Bloggpaus tills London, förmodligen

Semelles de vent

Vojne, vojne. Förmodligen är detta mitt sista inlägg från Uppsala. Det mesta som gjorts den här veckan har haft en lätt ödesmättad eftersmak just därför, eftersom det varit sista gången, men jag ska inte säga att jag sörjer nämnvärt. Just nu längtar jag alldeles för mycket efter en jul hemma. Igår pratade jag i telefon med tandvården (behöver laga en tand) och Göingekliniken (sjukgymnast, med anledning av mina spänningar i sätesmuskulaturen - det låter roligare än det är), och det slog mig hur befriande det är att inte behöva artikulera ihjäl sig för att slippa bli missförstådd stup i kvarten.

Nu ska jag pulsa ner till ICA, för sista gången, och köpa savoykål till kåldolmarna som föräldrarna ska få sig till livs ikväll. Imorgon blir det packning av släp, flyttstädning och sen färd söderut.

Les mots et les choses

Kalla mig konservativ, men när jag slår på tv:n 07.15 den 13/12 vill jag inte mötas av Darin, i en bombastisk kyrka, som bäst i färd med att målmedvetet skända "O helga natt". Jag vill ha något som ser ut att vara inspelat i "Gösta Berlings saga". Gärna i ett stall, eller i en timrad stuga. Halm, linne, en brasa. Och så kommer Lucia över vidderna, i fyrspann, insvept i en björnfäll. Ska det vara så svårt att kirra? Jag var nära att öppna även kommande dags lucka i chokladkalendern bara för att lugna mina nerver.

Uppsatsen går framåt i värdig mak. Idag skrev jag ungefär en halv sida och närläste ett par viktiga EU-rapporter från sent 80-tal. När jag skriver tycker jag om att ha Kunskapskanalens direktsändning från riksdagen på i bakgrunden, på ganska låg volym. Eftermiddagens sittning bjöd bland annat på ett väldigt förvirrat och underhållande anförande av en sverigedemokrat om forskning, genusteori och vad man egentligen ska bygga politiska beslut på. "Verkligheten", tydligen. Jamendåså.

Passus

Borges "Biblioteket i Babel", som innehåller valda noveller ur "Aleph" och "Fiktioner", fördes till handlingarna igår. På litteraturvetenskapen i Lund fick vi läsa en handfull berättelser ur "Fiktioner" och vår lärare Anders Mortensen (som jag hörde i P1:s "Filosofiska rummet" häromdagen, orerandes om Robert Musil och moderniteten) hävdade att Borges storhet låg i att han lärde litteraturen att ljuga igen. Och det är väl precis vad världen behöver idag, för att balansera all denna "based on a true story"-vurm: hittepå, sagor, små detektivgåtor, labyrinter. Oändlighet, odödlighet, cirklar. Men det bästa man kan göra är att köpa "Fiktioner" i pocket, den är avgjort mer fokuserad och helgjuten och, framför allt, oavbrutet underhållande.

Obegränsat och periodiskt

Ja, ja, ja; stop yer nagging already! Jag gör det. Jag axlar oket, bördan, ansvaret - eftersom alla andra verkar räddhågsna och ovilliga eller egentligen är RUT-ivrande moderater. Jag anmäler härmed min kandidatur till ordförandeskapet. Skämt åsido: förra veckan var jag på föreläsning med Lena Sommestad, som bara måste vara landets klyftigaste politiker, ja, en av de mest skärpta människor jag träffat överhuvudtaget. Strax efter mamma, just före exempelvis Rouzbeh Parsi (historiker, Lund) och Katarina Barrling Hermansson (statsvetare, Uppsala).

Gudarna ska veta att det inte är lätt att koncentrera sig på uppsatsen när man nyss fått reda på att man ska bo ett halvår i London. Och dessutom ska flytta från Uppsala redan om mindre än två veckor; mycket att stå i. Börjar packa så smått ikväll. Kommer till Hässleholm den 18/12, åker upp och ventilerar uppsatsen 10/1 och drar till Öarna veckan därpå. Jag kommer ideligen på mig själv med att gå och småmuttra på engelska, simulera konversationer i olika sammanhang, öva in fraser om allt från Tottenhams säsong till brittisk budgetsanering. Men jag antar att det kommer att falla sig ganska naturligt att prata engelska när man väl är omgiven av det.

Beträffande de sköna konsterna har jag nyligen läst ut femte delen ur "På spaning...", betitlad "Den fångna", vilket syftar på författarens älskarinna. Hans gränslösa svartsjuka och kontrollbehov får honom att hålla henne mer eller mindre inlåst i den stora Parisvåningen. När hon gör utfärder ser han till att skugga henne eller försöker på andra sätt skaffa sig fullständig information, vilket bara förvärrar hans själsliga våda och oro. Det var den tråkigaste delen hittills. Nu får det bli nåt med Londonanknytning framöver.

Åh, Sara

Igår när jag satt på bussen (var trött i benen efter förmiddagens långpass i slirig snö) ringde de från London igen, och sa att de hört med min handledare, gillade att jag läst nationalekonomi (de skulle bara veta!), hade läst de upplagor av "Husliga spalten" jag skickat med ansökan (de var "inte utslagsgivande") och undrade om jag ville göra praktik på politisk-ekonomiska avdelningen till våren. Well, sa jag, det låter ju alldeles fabulous. Så nu återstår bara att jag ska få ett godkännande av Säpo - lite orolig där för att Almas subversiva engagemang ska ligga mig i fatet. Eller att de luskar reda på att morfar har familjen Wallenbergs avdagatagande som sitt övergripande livsprojekt.

Så, vad kommer jag att få göra? Gå på briefingar på brittiska ministerier. Politisk och ekonomisk nyhetsbevakning. Skriva små fina pm och rapporter hem till Stockholm. Sen lär man tydligen få hoppa in på lite mingel, "Sverigefrämjande insatser" osv, vilket kanske inte är det jag ser fram emot mest men som säkert kan resultera i lite gratis bubbel. Blir kanske tvungen att köpa en kostym till. Undrar vad de har för dresscode till vardags, och om de har casual fridays? I nästa vecka skulle de skicka ett mail med lite praktisk info, tips för bostadssökande etc.

Men allt sånt, det är ju världsliga detaljer. Viktigast: jag ska få gå på Spurs hemmamatcher!

Delft

Att springa på löpband är tråkigt, riktigt jävla glädjelöst, det är en ofrånkomlig och objektiv sanning om det någonsin funnits någon. På Friskis står banden framför fönster som vetter mot en parkering. Ventilationen är obefintlig och man svettas floder efter tio minuter i pratfart. Likväl kröp jag till korset idag. Det är helt enkelt omöjligt att springa snabbt utomhus just nu, dels pga underlaget men även eftersom man måste pälsa på sig så man rör sig som en valross. Man känner sig helt enkelt inte lätt.

Lyxigt därför att kunna köra dagens pass i linne, shorts och tunna skor. Körde långa intervaller, 3x2 km med 1 km joggvila mellan, plus värmning och nervarvning då. Totalt 11 km. Det är alltid svårt att veta vad man ska lägga sig på för fart när man mest sprungit lugn distans på sistone, så jag drog första intervallen i 4.20-fart, ökade till 4.10 och mosade sista i 4 min/km (bytte från P1 till Whitney Houston i lurarna). Kändes väldigt kontrollerat och obehindrat. Kanske man borde leta upp en vinterhalvmara?

Husliga spalten

Att sälja Sverige med mat

Eskil Erlandsson, som nyligen förärats den snajdiga titeln landsbygdsminister, har en vision. Det är en vision om ”god mat, god djurhållning och upplevelser i världsklass”, och sedan två år tillbaka strävar han efter att förverkliga den genom satsningen ”Sverige – det nya matlandet”. I samarbete med Jordbruksverket, Exportrådet och Visit Sweden genomförs en rad projekt, bland annat syftande till att göra Sverige till en destination för matturism i paritet med Italien och Frankrike. Gårdsmejerier, småskaliga charkproducenter, rennäringen och specialiserade potatisodlare ska lyftas fram och locka långväga besökare. Verkar det ambitiöst? Tja, ibland måste man sikta mot stjärnorna för att nå trädtopparna. I jämförelse med våra sydligare konkurrenter om gourméernas reskassor har vi har onekligen ett handikapp i form av det ofördelaktiga vinterklimatet. Med Erlandssons karaktäristiskt centerpartistiska iver är jag dock säker på att han kan vända det underläget i något positivt.

Åtskilliga pol mag- och kand:are från Uppsala kan vittna om våra utlandsmyndigheters viktiga roll som reklampelare, inte minst genom det otal mer eller mindre formella måltider man arrangerar. En del av pengarna från ”Sverige – det nya matlandet” går därför till en kurs i ambassadmatlagning vid Örebro universitet. Kursen består av matlagningsmoment, studiebesök och teoretisk undervisning i hur ”svenska värden gestaltas i mat och dryck”. Kanske något att byta ut den grundläggande statistiken mot? Dessvärre medges inte distansstudier. Enligt kursbeskrivningen kommer studenterna att lära sig hur man ”får en asiatisk fisk att bli till en svensk sillupplevelse”, vilket onekligen låter som en utmaning. Ansvarig lektor Richard Tellström framhåller att det franska köket, på samma sätt som språket, länge var allenarådande i diplomatiska sammanhang. Men förändringens vindar blåser.

Två studenter i måltidskunskap i Örebro, Ingrid Hermansson och Julia Ward, har tittat lite närmare på det här. I c-uppsatsen ”Sverige på diplomaternas bord: En undersökning av svenska ambassadmåltider” (2010) intervjuar de 35 ambassadtjänstemän om hur man använder den statsrepresentativa måltiden för att sälja landet. Det framkommer tydligt att det inte alltid finns förutsättningar för att förmedla svenska värden uteslutande med traditionella svenska rätter. De flesta ambassader anställer lokala kockar, vilket innebär fördelar i form av lägre kostnader och bättre kontaktnät. Det betyder å andra sidan att kunskaperna om svensk mat inte alltid är den bästa. Ambassadören själv är därför ofta djupt involverad i måltidens utformning, med synpunkter på allt från meny till bordsdekorationer och inbjudningar. När specifika svenska ingredienser är dyra eller helt enkelt omöjliga att lägga rabarber på, ökar fokus på kringarrangemanget. Själva maten blir i regel en fusion mellan svenska traditioner och stationeringslandets kök. Enligt de intervjuade uppstår det här vissa svårigheter, då målen för ”Sverige – det nya matlandet” är att framhålla svenska råvarors exklusivitet och de värderingar produktionen genomsyras av (t ex god djurhållning och ekologisk odling). Många vittnar om att de själva fått smuggla Västerbottenost, kaviar, sill samt rågmjöl och vörtblandning till brödbak med sig hemifrån. Bristande implementering tycks alltså mer bero på förvaltningens knappa resurser än på ovilliga tjänstemän.

I uppsatsen berättar dåvarande Tokyoambassadör Lars Eriksson om en särskilt lyckad representation, som tog avstamp i konceptet sju små kakor. Genom att lägga mycket möda på en vacker uppläggning vann han japanernas gillande: ”Det blev en koppling mellan värdlandet och avsändarlandet för det såg väldigt japanskt ut men det var ju svenska smaker”.

(publicerad i kommande Polmagasinet)

A coulter in the furrow

Hanoi hörde av sig igen, de hade fått ett återbud och jag var tydligen "kortlistad" och de undrade om jag fortfarande var intresserad. Skrev tillbaka att jag var det. I ärlighetens namn är Hanoi typ mitt fjärdeval av de sökta platserna, men det skadar ju inte att hålla dörrar öppna. Och maten lär vara ganska spektakulär.

En sävlig dag annars. Förra veckan var jag så flitig, skrev en massa sidor och läste och hade mig. Nu går det lite trögare. Imorgon blir det omstart och andra bullar! Idag har jag sprungit ett par mil i snöblåsten, ätit ostkaka, uppsatsångestfikat (trist mazarin på Ofvandahls) med ett par kursare och pratat med båda mina farföräldrar i telefon. Inte samtidigt då.

Jens blogg är förresten helt briljant, läs den.

Söderkåkar

Det är inte många stenar som förblivit ovända under den senaste veckans jakt på nya vinklar i "rosornas krig/kris/konvulsioner"; borgerliga ledarskribenter ger goda råd i all välmening, partitoppar positionerar sig, Östros (denna skamlösa charlatan!) skriver en jobbansökan på DN Debatt adresserad till Anders Borg. Då och då betonar någon naiv stackare vikten av enighet och faran med ökad polarisering inom partiet. För egen del ser jag gärna mer snarare än mindre ideologisk debatt, men det bör ske i ett sansat tonläge. Visst finns det många frågor som inte enkelt kan inordnas på höger-vänsterskalan. I mina ögon är det ändå i den ekonomiska politiken man måste börja, eftersom det är där de största ideologiska avstegen (från en socialdemokratisk politik i någon substantiell mening) gjorts de senaste 20 åren. Och det är dessa avsteg, denna räddhågsenhet, denna förvirrade jakt på den heliga mittenväljaren - vars preferenser antas fixerade strax höger om mitten - detta uppgivna avhändande av problemformuleringsprivilegiet som ligger till grund för krisen. Här och i resten av Europa.

Det har som sagt redan formulerats bättre annorstädes, t ex av Lena Sommestad, och jag vill inte trötta någon med mina egna halvfärdiga huskurer. Men socialdemokratin måste våga betona det sociala igen. Är det ett steg till vänster? Då kör vi på det.

Just idag får reformerna vänta, för jag ska se på handboll med Daniel (Danne).

Tried and tested

Idag köpte jag först fem flyttkartonger och ett kilo grevéost och sen gick jag på medlemsmöte med Laboremus. Det är trevliga tillställningar; man kan sitta och lyssna, äta vetelängd och kanske göra ett pregnant inlägg i debatten om andan faller på. Den här gången bestod min insats i att räkna röster när vi valde representanter till Uppsala Arbetarekommun (de lokala s-föreningarnas samverkansorgan). Jag kommer definitivt fortsätta med det här partipolitiska pysslandet under tiden i Malmö/Lund.

Träningsmässigt går jag helhjärtat in för att mosa mil, ju fler desto bättre. Mängden kommer att frälsa mig. Nästa år blir det maradebut, och då gäller det att vara uppe på respektabla veckovolymer. Just nu fokuserar jag på att gradvis förlänga mina "normallånga" distanspass så att de ligger på 60 snarare än 50 minuter. I förmiddags blev det semilångpass, 105 min helt underbar skogslöpning - strålande sol, ett par minusgrader, mjuka stigar, lätta ben. Då känns allt så väldigt enkelt.

Vassa eggen

Hemskt vad dålig jag blivit på att skriva här. Det är som om jag bara har ett visst antal ord i fingrarna varje dag, och nu när jag plitar på uppsatsen blir det liksom inget kvar till bloggande. Och så är mina dagar ganska händelselösa. Men under slutet av veckan har jag faktiskt kommit en bit; skrivit några sidor om medborgarskapsbegreppet och olika medborgarideal. På fredag har jag en första deadline.

Det verkar som att föräldrarna kan fixa ett rejält släp och köra upp hit helgen före jul, vilket ju hade varit super. Det ska, på ett lite mer generellt plan, bli väldigt skönt att flytta. Även om jag nästan aldrig köper inredningsprylar, böcker (annat än kurslitteratur), husgeråd eller annat har jag börjat känna mig mer och mer nedtyngd, ingrodd, trögrörlig; kort sagt, i behov av en ordentlig utrensning bland allt bråte. Misstänker att det började när jag gav efter och skaffade gardiner. Livsfarligt. Om jag bott här en termin till hade jag säkert börjat köpa krukväxter också, och sen är man liksom fast.

Tillmötesgående tisteltango

Jag glömde helt att uppmärksamma det jubileum som var det förrförra inlägget - det sjuhundrade i ordningen! Hurra! Just nu är jag så mätt att jag knappt kan räta på mig, efter att ha slukat en rotselleri, en morot (som var av helt förhistorisk storlek) och ett bastant stycke torsk. Priset man får betala för att a) vägra slänga mat, samtidigt som man b) ogillar rester. Restmotviljan grundar sig inte på något vis i kräsenhet. Det handlar bara om att jag tycker så mycket om att laga mat att jag vill ta tillvara på varje tillfälle; varje värmd matlåda är en förlorad session vid spisen. Undantag görs möjligtvis för grytor och annat som nödvändigtvis måste lagas i större satser.

Och så är det klart: lägenheten ska vara tömd 1/1-11. Shit vad fort det gick, från beslut till implementering som vi säger i förvaltningen. Hoppas päronen kan slita sig i mellandagarna och bistå med lasthjälp. Nu påbörjas utrensningen, undanätningen, et c.

Schicksalsgemeinschaft

Första snön kommen, och vilken snö sen. Jag hann med en timmes löpning innan ragnarök var över oss strax efter lunch; ett vanvettigt blåsande, drivor av vitt, folk som dubbelvikta sammanbitet kämpar sig fram. Själv låg jag och läste om postnationellt medborgarskap. Sen drog jag i mig ett par muggar kaffe, åt ett ägg och cyklade ner till hyresvärdens kontor och sa upp lägenheten.

Såhär tänker jag. Till våren ska jag göra praktik, och även om jag sökt en plats på UD i Stockholm är det utomlands jag vill, och det är tydligen extremt ovanligt att man inte får det man vill ha. Så då hade jag behövt hyra ut i andra hand. Sen är jag, som bekant, examinerad. Antingen söker jag jobb eller så fortsätter jag med en master, och i Lund har de två som låter väldigt lockande: "Welfare Policies and Management" och "European Affairs", båda helt på engelska och med fina möjligheter till praktik och utbyte. Kommer jag inte in kan jag alltid kombinera jobbsökande med lite franskastudier. Thus: Malmö till hösten.

Sen hör jag på nyheterna att de rödgröna (som alltså inte har ett formaliserat samarbete längre, men som träffas och fikar ibland, och kanske lägger ett par gemensamma motioner) vill spara 700 jobb på Regeringskansliet. Det ska de ge fan i. Där ska jag ju jobba.

Omfördelning, förfördelning

Jag var i valet och kvalet gällande träningen idag; under förra passet drog det olycksbådande i vänstra vaden, och jag tänkte att en lugn skogsjogg kanske var att föredra framför tuff backlöpning runt slottet. Men den sociala biten fick avgöra. Det var säkert en månad sen min senaste klubbträning och det kan faktiskt vara förbannat trevligt att springa i grupp då och då. När jag märkte att en kvinna inte riktigt hängde med klungan uppför saktade jag ner lite diskret och tänkte hålla henne sällskap, men det fick man ingen kredd för, och tredje gången hon bedyrade att hon gärna sprang ensam tog jag henne på orden och kämpade ikapp igen. Man undrar ju lite försynt vad hon alls gjorde där.

Och väl hemma igen hade min svårfångade handledare äntligen hört av sig. Han skyllde det sena svaret på sina barn. Det viktiga var hur som haver att han lät väldigt entusiastisk över mitt föreslagna upplägg; i princip skulle jag bara jobba vidare i utstakad riktning. Så då gör jag väl det då. Läsa lite mer i helgen, börja skriva på måndag - just de där första trevande meningarna brukar vara lite läskiga men sen hittar man förhoppningsvis rytmen och det flyter och vips! så sitter man där i januari på ett seminarium och ventilerar.

Bilden: Götgatan, sedd från Skanstull, runt sekelskiftet.

Svag haka

Köttsoppa - det finns något mystiskt lockande i själva ordet. Spartanskt men ändå närande; på samma gång asketiskt och (förmodligen just därför) uppbyggligt. En skiss: ett halv kilo nötbog, en purjolök och två gula, fyra vitlöksklyftor. Lagerblad, krydd- och svartpepparkorn, salt, lite socker. En halv liter vatten. Sjuda, sjuda, sjuda. En köttsoppa ska definitivt sjuda och inte puttra, småkoka eller något annat. Tre timmar och ett gymbesök senare tillsätts en kålrot och ett par morötter i aptitliga bitar. Hela lägenheten luktar svunnen tid.

Jag har gjort vissa framsteg på uppsatsfronten. Den preliminära forskningsfrågan lyder: "Främjar EU:s utbytesprogram på utbildningsområdet framväxten av ett post-nationellt medborgarskap?" Och, blir man sugen på att tillägga: är det önskvärt? Men nånstans måste man ju avgränsa sig. Just nu väntar jag på synpunkter från min handledare. Och laddar för Milan-Real.

Varufiering

Det känns lite underligt att inte ha något schemalagt i studieväg förrän början av januari, när uppsatsen ska lämnas in. Naturligtvis blir det en del handledningsträffar, men Thomas bor i Bryssel (där hans fru jobbar på kommissionen) så mycket lär skötas per mail, och det gäller således att disciplinera sig. Börjar idag med att läsa en bunte artiklar om europeisk identitet och medborgarskap. Men först fiskgryta.

Helgen var slapp men knappast vitaliserande; kanske beror det på vintertiden, kanske på att den korta natten mellan lördag och söndag tillbragdes i en högst onaturlig ställning på en soffa i Stureby. Men Mys kombinerade födelsedags- och avskedsfest var trevlig. Vin, mat i mängder, folk från Dresden och Barcelona och Vittsjö. Jag och Daniel pratade en del om var man vill bo framöver. För egen del är Stockholm det naturliga målet när jag väl börjat jobba, men innan dess kanske man vill (läs: behöver) läsa en master också, och då är det alls inte säkert att den ska tas här i Uppsala.

Durchbruch

Det är lite lurigt nu, vädret. Igår kändes det precis som vår. Så kommer man på att det nästan är november, släggan faller, gardinen går ner, man förbannar för tredje hösten i rad att man flyttat norrut för att plugga. Idag ska jag skriva ihop ett brev till ambassaden i Nairobi, där är det i alla fall varmt. Antar att de jobbar ganska mycket med bistånd och utvecklingsfrågor, och det är väl inte direkt min tekopp (alltså: jag gillar bistånd, bara jag själv slipper gräva brunnarna), men Kenya känns som ett givande miljöombyte nevertheless.

Igår fick jag också ett av dessa fantastiska mail från mormor. Deras granne Sune har skjutit ett vildsvin från sin altan in på deras ägor, och nu finns det kött till mig om jag vill ha. Oklart dock hur det är tänkt med leveransen. Dessutom delgav hon mig de senaste vändningarna i den infekterade vindkraftshärvan i Röke. Fascinerande. Jag vill aldrig jobba med kommunalpolitik.

Bayreuth

1949 tyckte fortfarande en klar majoritet av tyskarna att nazismen, på det hela taget, var "en bra idé som utförts illa". Tre år senare ansåg 37 % att Västtyskland skulle vara ett bättre land om man slapp judarna. Kontentan? Det här med attityder i folkdjupen kan vara kluriga saker, särskilt om de uppmuntrats av en duktigt propagandamaskin. Jag har läst ungefär hundra sidor i "Postwar" nu, och även om det är lite mycket siffror emellanåt (si och så många döda i på östfronten, si och så många miljarder i Marshallhjälp) börjar den hitta sin ton. Gillar det breda anslaget och den höga ambitionsnivån.

Seg söndag idag, annars. Har läst lite inför tentan på torsdag, sprungit en timme längs ån i ganska bra fart, ätit lax för första gången sen i somras. Och så har jag skrivit mitt "personliga brev". Att söka praktikplats är ungefär som att söka jobb, fast man slipper förhandla om lön. Idag fick ambassaderna i Hanoi och i Kuala Lumpur ta del av mitt anorektiska cv med tillhörande brev, där de bl a får reda på att jag när ett intresse för "politik i bred mening", att jag är noggrann, och att jag "ser fram emot att bidra till verksamheten". Utropstecken på det.

Pimentón dulce

SAP är inte ensamma om att tillsätta utredningar och kriskommissioner; igår kom Kd:s, föranledd av att man enbart p g a stödröster från moderata kärnväljare (med nöd och näppe) lyckats hänga kvar i riksdagen. Det är fascinerande, hela spektaklet. Tydligen har begreppet "verklighetens folk" (som, btw, först lanserades av Sd), detta förvirrade väderkvarnsfäktande, verkligen slagit rot inom partiet. Man tror på fullaste allvar att det är något att bygga en framtida identitet runt. Mig gör det visserligen inget att Kd med iver och flit gräver sin egen djupa grav, men lite synd är det om dem, särskilt som M fortsätter med sin allianskannibalism och slukar sina småsyskon ett efter ett.

Min favorit bland kriskommissionens slutsatser: problemet är inte att kristdemokrater har fördomar mot hbt-personer, utan att väljarna har fördomar om att kristdemokrater har fördomar om hbt-personer.

Tröck

Kort tågblogg. Sitter i första klass med Carolina Klüft i sätet framför mig och tuggar i mig tokigt söta minibrownies till frukostdessert och funderar på om jag borde börja skriva på den där seminarieuppgiften eller skita i det och bara spela FM. Lutar dithän. Kyrkloppet igår: gick bra, även om det gick ännu bättre för två danskar och en orienterare. Så jag kom fyra. Men det var alltså inte jag som var dålig utan de som var bra. Fick för ovanlighetens skull lite håll, men bet ihop eftersom en jovialisk oriental (som jag trodde var August) låg mig i hasorna sista fem. 44.07. Sen en kväll av chili con carne (på riktigt), bra vin, äppelkaka och diskussioner med morfar om SD ("jag minns hur det började i Tyskland"), Maud Olofsson ("ragata") och Röke i stort ("inavel").

För en lögnaktig litteratur

I skrivande stund har bl a ambassaderna i Tokyo, Hanoi och Bangkok utannonserat att de erbjuder praktikplatser under våren, och jag tänker söka alla tre. Dras med ett starkt Asiensug för tillfället; CSN-pengarna räcker längre (ok, kanske inte i Tokyo då), maten blir ett äventyr i sig, och tanken på att byta ut svenskt snökaos mot tropisk värme i januari lockar onekligen. Tallin har för övrigt också lagt ut en annons...

Idag: 45 min söljogg som avslutades med några stegringslopp nere på fotbollsplanen. Bra ben. Bra känsla, även om det blåser som fan. Jag får se hur jag gör imorgon, kanske blir det en halvtimmes jogg för att få lite genomströmning efter en halv dag på tåg. Den där halva dagen ska fördrivas med Tony Judts episka och enligt ryktet briljanta "Postwar" (Europas historia från 1945 och framåt) och en del medhavda pannkakor och så gratis kaffe - första klass has its perks.

The faërie queene

Krister Dagneryd sköt och styckade ett vildsvin vars bogstek jag kokt med lagerblad, svart- och kryddpepparkorn och några nejlikor. Under tiden sprang jag en runda. Det är fantastiskt vackert, men kallt och blåsigt, höstväder här i Uppsala och hela Hågadalen riktigt lyser i rött och gult. Jag tuggade på i sakta mak i ungefär en timme - imorgon blir det lite mer fart på påkarna för att hitta känslan inför Kyrkloppet på lördag.

Bogsteken svalnade i sin buljong, penslades med soja och honung och står nu i ugnen för att få lite yta. Sällskapet utgörs av rotselleri i stora bitar och halverade champinjoner. Förhoppningsvis lugnar det nerverna inför fotbollen ikväll, som jag f ö för en gångs skull kan se på vanlig tv och inte genom någon obskyr saudiarabisk stream med halvtaskig bildkvalitet. Där slipper man visserligen Jihde. Hur som haver: bilden man får i media inför matchen är nästan obehagligt optimistisk, och det provocerar givetvis fram en trotsreaktion hos mig, som tror att vi får stryk med 2-0.

Appeasing the unhappy

Idag körde jag första strukturerade kvalitetspasset efter Lidingö: 6x3 min med en minuts joggvila mellan intervallerna. Det gick knappast fort, men det berodde mer på motvinden än något annat, och känslan i benen var helt ok. "Never waste good legs", som bekant. Medan jag värmde upp passerade jag en skock dagisbarn på skogsutflykt. Ropade "tut tut!" och de flesta flyttade sig lydigt, men en halvmeterhög knodd i reflexväst greps av panik och jag fick grabba tag i ryggsäcken för att inte välta henne. Troligtvis traumatiserad för all överskådlig framtid.

Imorgon kväll åker jag till Hässleholm och stannar till måndag morgon. Kusinen gifter sig på söndag men annars finns inga konkreta planer för helgen. Eller jo, jag ska klippa mig.

Husliga spalten

I föregående upplaga av Spalten diskuterades huruvida valfläsk och plånboksfrågor kunde komma att spela någon avgörande roll i årets val. Skulle statsvetarnas sedvanliga mantra om klassröstningens primat visa sig lika giltigt som förr? I retrospektiv kan vi konstatera att valrörelsen innehöll en faslig massa siffror, ett försvarlig inslag av personcentrering, försvinnande få framåtsyftande visioner och, vilket naturligtvis Spalten särskilt sörjer, beklämmande lite av det matrelaterade.

Det fanns visserligen undantag. I SVT:s partiledarutfrågning konfronterades Maria Wetterstrand med de förslag på en ny ”köttskatt” som lades fram vid Miljöpartiets kongress 2007. Hon förnekade då bestämt att man fattat några beslut i den riktningen. Detta drev fram en omedelbar reaktion från vakthundarna på SvD:s ledarblogg, som triumfatoriskt kunde konstatera att Wetterstrand skarvat med sanningen. Enligt protokollet hade nämligen kongressen givit bifall till proposition 2.1:35: ”att Mp verkar för att Sverige med hjälp av gröna skatter låter den miljöförstöring som köttproduktionen innebär avspeglas i priset”.

Kött, och särskilt det man äter, är ett känsligt ämne för många, och man kan förstå Wetterstrands ovilja att ta upp ämnet. Men riktade skatter på livsmedel har tvivelsutan kommit i ropet den senaste tiden. Debatten kan sägas röra sig på två plan. Dels finns de folkhälsomotiverade insatser som genomförts i exempelvis våra nordiska grannländer, som den isländska punktskatten på läsk och godis och den uppmärksammade danska fettskatten. Dels finns alltså de som från ett klimatperspektiv pekar på västvärldens ohållbara (och ökande) köttkonsumtion. 2006 konstaterade FN att produktionen av kött stod för 18 % av jordens samlade utsläpp av växthusgaser. Detta föranledde Jens Holm (V) och Mats Olausson (Fp) att i våras skriva ett gemensamt inlägg på SvD Brännpunkt, där de förordade en höjning av skatten på kött, som dessutom skulle kompletteras med sänkt moms på ”klimatsmarta” livsmedel.

Alla med rudimentära kunskaper i nationalekonomi vet emellertid att det här med skatter och subventioner är krångliga grejer. Inte minst aktualiseras frågan om priselasticitet. Om folk fortsätter att köpa kött trots högre priser skulle en skatt visserligen ge fina intäkter till statskassan, men den klimatmässiga aspekten gå förlorad. I sin studie ”Social structual influences on meat consumption” (2003) konstaterar Marcia Hill Gossard och Richard York att köttkonsumtionen i USA styrs av flera faktorer, såväl ekonomiska som sociala. Etnicitet, ålder och huruvida man bor på landet eller i en stad är av stor betydelse. En intressant slutsats var att även om individers totala konsumtion inte ökade med inkomsten, tenderade höginkomsttagare att äta en högre andel nötkött. Med tanke på att produktion av nötkött släpper ut i runda slängar fem gånger så mycket växthusgaser som den av gris och kyckling, är det måhända en lämplig ände att börja nysta i.

(väntar på publicering)

Tryffera, färsera, brässera

Efter en vecka av stadigt ackumulerande känslor av panik och villrådighet fick jag idag en plötslig uppenbarelse beträffande uppsatsen. Jag har hattat mellan att vilja skriva om idépolitisk utveckling inom socialdemokratin, fackens roll i EU, feministiska partier, typ vadsomhelst om Turkiet, regionaliseringsprocesser i Östeuropa; många plottriga tankekartor har det blivit. Så kom jag att tänka på Tyringe skolas EU-finiansierade utbytesprojekt med skolor i Turkiet, Polen och Italien. Det borde man kunna göra nåt intressant av. Jag tänker mig intervjuer med inblandade från alla länder: vilket var syftet med projektet, uppfylldes det, har de byggt vackra interkulturella broar, vad tycker de om EU? Det finns en massa givande ingångar.

Sen sprang jag en mil. Sen firade jag vegetariska världsdagen med en middag bestående av 1) ett ugnsbakat blomkålshuvud, samt 2) en tub ICA:s risgrynsgröt, som är ett av mina definitiva guilty pleasures. Rekommenderar fikonmarmelad till. Som bekant äter jag vegetariskt oftare än inte, men det är ju alltid trevligt att göra en liten manifestation av det hela.

Nobelpris i litteratur på torsdag! Då åker jag dessutom till Hässleholm över helgen

Dags att bli programmatisk

Så, med några kvicka knapptryck var jag 130 kronor fattigare och mitt politiska oberoende ett minne blott. Om man inte räknar min halvhjärtade flirt med Ung Vänster i åttan, och det kan man knappast eftersom jag i slutändan aldrig betalade in avgiften, har jag aldrig varit medlem i någon politisk organisation. Friluftsfrämjandet är väl mest av allt en sekt. DN-prenumerationen kan diskuteras. I alla fall: nu har jag rösträtt vid Laboremus årsmöte nästa vecka. Det är den lokala avdelningen av S-studenter, som i sin tur uppgår i SSU, vilket väl känns sådär. Men de anordnar en massa intressanta föreläsningar och seminarier och annat. Och det känns som att om man någon gång ska engagera sig (nåja) i partiet är det nu, i kristider, när så många gamla sanningar måste omprövas. Riktigt hur mycket som är retorik och hur mycket som är genuin förändringsvilja återstår väl att se.

Personligen har jag nog blivit lite mindre avogt inställt mot tanken på en politisk karriär i och med valet. Jag har konsumerat såna ohemula mängder propaganda de senaste veckorna, och valresultatet blev ett sånt antiklimax, att det till slut bara fanns två val: antingen sätta fingrarna i halsen, dra täcket över huvudet och hänge sig åt villkorslös apati - eller att lite försiktigt börja nysta i vad jag själv kunde göra åt eländet. Om det sedan resulterar i något man kan tjäna sitt levebröd på är jag öppen för det. Tills vidare.

Triptyk

Ok, efter att ha fått mina milpasseringar svart på vitt tar jag tillbaka det där om att vara "riktigt nöjd" från förra inlägget. Håll i er: 59-57-48 min. Det är åt helvete illa disponerat, rent ut sagt fegt. Nu finns det bara en hederlig sak att göra: slänga alla tvivel överbord, ta sig i kragen och verkligen spänna bågen på Kyrkloppet.

Russinfingrar

Det bästa med Lidingöloppet är inte, som man kan tro, att de signalerar starten för varje grupp genom att avfyra en pensionerad luftvärnskanon. Inte heller de vackra omgivningarna, eller den (i jämförelse med t ex Fiskvarvet) ganska snygga medaljen. Det bästa är att man vid varannan vätskekontroll bjuds på släta kardemummabullar. Inga jävla gels eller bars eller små druvsockerpiller eller slavproducerad choklad; kardemummabullar, och på ett ställe dessutom små saltgurkor.

Visst sa jag att 2.45 kändes realistiskt? Jag gick ut konservativt, även med mina mått mätt, eftersom minnena från 2008 års genomklappning fortfarande var väldigt levande. Så jag bara flöt och tittade inte ens på klockan förrän vid tvåmilapasseringen. 1.55. Ett stilla "fan", en knuten näve och en kardemummabulle och så satte jag av - och jag kan garantera att ingen sprang om mig på sista milen. Och att jag inte gick i en enda backe. En mil på 49 minuter är inget man skrämmer barnen med, men även om det är den lättaste delen av loppet är det allt annat än autobahn. Plus då att man avverkat två mil innan som var etter värre. Jaja: 2.44 bidde det. Vansinnigt disponerat såklart, men jag är riktigt nöjd ändå och ser fram emot att dö framför Roma-Inter ikväll med en hel del glass.

Brandskattad

I skuggan av socialdemokratins sorg och Sd:s intåg (ett ordval som ger obehagliga inre syner) får vi inte glömma det viktigaste resultatet från söndagens urkatastrof. Nämligen att vi har att vänta fyra (4) ytterligare år av: en biståndsminister som aktivt försöker avveckla SIDA. En miljöminister vars främsta drivkraft verkar vara att ha ihjäl så många vargar som möjligt. En handelsminister som överser försäljning av militära övervakningssystem till auktoritära regimer. En justitieminister som tycker att det här med rättssäkerhet, det kan man gärna höfta lite med. Och bäst av allt: en jämställdhetsminister som vägrar kalla sig feminist.

Själv kan jag inte bestämma mig för om jag ska ta en kort jogg nu på förmiddagen eller satsa på totalvila inför Lidingö imorgon. Annars gäller dubbla grötportioner, och pedantisk fotvård; tappade en nagel igår när jag tittade på "Knight and Day", som f ö var den mest förvirrade soppa jag ramlat över på riktigt länge.

Lökigt

Om det här innebär slutet för det rödgröna samarbetet kan jag inte säga att jag sörjer nämnvärt. Vad som faktiskt hade potential att resultera i en spännande, framåtsyftande syntes av två nödvändiga perspektiv blev i slutändan inget annat än en menlös, defensiv kompromiss; radikal i varken fördelningspolitisk eller ekologisk mening. Så mycket om det.

Sd: jag tror uppriktigt inte att dryga 15 % av de röstberättigande i Hässleholm tycker som Jimmie Åkesson. Om man inte förmår skilja på partiet och de som röstat på dem, kommer det bara att leda till ytterligare polarisering. Det räcker inte att säga att man "vägrar samarbeta med ett främlingsfientligt parti" (även om det såklart är den enda sunda hållningen); man måste visserligen visa på varför de är främlingsfientliga, men samtidigt undvika att svartmåla och alienera deras väljare. Det viktigaste måste vara att i positiva ordalag, med självförtroende och framåtanda, presentera sina egna lösningar på de problem som finns.

Det som saknas är visioner och alternativ. Lösningen kan inte vara att ställa sig på torget i Landskrona och vråla att man skäms över att vara svensk.

Fält av guld

Dagens lärdom blir nog att det är svårt att springa fort på tävling om man aldrig gör det på träning. Senaste halvåret har jag satsat ganska hårt på mängd, och det har definitivt gått ut över kvalitetspassen, som mest bestått av backpass och snabbdistans. I princip intervallfritt. Icke desto mindre hade jag vissa förhoppningar på tider ner mot 23 min på dagens Kung Björn-lopp om 6 km.

Såhär mitt i sin "post-race depression" är man av naturliga skäl lite bitter på alla barnfamiljer i likadana overaller som feelgoodjoggar fyra i bredd och beundrar omgivningarna, men jag borde naturligtvis ha ställt mig längre fram vid starten. Har bara mig själv att skylla. Det sista jag hörde innan skottet gick var två män i 40-årsåldern framför mig som skulle springa 10 km och kom överens om att en timme kunde vara lagom. Däremot visade det sig att banan var en halv kilometer längre än annonserat, så mina dryga 26 min var inte så hemskt uselt ändå, även om den energiödande trängseln i början gjorde att sista fjärdedelen gick pinsamt långsamt. Massiv syraansamling i låren. Spände mig alldeles för mycket.

Vad säger detta inför Lidingö kommande helg? Inte mycket. Jag har aldrig varit snabb; benen brukar vakna efter 13-14 km om jag får mala på i ett hyfsat tempo. Sätter 2.45 som definitiv skamgräns.

På en höft

Allt flyter ihop och förflyktigas, jag brukar säga det, men kanske stämmer det särskilt idag. Först satt jag i fyra timmar och genomförde trivariata regressionsanalyser med min grupp inför nästa metodseminarium. Det låter nog värre än det är. Vi testade bl a om det fanns ett signifikant samband mellan hur ofta man går i kyrkan och om man vill ha mer jämställdhet i samhället - inga omstörtande resultat där - men det tog sin lilla tid, och jag åt frukost kvart över sju och sen inte lunch förrän halv tre. Då var jag vek och nästan lite fnittrig.

Och så kommer man hem, och slår på tv:n, och där står Carl Bildt på ett torg i Landskrona och talar om vikten av "en politik som är förankrad i det breda mittfältet". Det är surrealistiskt. Lite som att Tottenham ska spela gruppspelsmatch i Champions League ikväll.

Besuttna klasser

Kanske borde jag inte sprungit idag, men klubbträningarna är förbenat trevliga och det har aldrig hänt att jag inte mått bättre efter ett pass än före, så det fick bära eller brista. Igår var jag galet hängig och trodde att febern kom krypande. Tog en dags totalvila för första gången sen Ringsjön brann, och ägnade kvällen åt ett ambitiöst grytprojekt (kikärtor, aubergine, rotselleri, kokosmjölk; nånstans mitt emellan Marocko och Indien kryddmässigt) Är nog mest lite förkyld. Svettades mer än vanligt på träningen och hade ganska hög puls i backarna. Trött men liksom renad efteråt. Åt gris.

Det är "Kulturnatt" i stan, en jäkla massa jippon och uppvisningar och vandringar och provsmakningar överallt, men inget som direkt känns omistligt. Jag tog en lov förbi bokborden utanför Stadsbiblioteket och köpte "Biblioteket i Babel" av Borges för en tjuga.

Och så har jag förresten varit på infomöte om praktiken. Sammanfattningsvis:

• Praktikanter på små ambassader brukar få sköta hemsidan
• Det är lätt att få jobb om man praktiserar på Finansdepartementet...
• ... något som dessvärre är typ omöjligt på UD

Jag berättade för Alma att jag även funderade på svenska NATO-representationen i Bryssel; de har engelska som arbetsspråk. Hon var inte lyrisk.

Pragmatismens primat

Innevarande metodkurs utvecklas i en klart oroande riktning. Efter förra höstens 15 poäng statistik svor jag dyrt och heligt att aldrig igen ta ordet "konfidensintervall" min mun, men vad händer? I förmiddags satt jag tre timmar i ett syrelöst grupprum och pratade om samma jävla standardavvikelser och normalfördelningar som jag ägnat ett år åt att glömma. En sak är säker: min uppsats kommer inte att vara av det kvantitativa slaget.

Hästveda OK ville helt tydligt mig illa, och de lyckades så pass att jag nu kommer att tillbringa två helger i följd i Hässleholm. Först sa de att Kyrkloppet "med 99 % säkerhet" skulle hållas den 9/10, men att det ytterst berodde på ett gäng danskar som de till varje pris var tvungna att blidka. Igår morse köpte jag tågbiljetter. Igår kväll kom ett nytt mail, med det muntra beskedet att 16/10 nu var definitivt spikat. Drôle. Det är uppenbart att orienterarna är rädda för en rauersk storslam och tar till allehanda dirty trixxx för att psyka och förvilla. Kommer inte att funka!

Approximativa appeller

Det jag skrev om inför förra lördagsträningen, att Svd:s bloggjoggare skulle vara med och att jag riskerade fastna på bild efter några vändor runt slottet, har nu blivit verklighet. Beskåden och bestörten här. Bra pass för övrigt; jag kände mig lätt och fin nästan hela tiden och kunde hänga på de bästa i backarna, ända tills mitt skosnöre gick upp. Coach Ingmar fick tillfälle att påminna mig om sitt mantra "dubbelknut på träning, trippel på tävling". Dessutom var det loppis uppe vid slottet så vi hade gott om publik.

Jag är inte alls lika säker på vad jag ska rösta på längre. Måste surfa runt och läsa på lite noggrannare.

Fyrbåk

Jag fick ett plötsligt infall igår och laddade ner de två första Twilight-filmerna. Nu är jag i valet och kvalet över om jag ska knäcka den första ikväll; är ganska mör efter eftermiddagens långpass, och det känns som att den skulle bjuda lagom intellektuellt motstånd (dvs, inget alls). Helst i kombination med ganska mycket glass. Lutar ditåt.

På nöjesläsningsfronten har jag för övrigt drabbats av svårartad hybris och läser tre grejer parallellt. Först har jag det ständiga projektet med "På spaning efter den tid som flytt", där jag nu är framme vid den femte delen av sju. Hittills den avgjort tråkigaste, men även kortare än de föregående. Sen tar jag mig då och då en artikel ur senaste numret av utmärkta Fronesis (tema "Socialdemokrati"). Och sedan igår ligger även "A passage to India" av E.M. Forster bredvid sängen, dels eftersom han var bundis med paret Woolf och dels för att jag fått en idé om att söka praktikplats på svenska ambassaden i New Delhi. Det verkar vara en intressant stad, och billig, och så pratar de engelska.

Långpasset idag: 2 timmar och 10 minuter varav tre kvart ganska besvärlig och gyttjig teknisk löpning på småstigar i Hågadalen. Tur att man inte bryter benet därute. Min högra lilltå är ett sorgligt kapitel, en enda stor blodig blåsa som spricker under varje runda. Högst oskönt.

Pöl, poh

Jag gillar partiledarutfrågningarna i SVT som rullar nu; det är befriande att höra en politiker tala till punkt, de lyckas integrera de så omhuldade sociala medierna så att det faktiskt bidrar till diskussionen, programledarna har varit lagom aggressiva (dvs, inga Janne Josefsson-fasoner). Och Mona var bra.

Björklund igår var väl också helt ok, om man bortser från det sakpolitiska innehållet. Jag tyckte faktiskt synd om honom när de drog upp ordförståelsen och han inte visste vad "letargisk" betydde. Det var lite fult. Allt eventuellt sympatikapital han lyckades samla ihop där åts dock med råge upp av det idiotiska pratet om "duktiga människor" och hur de förtjänar lägre skatt, eller om det sorgliga i att Gotland demilitariserats. Han är, kort sagt, dum - och det har ingenting med ordförståelse att göra.

Fault lines

Höstens - solen skiner nu men i morse vaknade jag och frös under mitt tunna lakan; fick dra på mig ett täcke - första träning med löparklubben ska avverkas om ett par timmar och Svd:s "marathonbloggare" ska tydligen delta. Om jag dyker upp i riksmedia vet ni alltså varför.

Men igår var det dags för Den Långa Ventileringen, nästan en hel hederlig arbetsdag av stötande och blötande av metodologiska avvägningar och bristfälliga källhänvisningar. Jag inledde med att opponera på en ganska dålig uppsats om våldtäkters funktion i krig. Det är visserligen tacksamt när det finns många, förhållandevis uppenbara fel att uppmärksamma, men samtidigt vill man ju inte göra ner folk i onödan. Jag vill det i alla fall inte.

Min egen uppsats avhandlades sist och mina opponenter var komplett värdelösa. Jag hade förväntat mig åtminstone några synpunkter på att den var teoritung, att kopplingen till empirin var oklar, att jag hade validitetsproblem (d v s inte mätte det jag påstod mig mäta). Men de hade inget att invända. Det blev pinsamt. Jag tänkte att snart så måste seminarieläraren, som tidigare inte direkt verkat generös i onödan, bryta in och räta upp verksamheten. Men hon var tyst mest hela tiden. Efteråt fick jag fem minuter i enrum med henne, och hon var helt lyrisk, dillade om att det var "bättre än vad många yrkesverksamma presterar" och att jag var en framtida tillgång för institutionen. Det kändes som ett utvecklingssamtal i åttan.

Gudarna ska veta att jag behövde det här inför höstens c-uppsats. Just nu är jag lite sugen på att skriva om Turkiet och EU igen. Får rita en tankekarta.

Befolkningens hövlighet

Om det blir fyra år till av borgerligt styre vet vi åtminstone vilka vi ska skylla på. Jävla pensionärer. Visserligen började hela farsen när de rödgröna bestämde sig för att acceptera i princip hela jobbskatteavdraget, men tack vare PRO och deras duktiga pr-avdelning har hela valrörelsen urartat till en ren skattesänkartävling. Och jag som i min oändliga naivitet trodde att sossarna tänkte gå till val på att betona de faktiska skillnaderna mellan höger och vänster, på vågliga visioner och good ol' omfördelning. Den som tjänar på nuvarande spektakel är hästsvanskillen, som lugnt kan sitta och fila naglarna och då och då komma med utspel där han berättar om hur fenomenalt försiktig och ansvarsfull han är, och all ideologi åker raka vägen ut genom fönstret och allt som är kvar är pseudoargument om regeringsduglighet.

Som lök på laxen: växelnavet på min cykel är trasigt. 1200 pix.

22 km igår, lugnt, och fortsatt full av tillförsikt inför Lidingö. Det farliga när kroppen svarar så bra som den gör nu är att man frestas att ta i bara lite mer, vilket var vad som innan Göteborgsvarvet orsakade dubbla vadbristningar. Nu vet jag eventuellt bättre.

Stövelknekt

Antingen är de som arbetar med att färdigställa miljön runt mitt hyreshus lata eller bara inkompetenta, eller så förhalar de medvetet projektet för att casha in maximalt. Jag trodde knappt mina ögon när jag kom hit igår och möttes av nästintill exakt samma syn som jag lämnade för tre månader sen. Sånär som på några kvadratmeter lagda plattor.

Men det känns ändå ganska bra att komma upp hit igen, snäppet bättre än när jag gjorde samma resa ifjol, och det trots att jag med största sannolikhet har en ganska jobbig termin framför mig studiemässigt. Som sagt: det som verkligen kommer att hålla mig uppe i höst blir kommande vårs praktik. Någon gång i september är det först infomöte, sen blir det till att skriva cv:n och resuméer och personliga brev för allt vad tygen håller, och hoppas att det tar mig till Tokyo. Eller Istanbul, eller NY, eller Bangkok. Efter en stugsittarsommar och en bortvald utbytestermin måste jag bara ut och simma i nya vatten.

Satsningen på Lidingöloppet går oförskämt bra. Snart bara en månad kvar. Men jag tänker inte sätta upp några tidsmål, utan satsar mest på att ta mig igenom alla tre milen löpandes och utan att vilja (men inte orka) gråta.

Syrsor, yrsel

På dagen en månad sedan sist, och än är jag inte riktigt redo att återuppta den här vanan. Det får vänta åtminstone tills jag åker upp till Uppsala igen på torsdag. Känner noll och ingen studiemotivation för tillfället; om det inte varit för praktikterminen kommande vår hade jag förmodligen behövt ett litet uppehåll. Nu blir det till att komma på ett riktigt fängslande ämne till c-uppsatsen och köra så det ryker.

Bit i

Idag vankades saftig bergsetapp på Touren med avslutande bestigning av Col de la Madeleine och jag ville såklart hemskt gärna se om Schleck kunde hänga av Contador ytterligare nån minut, eller om Armstrong skulle lyckas repa sig efter debaclet i förrgår. Men nej. Vad jag fick göra var att följa med till Finja, bli myggbiten och, efter att ha hjälpt till med avlastningen, stå och glo på pappa och farfar medan de kämpade med att förtöja vår nya båt. Efter en stund klättrade jag upp i fågeltornet istället och spanade efter tofsvipor. Det stod i alla fall på skylten att de skulle lura i krokarna.

Svinagölen är en liten liten skogssjö utanför Porrarp som Albin gjort den stora otjänsten att haussa något djuriskt varje sommar de senaste fem åren, varför den aldrig kunde leva upp till våra overkliga förväntningar när vi nu äntligen fick ta oss ett dopp. Men det var fint ändå. Sen grillade vi på en vanvettigt varm grill som förvandlade varenda färdigmarinerad flintastek i sin närhet till svårt cancerogena kolbitar. Undermålig kommunikation gjorde att jag inte hade något vin med mig och kände att det nog var bäst att pallra sig hemåt medan tid var.

Jag är ganska solbränd.

Med det rätta sinnelaget

Som nämnts, mitt nya favoritpass när solen steker: jogg till Galgbacken, ca 8 min, sen tre varv på en runda som jag uppskattar till ungefär 2,7 km och nästan helt går i skugga. Första varvet går i normal distansfart, andra släpper jag på lite mer utför och på släten men utan att tokköra. Tredje varvet i tröskelfart, vilket i kuperad terräng motsvarar typ 4.20-4.30/km. Serien i förmiddags: 14.30-13.30-12.30. Bra flyt men varmt som satan. Jogg hem igen. Hamburgare.

(här ringde pappa och berättade att de var i Markaryd, så snart är husfriden förbi; hoppas de inte glömt min vodka)

Det är såklart jobbigt att VM snart är över; för min del hade de gärna fått spela lika länge till. Turligt nog pågår Touren sedan ungefär en vecka. Jag hejar på Andy Schleck och hoppas att han ska få revansch på Contador efter fjolårets andraplats. Första bergsetappen går imorgon, men det är blott en uppmjukning, en apertif, inför Pyrenéetapperna som börjar runt den 20/7. Och sen är det ju EM i friidrott också.

Uti varenda spor

Jag minns ett dagboksinlägg på Lunarstorm - vila i frid - där jag menade att det enda jag i alla väder och helt utan förbehåll kunde ställa mig bakom var Bruce Springsteen. Sen dess har jag anammat ett lite mer, hur ska man säga, postmodernt förhållningssätt i frågan; inga stora berättelser, inga eviga värden, allt fast förflyktigas et c. Så inte ens Bruce går säker längre. Däremot kan jag med gott samvete säga att just nu, idag, och med stor säkerhet även om en vecka, är jag barnsligt förtjust i: mitt eftermiddagskaffe, progressiva tempopass i skuggan i Galgbacken, tjugo sidor Proust innan frukost när man vaknar alldeles för tidigt. Att jag nästan blivit lite brun.

Igår gled mobilen ur min ficka när jag satt med benen i kors på bussen från Hästveda. Ringde till bussbolaget i förmiddags men de hade inte hittat något och bad mig återkomma. Ringde till Telenor och spärrade mitt SIM-kort. Det är kuken, alltsammans.

Visst ser ordföranden i Liberala Ungdomsförbundet obehagligt mycket ut som Dave Gahan?

Hangin' in them dusty arcades

Nästan en veckas bloggfrid, och ändå så lite att rapportera. I och för sig har jag aldrig haft ambitionen att skriva med viss frekvens, eller om vissa saker, eller med ett visst tonfall; bloggen finns för min egen skull och om någon annan skulle råka intressera sig så är det en trevlig bieffekt. Därför ska man inte automatiskt tolka en händelselös blogg som att jag för tillfället framlever ett händelselöst liv i stort. Jag bara säger det. Men just den här gången korrelerar de ganska bra.

Inte händelselöst som i tråkigt, snarare som i behagligt sävligt och välgörande, lite som min egen motsvarighet till att ligga på spa i en Thomas Mann-roman. Inbillar mig att jag förtjänat det - oklart hur. Så den gångna veckan: jag stiger upp, dricker kaffe, springer en bra runda, äter lunch. Bakar kanske ett bröd, klipper kanske gräset. Kaffe igen. Sen så är det ju en faslig massa fotbollsmatcher man ska hinna se också, och hyfsat ambitiösa matlagningsprojekt som ska sjösättas och ros i hamn, och igår var jag med kusinerna i Malmö och köpte två slipsar.

Midsommar imorgon! Först Hästveda, sen Skea. Jag gör som Lasse Holm och siktar mot stjärnorna.

Die Stadt gehört dir

Sammantaget är studiopratet under VM ungefär 300 gånger bättre i SVT än i TV4, vilket man kunde räknat ut bara genom att slänga ett öga på "laguppställningarna"; liksom, Anders Andersson? Inte kungen av pregnans och insikt direkt. Jihde borde hålla sig till Idol. Och igår var Mathias Svensson inbjuden som expert - hans koppling till Grekland eller Nigeria var ju inte direkt glasklar. Så: fördel SVT, men med ett unket undantag.

Det är underligt att ingen i kolumnist eller tyckare eller debattör, såvitt jag registrerat, reagerat på hur man behandlar Johanna Frändén. Vilken är hennes funktion? Jo, att bidra med pikanta anekdoter, lättsam kuriosa, roligheter; kort sagt, hon skvallrar. Männen pratar taktik, ritar viktiga pilar och beundrar tekniska delikatesser i extrem slow motion. "Johanna, den här spelaren har du lite intressant fakta om?" - "Ja, han är tillsammans med Spaniens mest kända tv-reporter. Och så äter han middag hemma hos mamma varje söndag!". Hoho, ja si fruntimmer. Det verkligt sorgliga är ju att vid de få tillfällen hon ges (tar) plats och uttalar sig om det faktiska spelet, märker man vilket resursslöseri SVT ägnar sig åt. Då är hon också betydligt mer avslappnad och slipper läsa sina konstlade små historier innantill.

Helt vanliga förbrytelser

Vaknade 05.45, varm och utvilad och törstig. Det var inte hela världen, jag skulle ändå upp tidigt för att följa med mamma till jobbet och hjälpa henne med några datorrelaterade spörsmål, men nu känner jag hur verkligheten börjar hinna ikapp mig. Riktigt trött. Jag sprang hem från Tyringe i förmiddags. Det var ett par kilometer längre (runt 14) än jag räknat med och tog en timme och en kvart, och gårdagens mil i lätta skor satt i mer än väntat. Slitigt; stumma lår.

Som jag skrev på Fb: långpass runt Finjasjön nu på fredag, start 10.00 vid Björkviken. Alla ska med!

Vederhäftigt, vedervärdigt

Igår var det utflyttningsfest hos Mikael och Viktor i Malmö, men först fick jag uppleva ersättningsbussarnas diskreta charm eftersom de ordinarie tågen var inställda p g a banarbete. Så buss till Höör, och därifrån pågatåg, och sen buss till Nobeltorget där jag såg en indiandvärg. Då vet man liksom att det kommer bli en bra kväll. Hann precis fram till kaffe och Nigeria-Argentina. Gästerna, mest Mikaels kursare med bihang, började ansluta ungefär samtidigt som Robert Green gjorde sitt katastrofingripande mot USA. Lavalampan tändes! Min flaska rosé var lite väl kyld i början och smakade inte särskilt mycket, men tog sig eftersom. Sedvanlig kamp om Spotify.

Och det blev en bra kväll; det sista jag hörde innan jag somnade på soffan var Mikael som skällde ut en flicka för att hon antytt att det var meningslöst att rösta i höst, vilket gjorde honom väldigt upprörd. Nåt om nazism och 1933. Och ja, jag vaknade tidigt idag också, men ganska utvilad ändå. Sen har vi burit sinnessjukt tunga och otympliga skåp, rensat skafferiet, ätit avokado och lastat pojkarnas pinaler på ett släp för transport till Hästveda.

Skiss

Ok, here goes: en fullständigt ickeautentisk lammcurry med indiska influenser. Bråddjupa, komplexa smaker. A labour of love. Jag använde färs och gjorde små biffar som fick puttra med en stund; förmodligen hade det blivit ännu godare med helt kött, t ex nacke eller sadel. Servera med ris och fet yoghurt med lite mynta i.

1. Kör i matberedare till en slät massa:
¤ Två gula lökar
¤ Fyra vitlöksklyftor
¤ En näve mandlar
¤ Två matskedar tomatpuré
¤ Färsk ingefära, ungefär som en tumme
¤ Generösa mängder spiskummin, koriander och chilipulver. Salt.

2. Fräs blandningen i en neutral olja i en rejäl gryta ett par minuter. Tillsätt:
¤ En kanelstång
¤ Tre lagerblad
¤ Sex kryddnejlikor
¤ Två burkar krossade tomater
¤ Fyra matskedar mango chutney

3. Det var såsen det. Ju längre den får "simmer away" desto bättre, men ge den minst en halvtimme. I mina biffar hade jag färsk mynta, naturell yoghurt, spiskummin, limejuice, salt och peppar. Bryn och för över till grytan efterhand, låt puttra en kvart och sen är det klart. Helt kött får naturligtvis koka längre.

Crew cut

Precis som inför EM tror jag stenhårt på Frankrike, hur värdelösa de än var i kvalet och hur fel det än visade sig att jag hade förra gången. Det mesta tyder väl på att de åker i åttondelen. Skit samma, det är en pavlovsk reflex hos mig att hålla på Frankrike när det vankas mästerskap. Bortom all rationalitet. Vinner hela klabbet gör annars Brasilien. Gilardino tar skytteligan, tätt skuggad av Luis Fabiano.

Bland det bästa med att vara hemma är utan tvekan tillgången till ett stort kök och fullmatat skafferi/kyl. Jag har haft akut matlagningsabstinens de senaste veckorna, när jag kämpat för att äta undan inför sommaren och mot slutet i princip bara intagit ost och gröt och fryst spenat, som visserligen täcker det mesta av dagsbehovet men känns en smula andefattigt. Bara en sån sak som att kunna välja mellan mörk och ljus soja.

Tapto

(Skriver på tåget från Stockholm till Hässleholm, men publicerar när jag är hemma och har uppkoppling)

Det är första gången jag åker med det där andra bolaget, det som inte är SJ, Viol-nånting. Två ord: jävla avregleringar. Jag har hamnat i någon slags extrainsatt liggvagn. Svettas som bar jag en tätstickad lusekofta, inte minst efter att ha släpat rundor på min chockerande tunga väska halva eftermiddagen. Hur kan några skjortor och fyra-fem par skor väga så förbannat? Som ett rådjurskid.

Så tåget är av den där långsamma typen. Fem timmar. Att inte åka X2000 är lite Darjeeling Limited-charmigt i ungefär en kvart, sen sitter man mest och förbannar att man inte la till 300 spänn och fick en någorlunda behaglig resa. En luftkonditionerad resa. Men: jag tänker positiva tankar! Jag har två dussin hemmarullade köttbullar i väskan, och snart ska jag äta kvällsmat och läsa nya Offside och kanske lyssna på Lisa Nilsson.

Visst måste det vara legitimt, om än förutsägbart, att nära en svallande aversion mot allt med prefixet "taco-"? Det kan ju knappast vara tal om klasshat i någon form; tacosjukan penetrerar alla samhällsskikt, det är därför den är så påträngande och allomfattande. Det är annars en av mina större nojor, att det ska visa sig att något jag retar mig på har hög klasskorrelation och att jag på så vis ska avslöjas som aningslös. Att jag ser ner på folk. Vilket jag såklart gör, allt som oftast, men det är bara ok om det sker medvetet. Det är också en slags logik.

Dalerne

Mycket att stå i nu innan morgondagens hemfärd. Städa, tvätta, välja vilka skor som ska få åka med. I förmiddags var jag på Friskis och pungade ut med en hundring för att frysa mitt kort över sommaren. Under Hässleholmsvistelsen får det räcka med husmorsgymnastik och lite improviserat lyftande av saker i min närhet; min generella styrkenivå (i betydelsen vikt på stången) är ändå så pinsamt låg nu att det varken gör från eller till. Jag äger ingen våg utom den jag väger mjöl med, men tanigare än såhär har jag knappast någonsin varit. Ibland under våren har jag fått lite panik och tänkt att vafan, beach 2010, och ätit spenat och kött och grejer, men det är ett fysiologiskt faktum att långdistanslöpning är typ det sämsta man kan ägna sig åt om man vill bygga muskler, även om man äter tillräckligt. Så jag satsar på den östafrikanska estetiken. Plus lite pectoralis.

Häpnadsväckande helomvändningar

Mer om löpning. Efter Varvet har jag haft mer vadproblem; under varje pass känns det som att jag får små, små bristningar, det liksom pirrar och känns stelt, vilket gör att jag spänner mig och får ett onaturligt steg som ytterligare förvärrar det hela. Inte bra. Icke desto mindre har jag fått in en del rundor, i princip uteslutande av det långsamma sorten (fyra stycken under Siestahelgen). Rent underhållsarbete. Undan för undan känns det ändå som att det går i rätt riktning, så jag tänker köra såhär - easy, easy - en dryg vecka till och så var det väl själve fan om det inte ska gå att dra på lite sen. Men måndagens fotbollsmatch mellan lärare och nior på Tyringe skola får jag stå över.

Som sagt så är Lidingö nästa mål. Efter 2008 års antiklimax har jag revansch att utkräva på de där backarna. Den här gången ska jag vara förberedd, vilket innebär en sommar med mycket terräng och långpass på minst 25 km, helst varje helg. Fartträningen nedprioriteras. Får jag vara hyfsat kry och inte gör något dumt, typ som 4x3 km tröskel när jag är bakis med avslitna vader som följd, känns 2.30 inte orealistiskt i september. Men egentligen är jag nöjd om jag slipper tunnelseende och tårar...

The Guardian skriver att Theo Walcott är "in a state of shock" efter att ha blivit petat från Englands VM-trupp, men ärligt talat - är han inte bara en lite gulligare version av Lasse Nilsson? Å andra sidan har ju inte SWP heller rosat marknaden på sistone. Då tycker jag att Milner kunde fått åka istället, och så Dawson istället för Upson. Men jag har varken Capellos jobb eller hans imposanta panna.

Det var enkelt för båda; bara öppna en dörr

Somligt kommer ofelbart tillbaka och biter dig i svansen - nu var helgen egentligen inte särskilt slitsam, men att frysa sådär mycket tre nätter i rad är såklart inte nyttigt, och nu är jag förkyld. Visste att nåt var fel när jag nästan somnade på tåget igår. Av hävd sover jag som bekant inte mitt på dagen. Det enda jag orkade med var att klämma några avsnitt av 30 Rock och senaste Top Chef Masters, och att tugga i mig en menlös, svindyr ostmacka från bizzztron. Tåg schmåg.

Siesta: en jäkla hit, sammantaget. Tror iofs aldrig jag sett så få band när jag varit där. Dead Prez, The Hives, Anna von Hausswolff, Teddybears, Killer Zeus, lite Mew och så en handfull spelningar som lämnades efter ett par låtar. Typ Familjen. Kul i övrigt:

• Att träffa en massa människor man inte sett på år och dag
• Att jag motstod frestelsen och inte köpte till camping
• Gratis langos och gratis öl

Kommer tillbaka på söndag, på nationaldagen, med ett sånt där boskapståg. Innan dess ska jag skriva lite uppsats, städa lägenheten lite grundligare, äta upp osten - men först bli frisk då. Om den gångna helgen på något sätt blir representativ för sommaren i stort blir i alla fall jag nöjd.

En/ett nöt

Vad hände egentligen i Göteborg? Jo, såhär var det; här kommer mina undanflykter. Först blev starten exempellöst strulig. Jag glömde klockan, föräldrarna fastnade i kollektivtrafiken och hela mobilnätet bröt samman (men lyckligtvis sprang jag på familjen Andersson, som förbarmade sig över min väska), uppvärmningen uteblev, jag hamnade på något oförklarligt sätt i fel startgrupp.

Och helvete, vad varmt det var.

¤ Km 1-5: Den sedvanliga trängseln och frånvaron av flyt. Det positiva var att jag, pga klocklösheten, inte fattade hur långsamt det gick och på så vis undvek den värsta paniken.
¤ 5-7: Här nånstans fattade jag att det skulle bli jobbigt.
¤ 7-12: Gjorde high five med tre ungar. Började dricka oftare för att alls ta mig i mål.
¤ 12-17: Den där jävla bron. Jag brukar lägga mig i omkörningsfil och bara blåsa på, men i år var varje steg en kamp. Vid 14 km funderade jag en lång period på att bryta. Sen kom Avenyn och mina vader började krampa. Fler high fives.
¤ 18-21: Koncentrerade mig på att hålla i, inte sakta in, bara mala på. Måste sett ut som en idiot. Det kändes som att jag sprang dubbelvikt och släpade benen efter mig. En tjej utmed banan skrek "Anna!" när jag passerade och kastade en hel mugg vatten i ansiktet på mig.

1.39.01. Nu blir det att ta det lugnt ett par veckor. Längtar efter långa upptäcksfärder i de göingska skogarna: runt Finjasjön, längs Skåneleden mot Vittsjö, upp på Tormestorpsåsen, Hovdala med omgivningar. Ny målsättning blir Lidingöloppet i slutet av september.

Laktat

Jag bor i ett nybyggt och klart välisolerat hus, men likförbannat tvingas jag nu ligga och höra paret i lägenheten snett upp till höger ha sex, igen. Rent parodiska porrfilmsvrål. Ett stönande, ett iiiande och ett dovt men målmedvetet grymtande. För tredje eller fjärde gången under våren. Jag ville verkligen inte skriva om det här, men nu var jag så trött och irriterad att det bara inte kunde hjälpas.

Epitaph

Ett visst svårbestämt obehag, en lätt stelhet och svullnad i muskeln precis där baksida lår fäster i skinkan - men det kan såklart också vara ren hypokondri. Igår tog jag totalvila och låg inne och skrev på uppsatsen hela dagen. Man får alldeles för mycket tid att känna efter. Kvällen ägnades åt fotbad och pedikyr framför "Babel" på tvåan, och sen ringde mamma som nyss kommit hem från Turkiet, där hon köpt valnötter åt mig. Tre kokta ägg, 20 sidor Proust, sömn.

Och imorgon är det alltså 21097,5 m som ska springas i Göteborg. Problemen jag haft den sista månaden med muskelbristningar och skit gör att 1.30 inte riktigt känns lika aktuellt längre. Har jag en bra dag så visst, men jag kan inte gärna sätta upp några skamgränser eftersom formen är så osäker. Jag ska löpa offensivt, njuta av inramningen, träffa hela tjocka släkten och äta libanesiskt på kvällen. Och blir det jobbigt ska jag lyda två av Jack Daniels råd ur "Daniels' Running Formula": "Run the mile you're in" och "When struggling, speed up!"

Dough

När jag läste mänskliga rättigheter (a long time ago, in a galaxy far, far away) höll min lärare Olof ett långt förmanande tal om vilket "oerhört privilegium" det innebär att skriva en vetenskaplig uppsats. Att så helt få förkovra sig, odla sin trädgård, ägna sig åt det man brann för; det var en enastående möjlighet, något att samtidigt njuta av och ta på djupaste allvar. Jag säger att: uppsatsskrivande är ett helvete. Så fick jag det sagt.

Det är detta med stringensen jag har så förtvivlat svårt med. Det spretar. Den röda tråden... tappade jag bort för flera veckor sen. Jag är kanske helt enkelt inte skapt för akademiskt skrivande? Och ju mer jag tänker på det, desto mindre intresserad är jag av själva forskandet, undersökningen, empirin. Det är den avgjort tråkigaste biten. Helst skulle jag bara skriva ett enda jävla teoriavsnitt och stanna vid det. Det enda riktigt lustfyllda med uppsatsarbetet är all litteratur jag plöjt, den kunskap som kommit därur och känslan av att behärska just det här området, hur litet det än är. Men nej, det här kommer inte bli något att rama in och sätta på väggen.

Dalens famn

Imorgon fortsätter jag min sosseskolning med att bevittna en paneldiskussion om fackens framtid. Vidare: något som kallas "val-kick-off" (ser fel ut på alla upptänkliga sätt) på onsdag, arrangerat av Laboremus, den socialdemokratiska studentföreningen. Det bjuds på grillat. Jag är lång ifrån säker på att partiväsendet är min kopp te, men tänker att man måste gå in med öppet sinne och ge hela grejen en ärlig chans, och om inte annat äta deras mat. Jens har berättat en del om sina upplevelser med Grön Ungdom. Hoppas och tror att medlemmarna här är lite äldre och inte lika ofta bär anorak. Konstigt plagg.

Och så måste jag såklart kommentera fredagens bravader. Det började ju så bra, med pizza och friidrott och rosé hos Albin, och sen vidare hem till Jens i Hökarängen för en överdådig ostbricka och välkonstruerat musikquiz (där jag och Lisette var moraliska segrare). I retrospektiv kan konstateras att jag bort ha druckit mer vin. Vi drog till Strand, och det var trevligt nog, men jag hade huvudvärk och det ville sig liksom inte. Åkte in till Centralen. Missade precis tvåbussen till Uppsala. Sen följde några timmars ständigt omkastande av planer, irrfärder, trötta ben och tilltagande bakfylla. En lång historia kortare: jag lyckade slå ihjäl nästan fem timmar på tunnelbanan och på olika bänkar, blev väckt av väktare, köpte mjukglass, såg solen gå upp och pendeln börja gå. Tillbaka i min egen säng halv åtta på morgonen. Golgata.

Yrkesstolthet

Alldeles nyss upptäckte jag att det halvkilo ost (mellanlagrad svecia) jag köpte förra veckan hade bäst före-datum satt redan till nu på söndag. Tur att jag gillar ost. Snart blir det till att tänka på hur mycket mat man köper för att slippa slänga när kosan styrs söderut. Idag har jag beställt tillfällig adressändring.

Död och förbannad dikt

Det finns säkert en speciell plats i helvetet för folk som klagar på dåligt väder men sen håller sig inomhus när solen väl skiner. Den här dagen har varit helt spektakulärt njutbar; uteserveringarna bågnade, folk satt i drivor och grillade i Ekonomikumparken, själva luften man andades var mättad på hopp och sorgfrihet, och alla kastade jackorna. Själv har jag: varit inne på gymmet, varit inne på biblioteket och skrivit, och druckit kaffe, och varit inne på Vivianas arbetsrum för handledning. Till sist var jag inne i en hörsal på Ekonomikum och lyssnade på ett föredrag med Daniel Suhonen som pratade om hur moderaterna monterat ner a-kassan.

Å andra sidan tycker jag inte att jag klagar särskilt ofta på dåligt väder, heller.

Nu har jag bara ungefär tio sidor kvar av "Mrs Dalloway" av Woolf. Inte hennes bästa, men alltjämt med den där oöverträffade insikten, förmågan att gestalta alla sorter och temperament och förstå dem utan att hänfalla till sentimentalitet; ingen är egentligen särskilt sympatisk, men man sympatiserar med alla ändå, eftersom de är människor. Ett geni om det någonsin funnits ett! Och en mästare på att använda sig av semikolon. Fler semikolon åt folket. Semikolon, bröd och smör. Härnäst Selma Lagerlöf.

I grunden omstridd

Det som vållar mig störst svårigheter med uppsatsen just nu är olika metodfrågor, närmare bestämt hur jag ska välja vilka politikområden som ska analyseras och sen de specifika frågorna, debatterna. Hela eftermiddagen idag har jag suttit på Dag Hammarskjöld-biblioteket och läst läst läst böcker om argumentationsanalys, idékritik och annat kul, så nu vet jag åtminstone vad jag ska göra när jag väl skaffat mitt material. Handledning på tisdag. Måste se till att ha något av substans att visa för Viviana.

På löpfronten blev det ett 90 min semilångpass idag i mina Asics DS Trainer. Syftet var mest att se om de kan bli aktuella för Varvet, när nu de andra nya pjucksen verkar snedbelasta mina vader på något mystifikt sätt. Facit: klart godkänt. Visst kändes det mot slutet att musklerna får jobba lite mer i lättare skor. Å andra sidan drog jag nog upp farten lite väl emellanåt. Och inte ska väl Varvet behöva ta så mycket mer än 90 min?

Der bürgerliche Öffentlichkeit

Vad är det med samhällsvetenskapliga begrepp som gör att de låter så mycket bättre på tyska? Alla dessa gubbar: Weber, Nietzsche, Marx, Hegel. En underton av andlighet, en klang av metafysik utan att någonsin kompromissa med precisionen. Mycket tilltalande. Kant kunde det också; smaka på "Kritik der reinen Vernunft".

Själv saknar jag varje ansats till precision för tillfället, åtminstone vad uppsatsarbetet anbelangar. Gräver ner mig i teori istället för att ta tag i själva undersökningen. Imorgon måste det bli ordning! Jag har tvättid bokad till 07.00, så något slöande i säng blir det i alla fall inte tal om. Som om det brukar vara ett problem. Idag vaknade jag just vid den tiden alldeles självmant, men det passade bra eftersom Mona Sahlin var i stan och höll ett litet frukostmöte. Man fick macka. Hon gjorde ett helt ok intryck men hade en ganska gräslig svart jeansjacka och övertygade inte riktigt när hon fick en fråga om Förbifarten. Det är en röra.

Politik i min omedelbara närhet: den borgerliga majoriteten i kommunfullmäktige lovar "ständig förbättring inom alla områden". Det var som fan.

Husliga spalten (valspecial)

Populistiska utspel i valtider är förmodligen ett lika gammalt fenomen som den representativa demokratin själv, och grisens roll i det hela heller ingen nymodighet. Valfläskets historia börjar i USA. Innan kylskåpet blev var mans egendom var en ”pork barrel”, en trätunna att förvara saltat fläsk i, ett oundgängligt inslag i amerikanska hushåll. Tunnan och dess innehåll var ett vedertaget mått på familjens ekonomiska välstånd. Exakt hur uttrycket sedan tog sig in i politiken är mer oklart, men man vet att ”pork” var etablerat i kongressdebatterna redan på 1870-talet. Idag förekommer liknande anspelningar på griskött, förutom i de nordiska länderna, framför allt i Östeuropa. Polacker talar om ”kielbasa wyborcza” (valkorv) och i Tjeckien kan man höra politiska förslag avfärdas som ren ”předvolební guláš“ (före valet-gulasch).

I ett federalt system med majoritetsval likt det amerikanska, där kopplingen mellan folkvalda och deras valkrets är stark, ökar incitamenten för tveksamma löften. I Sverige däremot har valfläsk historiskt spelat en marginell roll. Partierna lägger oftast debatten på ett högre ideologiskt plan och undviker rena ”plånboksfrågor”, menar statsvetaren Henrik Oscarsson vid Göteborgs Universitet. Dock är det möjligt att utvecklingen svängt i takt med att skiljelinjerna mellan de politiska alternativen grumlats. En grupp som utmärker sig i den svenska väljarkåren är pensionärerna. Dels är de ojämförligt välorganiserade, dels tycks de ovanligt mottagliga för valfläsk. Undersökningar visar att pensionärer röstar mer ”egoistiskt” än andra, något som förklaras med att de redan hunnit njuta de flesta av den generella välfärdens frukter; på ålderns höst tillåts privatekonomin därför väga tyngre.

Huruvida grisen i sig kommer att bli en valfråga är fortfarande ovisst. I höstas grasserade skandalrubrikerna i dagstidningarna, när grova fall av vanskötsel uppdagades hos svenska svinuppfödare. Sedan dess har debatten tystnat betänkligt. Jordbruksminister Eskil Erlandsson, själv gammal grisbonde, var visserligen ”upprörd och riktigt ledsen” över missförhållandena. Avslöjandet kom olägligt, då regeringen avvecklat Djurskyddsmyndigheten så sent som 2007. Myndigheten hade mottagit kritik bland annat i samband med att man försökt detaljreglera guldfiskars levnadsvillkor. Det lär vara politiskt svårt återuppväcka den. Oppositionen har i dess ställe lanserat idén om en DjurO, en speciell ombudsman, men inget parti tycks driva frågan med någon större gusto för tillfället. Till syvende og sidst är det naturligtvis upp till dig, kära läsare, att avkräva våra folkvalda tydliga besked om hur de ställer sig i olika grisrelaterade spörsmål. Och en Facebookgrupp till kan säkert heller inte skada.

Recept

Grillsäsongen är i sanning över oss. Griskött är billigt även om man handlar ekologiskt - i synnerhet om man väljer annat än filén! Dessutom är det lättlagat och förlåtande på grillen, då det myckna fettet förhindrar uttorkning. Att förkoka revbenen gör dem oanständigt möra.

1 kg tjocka revben av gris

6 klyftor vitlök

10 hela svartpepparkorn

2 lagerblad

0,5 dl mörk soja

0,5 dl flytande honung

1 färsk chili

1 limefrukt

Salt

• Koka upp fyra vitlöksklyftor, svartpepparn, lagerblad och salt (ungefär 2 tsk per liter vatten) i en stor gryta. Lägg ner revbenen. Låt puttra på svag värme i en och en halv timme.

• Finhacka chilin och resterande vitlök. Riv det yttersta skalet av limen, pressa ur saften och blanda alltsammans med soja och honung. Salta efter behag.

• Kleta in revbenen omsorgsfullt med blandningen innan de läggs på grillen. Tack vare förkokningen kan du nu koncentrera dig på att få en aptitlig yta. Det går även utmärkt att köra dem i ugnen, 25-30 minuter på 225 grader.

(publicerat i kommande Polmagasinet)

Att vara a priori undergrävd

På olika amerikanska löparforum blev man naturligtvis alldeles fuktig i byxan av Chris Solinskys 26:59.60 i sin debut på 10000 meter. Och visst, det är crazy fast. Det är dessutom, vilket av någon anledning inte verkar kunna påpekas tillräckligt ofta, första gången en vit man gör sub-27. I nykterhetens namn måste man dock inflika att Bekeles världsrekord är smått oändliga 43 sekunder snabbare. Tillsammans med klippet där Tommy Körberg sjunger "Anthem" i studion med Benny Andersson är det en av mina absoluta youtube-favvisar.

Var inte rädd att pochera vaktelägg

Gårdagens note to self kan sammanfattas som: mjukglass, butterkaka och vitt vin är inte att betrakta som en substantiell lunch. Och jag behöver ordentlig sömn och mitt eftermiddagskaffe. Nu blev det en synnerligen fascinerande och trivsam valborg, full av intryck, men framåt kväll var jag så inihelvete trött att det bara inte bar längre. Istället för rugbymatch på Ekebyfältet rullade jag hem och sov, sov, sov.

Annars var ju vädret helt fantastiskt; jag hörde att det regnade i södern, men på oss 8000 i Ekonomikumparken sken solen nästan jämt där vi satt i en enda hög, kändes det som, och både jag och Albin tyckte att vi såg lillasyster Åkerberg, plus att vi träffade en tjej som definitivt hade jobbat med Sara Martinsson på Friday's i Malmö. Hon råkade stänga av sin mobil och hade glömt pinkoden i Skåne. Handbollsjens kom också. Vanvettiga mängder krossat glas, mosade jordgubbar i asfalten, Evas mammas man gav mig det onda ögat. Idag ska jag se Thomas Östros förstamajtala.

Festskrift

Efter visst roddande och googlande hittade jag att BBC direktsände den tredje partiledardebatten, i utmärkt kvalitet dessutom, på sin hemsida. Addera matig kikärtsgryta och kvällen var räddad. Först pratade de om ekonomin, och sen var det öppet för frågor och det debatterades lite invandring och sjukvård. Ganska trist och utan retoriskt finlir. Tre observationer:

• Jag ska aldrig (nåja) klaga över den svenska politikens likriktning, ideologiernas död eller debattens avpolitiserande tendenser. För det är hundra gånger värre i Storbritannien. Labour? Brown låter som Borg.
• Man kan tycka att det är trevligt att moderaterna numera värnar "välfärdens kärna" och "den svenska modellen". Samtidigt är det slugt och illvilligt; tacka vet jag Tories. Cameron hymlar inte med sitt arbetarhat. Han drar sig inte för att skrämmas med "illegal" invandring. En ärlig högerman!
• Nick Clegg var spattig och disträ. Man måste verkligen vara trött på de gamla partierna för att rösta på liberaldemokraterna. Clegg hade ett par, tre policyförslag som han återkom till hela tiden, och därför lät det lite som att han undvek frågorna.
  

Talrika invektiv

Hur kan någon motstå en produkt som har ordet mästare i någon form i sitt namn? Jag kan inte. Så när de sålde Abbas matjessill billigt nere på ICA, och den heter "Mästarmatjes", åkte jag givetvis dit på fyra burkar, och nu ligger de i kylen och känner sig lite malplacé. Mamma tyckte att jag borde göra gubbröra. Blir en jäkla massa röra. Klämmer kanske en burk till eftermiddagsfikat.

9 km lugnt igår, undvek både asfalt och backar, och efteråt hade jag bara en svag svag förnimmelse av stramhet i vaden. Jobbigt att ta det varligt när vädret är så spektakulärt.

An exquisite suspense

Det gick fint, det där med ginen i lördags. Först gemytet i Stureby, där det var cupcakes och bärigt bål, galanta damer och swahilitalande ekonomer, jag och Daniel och så ett lite mysko gäng som kom sent och jag aldrig fick grepp om. Tiden flög. Som vanligt blir det aldrig lika kul när man drar vidare, och nu hade vårt mål för kvällen dessutom hunnit stänga innan vi kom dit (Tiina Rosenberg skulle vända vax!). Det blev sunkpub med kricketattiraljer på väggarna istället. Tveksamt klientel. Sen vidare till dygnet runt-öppet hak vid Gullmarsplan, där jag gjorde det episka misstaget att köpa en "godbit", en grådaskig iskall torrsmulig tingest maskerad till dammsugare. Daniel köpte på tok för mycket mat. Som vanligt. Dagen efter hade jag ont i vaden igen, och förkylningen förnyad; priset man betalar för att irra runt på Söder i vad som kändes som halva natten.

Nu när vädret är fint verkar byggarbetarna ha vaknat ur sitt ide. De kör runt, runt i sina stora maskiner och flyttar stora stenar utanför mitt fönster. Då och då spärrar de av små plättar av jord. Och så har de satt upp ett (1) cykelställ. Själv var jag på handlarmöte med Viviana i morse, vilket var väldigt upplyftande och givande. Känner att jag är på väg mot något bra.