Tydligen är det snökaos i New York just nu. Massa flyg är inställda, vägarna såphala och Bloomberg höll tal där han uppmanade folk att ge sig ut och shoppa trots vädret, eftersom "they need the business". Man kan fan köpa sig ur vilken kris som helst. Vi landar ju inte förrän ganska sent imorgon kväll, så förhoppningsvis har de klarat upp situationen då.
Jag är lite villrådig. Villrådig kan visserligen sägas vara mitt mode par défaut. Eller, om sanningen ska fram: inte villrådig så mycket som obeslutsam - men det vet alla så jag ska inte tråka er. Just nu handlar det om föreläsningarna idag och imorgon. Jag har god anledning att misstänka att de nästan bara handlar om saker jag redan kan (eftersom detta är min tredje a-kurs i överlappande ämnen), så jag har vissa svårigheter att motivera mig. Å andra sidan har jag verkligen inget annat att göra. Packa ska jag vänta med till imorgon när jag kollat väderleksrapporten i sista stund.
Jag har inga fancy kanaler, så igår när jag ville se Barca-Real var jag som vanligt tvungen att titta via nätet. På amerikansk tv. Men det värsta var inte att kommentatorn pratade som John Wayne, det värsta var hans otroligt jobbiga bisittare, en uråldrig skotte som envisades med att kalla alla spelare vid förnamn (som om de brukade semestra ihop). Och som regelbundet hävde ur sig saker som "look at that, they've been kicking filet mignons out of Messi's calves all night". Vad fan det nu ska betyda.
Moderata samlingspartiet har som bekant "konvent" nu, där man diskuterar strategi inför 2010, och det verkar som att man kommer försöka göra ungefär som förra gången. Det vill säga: ta en klassiskt vänsterfråga, köra den genom Frihetsmaskinen och få ut något som kanske heter likadant men betyder något helt annat. Efter att ha kidnappat sysselsättningen ska man nu lägga sina våta vantar på rättvisebegreppet. För helvete Sahlin, gör nåt. Tolkningsföreträdet står dig fritt att återerövra!
att träna nu, även om just kylan är inte något jätteproblem. Däremot snöar det och blåser. Det har banne mig snöat i tre dagar. Icke desto mindre gav jag mig ut på en liten löprunda i förmiddags, årets första med vantar men utan Ipod (ville inte utsätta den för vädret). De första 3-4 kilometerna var plogade och fina. Men sen kom jag ut på en mindre skogsstig där bara ett par skidåkare och en häst tagit sig fram tidigare, och vissa sträckor var rent ut sagt skrattretande; jag plumsade fram i snö som räckte en bra bit över knäna, vinden ansatte mig från norr och jag kände mig jävligt hardcore.
Det går en väldigt kul trailer på TV4 just nu för en Wallander-film (be mig inte komma ihåg titeln!), där en djup röst förkunnar över dramatiska bilder: "I ett litet samhälle kan vem som helst vara mördaren" Till skillnad från i en storstad då? Men visst ja, jag glömde; i stora städer finns det en massa uteliggare och kriminella gäng och (gud bevars) invandrarkillar, och andra suspekta element som lätt kan misstänkliggöras efter humör. Mycket bekvämt. Trailerns samhälle å sin sida påminner om byn i "Morden i Midsomer", dvs vit, viktoriansk och välgödd. I den serien är våldet alltid av det kuriösa slaget - orsakat av folk som är besatta av orkidéer, gamla släktfejder osv - och saknar koppling till samhället i övrigt. Eftersom sociala problem inte existerar. Nåväl.
Från det ena till det andra: Tottenham går ju som tåget nu, och alla hyllar Redknapp, och jag har egentligen inget att invända på det sportsliga planet. Men precis som jag skrev för en tid sedan så är Redface själva essensen av vad som är fel och oskönt med engelsk fotboll. Erik Niva (Spursfan) på Aftonbladet hade ett bra resonemang om hela soppan. När man anställer en man som Redknapp är det som att sätta upp en stor skylt med texten "Vi säljer gladeligen vår själ, våra principer och vårt samvete - vinst till varje upptänkligt pris" ovanför ingången på White Hart Lane. Det är att kapitulera för Girigheten.
Tydligen är Uppsala bara landets fjärde blåsigaste stad, slagen bl a av Malmö, men efter min löprunda i fredags vivlar jag starkt på den uppgiften. Det kändes inte som att jag rörde mig ur fläcken. Mitt högra knä har varit lite tjurigt på sistone av okänd anledning, men nu verkar det ha gått över. Satsningen mot Göteborgsvarvet i maj kan således börja! Det smärtade mig att inte kunna vara med när anrika Kyrkloppet gick av stapeln. Enligt rapporterna försvarade Viktor och August och Gustaf familjenamnet med den äran.
Habilt seminarium idag. Jag var trött, så trött, och ryckte bara till när en sympatisk kille med mild röst eldade upp sig en aning. Först hade han en lång utläggning om Per-Albin Hansson (han hade läst biografin), och sen hytte han varnande med fingret och förkunnade: "Marxismen är inte död!" Ingen sa emot. Vår estniska lärare skruvade på sig i stolen.
Och så har jag klippt mig på en riktig salong för andra gången i mitt liv. Inte alls otrevligt, om man bortser från kostnaden såklart. Och frisörens pliktskyldiga pladder om sin svärfars båt i Torekov. Nu kokas det mungbönor för fulla muggar, de där små gröna gynnarna som nog ska bli goda med lite couscous eller kanske i en gryta eller mosade och formade till nån sorts biffar. Mångsidiga.
"The accidental" av skotska författaren Ali Smith närmar jag mig slutet av, och den har hittills gjort sig förtjänt av en klar rekommendation. Inspirerad och fyndigt skriven men ändå inte utan djup. De senaste veckorna har jag känt en växande... jag vet inte, skyldighet nästan, att läsa om "To the lighthouse" av Woolf. Av någon anledning verkar det viktigt. Minns den som helt fantastisk. Time will tell.
En bok som heter "Demokratiseringsprocesser" är dagens projekt. Och så ska jag vika tvätt och köpa äpplen. Men mest läsa, läsa, läsa - våra nya lärare gjorde omedelbart klart att den här delkursen kommer att innebära mycket av den varan. Så helgen vigs åt "Comparative Government and Politics", med ett lysande undantag: imorgon vankas det förhoppad heldag i Stockholm. Shopping, handboll och kanske kanske utgång. Lord knows I need it.
Visserligen sägs det att man ska trappa ner och vila sig i form, men en och en halv veckas totalt löpuppehåll är knappast optimal uppladdning. Nåväl, inget att göra åt saken nu. Bara att bita i det sura äpplet. Dåliga ursäkter tar mig inte över Abborrbacken (den mytiska) och klagade Gunde Svan nånsin över futtiga förkylningar? Han åt sin gröt, torkade snoret ur näsan (eller lät bli) och körde järnet.
Jag vill inte, för att citera en gammal kurskamrat, måla fan på väggen; det finns oändligt många därute som har ofantligt mycket mer att klaga på. Men ibland måste man få tycka synd om sig själv. Och nu är jag förkyld. Gäller bara att ha is i magen och ta det lugnt så man hinner bli kry till lördag.
Var nyss ute och promenerade lite i omgivningarna och möttes av säkert tjugo löpare på lika många minuter. Jag slogs av hur löpning, eller åtminstone deltagandet i lopp och tävlingar, är en på samman gång solitär och kollektiv företeelse. När man springer t ex Göteborgsvarvet blir man ofrånkomligen en del av en gigantisk, framrullande massa; tusentals människor sinsemellan olika men förenade av ett gemensamt mål. Och ändå: alla måste vi ta oss dit på egen hand, och vissa kommer att komma fram före de andra.
För första gången på tre veckor såg jag idag en levande människa i min korridor. Har träffat gott om folk i hissen, i soprummet, i tvättstugan (där jag hade ett långt och givande samtal med en äldre asiatisk kvinna som gillade Skåne), men fram tills idag har alltså min egen korridor förefallit stendöd. Nästan kuslig. Den här mannen undvek visserligen min blick och smet illa kvickt in i sin lägenhet igen, men jag ser det ändå som ett fall framåt. Som om jag hittat vatten på Mars.
Reccegasquen (dessa namn) i fredags, som avslutade insparksveckan, var en lärorik och mestadels njutbar tillställning. Av någon anledning hade jag blivit placerad vid någon slags honnörsbord, uppe på en scen tillsammans med toastmastern och UPS-ordföranden och en massa andra. Men de var väldigt snälla. Det är mycket att hålla reda på: man ska skåla på rätt sätt (och ofta), veta när man ska vika en hatt av sin servett och lära sig melodin till en massa nya sånger. De flesta på temat "vår egen odiskutabla förträfflighet".
I princip sedan första morgonen jag vaknade här i Uppsala har jag dragits med en underlig, liksom tryckande huvudvärk. Dricker kaffe, vatten och Treo, äter ordentligt, sover bra - inget verkar hjälpa. Ibland är det mindre påtagligt men det försvinner liksom aldrig helt. Kanske behöver jag bara lite mänsklig samvaro, och det ska förhoppningsvis dagens aktiviteter förse mig med. Först "polympiad" (kan sluta hur som helst) i Ekonomikumparken och ikväll pubrunda.
Nu: en jäkla massa kläder och böcker att sortera och packa. Ser simultant på Frankrike-Kroatien i handboll. Innan dagen är slut finns det samtal att ringa, mejl att skicka, människor att besöka, kaffebryggare att köpa och, om tid finnes, fläskkotletter att äta. Detta blir mitt sista blogginlägg som hässleholmsbo. Ena sekunden är jag uppspelt och förväntansfull och faktiskt längtar - för att i nästa bli så nervös att jag kan spy. Men men, det är väl så det ska vara.
Viss intressekonflikt i eftermiddag: 16.45 är det final i herrarnas 10000 meter. 17.00 avspark mellan IFK och Lunds BK nere på Österås, och jag hade liksom tänkt se Simon spela en gång innan jag tar min säng och går (norrut), om inte annat så för att jag inte sett en IFK-match på över tre år. Men kan jag offra Bekele? Får grunna på det under Kallurs försök. Nu på förmiddagen: långpass för egen del, runt 17 km.
Inför gårdagskvällens match mot Hallifax ställdes vi inför trevligt problem: vi var för många spelare. På varje matchrapport finns bara plats för 10 anmälda, men igår kunde plötsligt alla utom Johan, som är Bulgarien (och vad som driver människor till såna ställen ska vi inte ens spekulera i). Som president kände jag att ansvaret befann sig på mina axlar. Initiativsbördan var min. Och eftersom jag är född med en instinktiv konflikträdsla utan motsvarighet i länet, såg jag bara en vettig utväg. Snörade av mig skorna. På torsdag blir det dock inga såna gentlemannatakter, eftersom det är min sista match i den ärofyllda rödsvarta tröjan. Mot Axfood dessutom.
2. Stavmixern är din vän. Blanda vinäger, chili, dijonsenap, ketchup, tomatpuré, vitlök och vanlig gul lök till en slät fin massa. Ser inte särskilt gott ut, men väx lugn!
4. Ta det passivt i cirkus tre timmar. Läs med fördel en god bok. Njut av att din boning fylls av doften av gris och chili. En gång i halvtimmen får du gärna lyfta dig från stolen och vända köttet, men det räcker nog att göra det hälften så ofta. Hetsa inte upp dig.
5. Efter tre timmar (min karré var ganska liten och nöjde sig med två och en halv) lyfter du upp köttet ur sin underbart aromatiska chililag. Det är nu så mört att det formligen faller sönder vid minsta beröring. Man kan naturligtvis skära det i fina skivor, men jag kände mig mer rustik och drog isär stycket med en gaffel. Under tiden höjer du värmen på grytan och kokar skiten ur spadet, så att det reduceras i valfri utsträckning.
6. Efter genomförd reduktion återbördas köttet till sitt välgörande bad. Servera i exempelvis tacos. Eller, som undertecknad: kör en traditionsenlig North Carolina pulled pork sandwich, där köttet placeras i ett bröd (som en hamburgare) som på ett förtjänstfullt sätt suger upp de härliga safterna.
Sedan senast: tre underbart välgörande dagar i rurala omgivningar, med dagar av frisk luft och kroppsarbete. Vi pratade en hel del om framtiden (både min och Viktors) - moster övertygade mig nästan att sadla om och söka in på journalistprogrammet, men det faller såklart på geografin, för till Göteborg tänker jag aldrig flytta. Fick även en hel del läst i "De vilda detektiverna" av Roberto Bolaño. Efter det gäng halvdana - bra, men knappast omskakande - böcker jag slukat hittills under sommaren är det skönt att äntligen få njuta av något verkligt lysande.
som ifjol, det blir ett lagom långpass om ungefär 19 kilometer.
En liter blod, förpackat i sterila småflaskor: 29,90. Ett jävla kap ju! På söndag ska det svängas ihop en sjusärdeles blodpudding efter recept i "Husmanskost" av Tore Wretman.
Idag var jag med mamma i Malmö en sväng och hade lite seriös mor/son-bonding. Käkade knorrhane (det är en fisk, dummer) på SMAK, vilket kan ha varit en av de tre bästa luncher jag ätit, och scoutade rean en smula. Kom över en handfull strumpor på Spirit nedsatta med 70%. Sen köpte jag ekologiska nötter på Astrid & Aporna, där jag även hittade KRAV-märkt råsocker som jag för ungefär en timme sedan använde när jag bakade "oatmeal raisin cookies". Såna där stora, sega saker de har i Staterna.
Sommarlov, och vandringslustan griper mig i vanlig ordning. Jag intalar mig själv att den är ett uttryck för en djupare drift, och inte bara produkten av idogt Chatwin-läsande, men egentligen har det ju ingen betydelse; suget finns där i vilket fall. I år blir det nog något mindre anspråkslöst företag än fjolsommarens tredagarstur på Österlen. Kanske tar jag tåget någonstans, promenerar en dag och åker hem igen. Kanske tar jag med mig sovsäcken. Det kan få bero på vädret.
matcherna mot Frankrike och Italien har verkligen imponerat, inte minst arbetsinsatsen och löpandet. Sämst? Jag är oändligt besviken på Frankrike. Förstår inte varför man envisas med att spela Malouda från start. Eller varför Trezeguet inte är med. Men så är jag ju också bara en lekman, och borde förmodligen hålla min söta mun stängd och överlåta tyckandet åt experterna... Typ Hedman och de andra lemurerna med bristfälliga slipsknutar på TV4.
Det mest bestående är en obestämbar känsla av att personalchefen Tomas ogillar mig. Och den lätta paniken när jag, med en kvart kvar av dagen, dammade handtrucken rakt in i en pall med socker och det gick stora hål i två av säckarna. Då fick jag sopa.
I fjol kändes det nästan som att jag själv tog studenten, om igen, eftersom Viktor gav mig kontinuerliga insiderapporter från Linné om alla upptåg och tillställningar. Senare på kvällen följde jag med honom och hans vänner in på någon fest vid Grönäng. Redan där kände jag mig gammal, men det var ändå kul (med en Colin på bästa whiskeyhalsarhumör), så jag hängde på till Björket efteråt. Var förmodligen inte svårövertalad. Men väl där blev jag inte särskilt långvarig - alla hade såna där vita mössor och gratulerade varandra och jag förväntade mig att se Sonesson bakom varje soffa. Hade varit skönt att slippa sånt i år. Och samtidigt är jag tillräckligt vis och erfaren för att avhålla mig från löften.
Det bästa var en helt osannolik diskussion om poststrukturalism kontra marxism - huruvida basen determinerar överbyggnaden, eller om de är ömsesidigt konstituerande. En tredje väg gick ut på att distinktionen är analytiskt irrelevant, åtminstone ur ett socialkonstruktivistiskt perspektiv. Sånt snackar folk såklart om i Uppsala också, men just idag kände jag att jag nog kommer att sakna Lund, åtminstone i sommar. Vill inte knega. Vill bara sitta i min akademiska bubbla, och ibland kolla på EM och grilla en bit kött.
Satt uppe till halv ett i natt och pulade med innehållsförteckningen, som vägrade uppföra sig som jag ville, och sen var det korrläsning men jag var för trött så det fick göras om igen nu på morgonen. Kvart över nio laddades uppsatshelvetet upp till Xerxes, universitets databas. När den har passerat besiktningen länkar jag till den här på bloggen. Tills vidare får ni njuta av mitt fabulösa abstract.
Fuck. Där får man för att man försöker vara duktig och främja den akademiska debatten. Jag räddade situationen hjälpligt, och han var snäll och låtsade åtminstone att han förstod vad i helvete jag pratade om. Sen gick jag och köpte kaffe, och sen åkte jag hem, och snart är det match.
