månader, eller åtminstone de knappa två jag har kvar här på Ehrensvärdsgatan. Först måste jag skaffa en almanacka. Och packa upp, tvätta, fylla kylen (men inte för mer än sex veckor!), kanske strosa lite på rean. Med den långa sikten i åtanke ska jag dessutom boka en tid för studievägledning och bena ut vilka möjligheter hösten bjuder.

När jag är i fas igen, fysiskt och psykiskt, blir det kanske lite mer om resan.